Tiden en novell av Ethel Hedström
På väggen hängde ett inramat fotografi. Någon hade med sin kamera velat bevara tillfället åt eftervärlden. Jag log åt ironin i min reflexion. Färgerna hade bleknat och silhuetten var oskarp. Tiden hade gått fort. Samtidigt som det var en evighet sen det hände.
En timme tidigare hade jag checkat in och fått nyckeln till rummet. Jag var tillbaka. Min hemstad. Jag ville gå en promenad på den stora affärsgatan. Den som nu var gågata. Skulle jag möta någon från förr? Skulle vi gå förbi varandra utan att reagera? En klassfest hade arrangerats tio år efter skolavslutningen.
Jag åkte inte dit. Jag bestämde mig för att se mig omkring på hotellet och sen gå ut. Väggarna var täckta med målningar, teckningar och gamla fotografier. Som om jag var på en vernissage på en konstsalong vandrade jag från tavla till tavla. Längst in i matsalen hängde den. Jag sjönk ner på en stol. Förnimmelsen av att någon hällde kallt vatten över min hjässa. Jag stirrade på bilden och i tankarna vandrade jag tillbaka ett antal år.
Min musiklärare. Jag funderade aldrig över hur gammal han var. Automatiskt tänkte jag på honom som mossig, eftersom alla lärare förstås var det. Hans böjda rygg förde tankarna till en gammal gubbe. En följd av ändlösa timmar, dagar och veckor vid pianot. Han gillade inte mig, eftersom jag var helt omusikalisk. Han sa det aldrig högt. Det behövde han inte. Den tunga sucken som han drog varje gång han fick syn på mig när jag stod i dörren med fiollådan i famnen. Osäker på om jag fick komma in. Inte bara ett enda tungt stön utan alltid flera i följd.
Trots allt tragglade han vidare med mig och min fiol. När jag då och då vågade slänga blickar på honom, fanns den alltid där, som om munnen fastnat i ett evigt läge. Grimasen. Läpparna formade till ett grin som liknade en liggande åtta. Varenda måndag kväll, när det efter kvällsmaten var dags att gå till lektionen, försökte jag hitta på anledningar att inte behöva gå dit.
Mamma genomskådade mig. En gång på väg dit blev jag översköljd av en bil som i ilfart körde rakt igenom en jättestor vattenpöl. Med ens glad i hågen och genomblöt traskade jag hem igen. Mamma betraktade mig med hopknipna läppar och skyndade sig sen att ta fram nya kläder.
”Var så god och byt om.”
Jag fick rusa till skolan för att inte komma för sent.
”Där är du ju”, sa han när jag stod och flämtade i dörren till klassrummet. ”Alldeles för sent. Som vanligt tänkte jag säga. Och jag sa det. Eftersom du nu har pallrat dig hit, så …”
Den gången råkade jag vända mig om precis innan jag klev över tröskeln för att gå hem. Hans blick överraskade mig. Han hade samma uttryck i ögonen som mamma när hon utan att säga det högt ändå fick mig att förstå att hon höll av mig. Det annars ständigt irriterade stråket i blicken var för en sekund inte där.
”Försvinn. Det drar kallt”, sa han.
Jag tänkte att jag sett fel och stängde dörren bakom mig.
En dag sa han att jag skulle uppföra stycket vi övat på hela terminen inför publik. Klassen och alla föräldrar var inbjudna. Jag sov inte på hela natten. Intill döden trött kom jag till aulan och ställde mig bakom ridån med fiolen i ena handen och stråken i den andra. Så gled draperierna sakta åt sidan. Jag tog några steg längre ut på parketten. Jag hörde att trägolvet gnällde för varje steg. Uttryckslösa ansikten studerade mig. Jag kände igen några klasskamrater.
Janne och Margareta. Janne och jag var lite kära i varandra. Vi trodde inte att någon visste om det. Men några dagar tidigare hade en äldre tjej frågat mig, när vi stod i kön i matsalen. Jag kände inte henne, visste inte vad hon hette, så jag blev både förvånad och generad.
”Polar du och Janne?” frågade hon.
Jag kom mig inte för att svara.
Visste inte ens om vi gjorde det. Visste bara att just nu stod jag helt ensam på scenen. Jag kom inte undan. Jag måste spela stycket. Inte göra fel. Inte klanta mig. Speciellt inte inför Janne. Bakom Maggan och Janne satt Bengan och Leffe. När de såg att jag upptäckt dem smilade de. Säkert jätteglada för att de själva slapp stå på scenen. Det var tyst i salongen. Någon hostade. Jag satte stråken mot strängarna. Mina fingrar darrade. I det ögonblicket tog någon ett foto av mig.
Det som nu var förstorat och satt inramat på väggen framför mig. Jag såg livrädd ut. Runda ögon som stirrade rakt in i kameran. Munnen formad till ett O. En stöt i magen. Jag visste vems ansikte det var som under en sekund råkat skymta bakom blixten. Jag kom ihåg förälskelsen i hans blick. När jag den dagen stod där beredd att börja spela, redan då hade jag förstått.
Men alla väntade på mig. Jag var tvungen att börja. Första tonen gnällde lika mycket som parkettgolvet. Fortfarande tyst. Andra tonen. Pipigt. Tredje tonen. Så var jag igång. Svetten i hårbotten la sig. Det slutade klia. Därefter var allt blankt. Jag kunde inte minnas musiken, inte ljudet av fiolen. Medveten om omgivningen blev jag först när jag hörde spridda applåder som skar genom bruset i mitt huvud. Jag tittade upp. Min blick hamnade på Janne. Han blinkade som om han flirtade med mig. Jag ville bara bort därifrån. Tvärt vände jag mig om och rusade ut.
Jag reste mig upp och gick ut i hotellreceptionen. Fick låna en telefon. Jag letade efter namnet i katalogen och hittade efter en stund telefonnumret. Två signaler, sen lyftes luren.
”Hallå.”
”Det är Anna”, sa jag.
Någon sekunds tystnad.
”Din röst har mognat.”
”Det var länge sen”, fortsatte jag.
”Du var för ung. Du förstod väl vad jag kände?” sa han.
Hans röst lät trängd, som om han grät eller var förlägen.
”Inte förrän nu.”
”Hur?” frågade han.
”Fotot.”
”Jaså det. Är du på hotellet? Jag skänkte det när hotellet fick ny ägare. Han tyckte att det var en effektfull dramatik i fotot.”
Jag sa inget. Ilskan satt i halsen.
”Hur?” sa han igen.
”Minnen väcks till liv. Ögonblicket när du tog fotot. Jag hade glömt.”
”Det kunde aldrig ha blivit något”, sa han. ”Mellan oss.”
”Så klart inte.”
”Han kände igen dig.”
”Vem?”
”Janne. Nye ägaren. Hade inte ni en liten grej ihop?”
Tiden, motivering:
Berättelsen i berättelsen finns mellan raderna och väcker starka känslor i novellen Tiden.
Läs också
Efter Tiden kan du läsa novellerna Det började med barnet, Sebastians sommar, Bosse tar time out och Avkomman.
Grattis Ethel till din fina novell och tredje priset.
Tack så jättemycket, Monica!
Grattis! Jättefin berättelse! Välskriven och effektfull.
Tack Lovisa för dina fina ord!
Grattis! Vilken trevlig historia.