SkrivarSidan

Skriv fortsättningen på ”Sommaren med hen”

Skriv fortsättningen på ”Sommaren med hen” är sommarens följetong. Jag inleder berättelsen med 100 ord och du kan fortsätta den med dina 100 ord i en kommentar. Ibland kan det bli flera alternativa fortsättningar. Då få den som kommer efter bestämma vilken av dem hen vill fortsätta på.

Tänk på att låta andra skriva så att det inte bara blir en och samma person som hela tiden skriver. För enkelhetens skulle använder vi alla citattecken vid repliker.

Utmaningen pågår till och med den 6 augusti 2017.

OBS! Ibland kan det ta ett tag innan din kommentar dyker upp.

Inledningen på Sommaren med hen

Hen sprang med att par kliv över bryggan och dök på huvudet i insjöns mörka kyliga vatten. Bryggan svajade fortfarande när henoms huvud dök upp fem meter ut.

”Har du sett honom tidigare?” sa Amanda som låg på rygg i sanden bredvid Emil. Hon såg ut över sjön där hen simmade rakt ut mot den obebodda ön som låg en halv kilometer ut från land.

”Han? Det är ju en tjej!” Emil sätter sig upp och spanar mot sjön. ”Hon borde inte simma ensam dit.”

”Du skulle inte bry dig om du inte trodde att det inte är en kille.”

***

Berit Emilssons fortsättning:

”Kollar inte du extra på killar kanske?” Emil kastade en lätt ironisk blick
på sin tvillingsyster. Båda njöt av den första riktigt varma dagen på lovet.
Simmaren hade hunnit fram till ön och gått iland. Sträckte på sig och
försvann iväg.

Amanda satte sig rakt upp. ”Titta det är ju en kille. Han har hästsvans.
Vad tror du han gör här? Ön är väl obebyggd?
Emil skakade på huvudet. ”Vet inte. Vem kan det vara tror du?”
De kikade mot ön men nu var killen försvunnen.

Ovetande om tvillingarnas intresse vandrade Johnny vidare för
att undersöka ön.

Lennart Anderssons fortsättning:

Han formligen skakade av rädsla
Efter en stund hade jag tappat tålamodet
Varför är du rädd frågade jag.
Jag är inte rädd.
Varför skakar du då?
Han tittade hjälplöst på mig.
Har du någonsin upplevt att du inte är den du tror dig vara sade han efter en stund. Sant jag har upplevt sådant som man inte kan få orden att sluta sig om berättelsen.
Han började att berätta men hans språk var så egenartat att jag fick be honom att ta om långa stycken men omtaget gav en ny dimension till texten. Märkligt nog tycktes hans berättelse få en återskapelse som ständigt väcker ens förvåning. Här arbetade strömningar som gav en berättelse med flera dimensioner och efter ett tag absolut tonträff. Jag ville att han aldrig skulle sluta och vi
höll på ända till nästa morgon.

Ethels fortsättning: 

Det var här jag pressade honom, krävde svar. Där, längre upp. Jag började springa. Väl uppe på högsta punkten på ön stannade jag tvärt, flåsade tungt och tittade mig omkring. Jag kände igen stenen. Den platta, precis lagom för två. Något rörde sig i kanten på mitt synfält. Jag vred snabbt på huvudet. Långt där borta på fastlandet skymtade jag två figurer. De befann sig ganska nära bryggan. De måste ha sett mig.

”Fan, fan”, skrek jag högt. ”Helvete!”

Han kallade mig aldrig Johnny. Han sa alltid Jonna. Jag älskade hur han sa namnet. På sitt speciella dalmål från Älvdalen.

läs mer…