Uppdaterad 18 november 2022
Hon föll på knä framför kuvösen. Fingrarna strök hon längst det varma glaset. Innan hon drog ett djupt andetag och fokusera den tårögda blicken mot botten. Där inne såg hon något svagt rosa, något som sakta rörde sig i den vätskefyllda geléblåsan, hon kände sig yr.
Plötsligt pep det till i maskinen och hon väcktes ur sina funderingar. En mekanisk röst förkunnande att det med den energi som fostret fick tillgång till idag, skulle det ta runt 180 dagar innan processen var färdig. Rösten avslutade med att påpeka att om mer energi tillsattes skulle det hela kunna gå fortare. Hon ryste till, men visste inte om det var av välmående.
De hade pratat om att skaffa barn så länge hon kunde minnas. Men att de redan hade kommit upp i den energitillverkning som krävdes, hade hon aldrig kunnat tro. Ägg och spermier hade de båda fått lämna när de började jobba på verket, men då hade det inte varit säkert att de skulle få positioner med möjlighet till ett barn i framtiden. Nu var processen redan igång och det var inget som han hade meddelat henne om.
Hans ansikte var fuktigt av svett när han kom hem och de gav varandra en kram. Håret luktade kol och kemikalier. Hon kände sig trygg men samtidigt osäker i hans famn. »Nivåerna var höga nere på verket när jag gick, de kommer nog stänga de övre våningarna till helgen så vi får ledigt och kan åka till kusten. «
Hon tittade frågade på honom och nickade mot kuvösen. Han mötte hennes blick.
»Det var en överraskning, jag tänkte överraska dig, som en present.«
»En present?«
Han nickade osäkert. De tittade på varandra som om de båda funderade på vilken reaktion som var den naturliga.
Men ingen av dem visste. De var få personer i dess närhet som hade erfarenhet av barn. De blev allt vanligare att människor i dalen inte nådde de energinivåer som krävdes för ett godkännande om att få gå vidare i barnprocessen. Nu när de konstgjorda livmödrarna var det enda som kunde skydda fostren från föroreningar.
Dagen efter vaknade hon tidigt och gick genast till kuvösen. Den mekaniska rösten berättade att allt stod rätt till med fostret. Men hon undrade om det stod rätt till med dem, var det rätt av dem att skaffa barn? På verket var barn det man förväntades att spara sin extra energi till och det som fick en att återvända. Förutom de giftfria bostäderna som verket sanerade till sin anställda och utflykterna till kusten.
Hon längtade till ledigheten, då skulle hon få komma bort några dagar. Få skingra tankarna och andas av den rena luften som blåste in från havet. Då skulle hon känna sig bekväm med den nya situationen. Känna att det var rätt för dem. Dagarna på verket flöt på fast luften blev sämre. Kvällarna spenderade hon sneglandes och strykandes runt kuvösen. Hon studerade hur livet, gelébubblan och dess innanmäte sakta växte.
Sedan kom dagen då de skulle resa mot kusten. De packade ner kuvösen och behållaren med näring i transportvagnen. Den gick smidigt att föra framför dem, likt de vagnar som brukades för de nyfödda eller de vagnar som stadens enslingar körde runt med i hopp om att finna mat och tillhörigheter att transportera till sina tillfälliga läger.
De var under dagarna vid kusten hon brukade känna att livet gick att greppa. Den friska luften, det salta stänket från vågorna och avsaknaden av dalens användande av syrgasmasker gjorde att en känsla av frihet väcktes inom henne.
Om kvällarna brukade hon sitta och titta ut mot havet som de andra resenärerna. Livet bortom horisonten var okänt för henne. Ibland hörde de rapporter om en giftig värld, där marken var förkolnad och allt liv utplånat. Att denna kust var den sista gröna oasen att frodas på. Men samtidigt tänkte hon på havet som bar med sig den friska luften och undrade om allt de fick höra på verket verkligen var sant?
Ibland kunde man skymta solen genom den dimma som lade sig över himlen om morgnarna, man kunde känna den brännande värmen. Havet var för varmt för att svalka och hon undrade om det en dag skulle börja att koka, som hon hört att det gjort på andra platser. Hon hade hört om eldsprutande berg, om giftiga ångor och platser som brändes upp av solen. Men hon drömde om platser som denna.
En kväll valde hon att inte följa med honom till stranden. De kramades. Hans ansikte var fuktigt av den småkyliga kvällsdimman och hans hår luktade hav. I ett ögonblick ville hon ta hans hand och följa med ner till stranden, men sedan hejdade hon sig och lät honom försvinna i strömmen av de andra resenärerna.
Ensam plockade hon sedan ner kuvösen i den rullbara vagnen och packade ner några varmare kläder än vad som egentligen behövdes längst kusten. Hon reflekterade inte över vad hon tog med eller inte, utan packandet tedde sig naturligt. Det enda hon var säker på, var att hon denna kväll skulle sitta ensam på ett av de branta bergen bortom stranden för att försöka få sin glimt av vattnet och den nedåtgående solen.
Med ett stadigt tag om vagnen gav hon sig iväg. Hon blev varm av att dra det bångstyriga ekipaget över stigar fulla med sand och mjuka växtdelar. Hennes svettiga kropp kändes annorlunda nu än när hon arbetade på verket, hal och tung rörde den sig utanför det trygga skal hon var van. Den fuktiga kroppen befann sin mellan något självklart och något oförutsägbart. Hon undrade var idén att gå iväg själv hade kommit ifrån.
Slutligen hittade hon en plats att slå sig ner på, hon uppskattade att hon befann sig lika högt över havet som de översta våningarna på verket. Luften hade blivit svalare ju högre upp hon kommit, men det var fortfarande långt kvar tills att solen skulle gå ner. Vagnen hade ställt på sidan, fylld med de tillgångar hon packat ner.
Framför henne på marken hade hon placerat den sköra kuvösen. Hon sneglade på den, innan hon försiktigt strök sina fingrar längst det varma glaset. Maskinen pep till och förkunnande att allt stod rätt till med fostret. Solen sjönk på himlen och vindarna blev friskare. Hon visste att en lätt knyck med handen skulle få glasburen att kana nedför den branta slänten.
© Kristina Danielsson
Avkomman, motivering:
Speglar konsekvenserna av tidens gång och mänsklighetens utslocknade genom den lilla människan.
Läs också novellen Något viktigt, Den lilla frihetskämpen, Det började med barnet, Sebastians sommar, Bosse tar time out, Tiden och Avkomman.
Berättelsen får mig att känna vemod. Ett öppet slut, som får mig att fundera vidare. Vad hade jag gjort i samma situation?