De var under dagarna vid kusten hon brukade känna att livet gick att greppa. Den friska luften, det salta stänket från vågorna och avsaknaden av dalens användande av syrgasmasker gjorde att en känsla av frihet väcktes inom henne.
Om kvällarna brukade hon sitta och titta ut mot havet som de andra resenärerna. Livet bortom horisonten var okänt för henne. Ibland hörde de rapporter om en giftig värld, där marken var förkolnad och allt liv utplånat. Att denna kust var den sista gröna oasen att frodas på. Men samtidigt tänkte hon på havet som bar med sig den friska luften och undrade om allt de fick höra på verket verkligen var sant?
Ibland kunde man skymta solen genom den dimma som lade sig över himlen om morgnarna, man kunde känna den brännande värmen. Havet var för varmt för att svalka och hon undrade om det en dag skulle börja att koka, som hon hört att det gjort på andra platser. Hon hade hört om eldsprutande berg, om giftiga ångor och platser som brändes upp av solen. Men hon drömde om platser som denna.
En kväll valde hon att inte följa med honom till stranden. De kramades. Hans ansikte var fuktigt av den småkyliga kvällsdimman och hans hår luktade hav. I ett ögonblick ville hon ta hans hand och följa med ner till stranden, men sedan hejdade hon sig och lät honom försvinna i strömmen av de andra resenärerna.
Ensam plockade hon sedan ner kuvösen i den rullbara vagnen och packade ner några varmare kläder än vad som egentligen behövdes längst kusten. Hon reflekterade inte över vad hon tog med eller inte, utan packandet tedde sig naturligt. Det enda hon var säker på, var att hon denna kväll skulle sitta ensam på ett av de branta bergen bortom stranden för att försöka få sin glimt av vattnet och den nedåtgående solen.
Med ett stadigt tag om vagnen gav hon sig iväg. Hon blev varm av att dra det bångstyriga ekipaget över stigar fulla med sand och mjuka växtdelar. Hennes svettiga kropp kändes annorlunda nu än när hon arbetade på verket, hal och tung rörde den sig utanför det trygga skal hon var van. Den fuktiga kroppen befann sin mellan något självklart och något oförutsägbart. Hon undrade var idén att gå iväg själv hade kommit ifrån.
Slutligen hittade hon en plats att slå sig ner på, hon uppskattade att hon befann sig lika högt över havet som de översta våningarna på verket. Luften hade blivit svalare ju högre upp hon kommit, men det var fortfarande långt kvar tills att solen skulle gå ner. Vagnen hade ställt på sidan, fylld med de tillgångar hon packat ner.
Framför henne på marken hade hon placerat den sköra kuvösen. Hon sneglade på den, innan hon försiktigt strök sina fingrar längst det varma glaset. Maskinen pep till och förkunnande att allt stod rätt till med fostret. Solen sjönk på himlen och vindarna blev friskare. Hon visste att en lätt knyck med handen skulle få glasburen att kana nedför den branta slänten.
© Kristina Danielsson
Avkomman, motivering:
I Avkomman speglar konsekvenserna av tidens gång och mänsklighetens utslocknade genom den lilla människan.
Läs också
Efter Avkomman läs novellerna Något viktigt, Den lilla frihetskämpen, Det började med barnet, Sebastians sommar, Bosse tar time out, Tiden, Avkomman och novellsamlingen Trollen spricker inte ljuset.
Berättelsen får mig att känna vemod. Ett öppet slut, som får mig att fundera vidare. Vad hade jag gjort i samma situation?