”Varför gråter farmor?”

”För att farfar är död.”

”Men han var ju så gammal.”                                              

”Tyst nu, gå och lek med Elvira.”

Emmy lommade iväg i riktning mot sina kusiner men vek av vid fikabordet och det fortfarande välfyllda kakfatet. Vände sig om. Fabian skakade på huvudet. Emmy log pillemariskt och knyckte snabbt åt sig en mördegskaka med rosa strössel och pinnade iväg. Hennes fjärde? Femte?

Prästen gick runt och tog alla i hand. Det var dags för honom att åka hem. Mors hand höll han extra länge, strök henne över axeln och hon nickade lätt.

En obekväm tystnad lade sig över salen, som om ingen vågade återuppta konversationerna tills prästen fått på sig rocken och var utanför dörren.

”Så, när flyttar Robert in?”

Det var Louise som försökte lätta upp stämningen, uppenbarligen ovetandes om att husfrågan var det tätaste minfältet av alla. Fabian harklade sig.

”I september.”

”Så sent?”

”Ja, de tänkte renovera lite först.”

Mor såg upp, plötsligt alert.

”Renovera?”

”Ja, mor, vi vet att far renoverat och skött huset så fint, men Linda och Robert tycker att det är lite gammalmodig inredning…”

”Det är väl klart att de ska ha det som de vill, det förstår väl mor?” flikade Louise in med sin tröttsamt pigga röst. Det lät som hon pratade till ett barn. Mor stirrade på henne som om hon var en främling.

”Vilket rum? Far tapetserade efter att ni flyttat ut och det blev så fint…” 

”Barnen vill gärna ha lite ljusare, gladare tapeter i sina rum.”

”… han var så noga och jag ville ha de lite dyrare tapeterna och far gillade det inte först men han gav med sig och det blev så fint…”

”Jo, men så är det badrummet också…”

”… och vi var aldrig i de där rummen, bara ni när ni sov över någon gång, annars var det ju alldeles för stort, men tapeterna är ju fortfarande så fina, som nya, jag dammtorkade varje vecka…”

”Men det ska väl bli skönt att komma till Ekebygården nu. Tänk, de har städpersonal där så du behöver inte bekymra dig om någonting.”

”… och far kämpade med den där plastmattan och installerade den moderna duschen men vi såg hur svårt det var att få bort kalkränderna så vi badade mest i det gamla badkaret i källaren ändå, jag fick ta varmvatten från kranen i hinkar och…

”Linda har sett ut jättefina klinker, så blir det golvvärme och en vikvägg i glas och dubbla handfat – du ska få komma och titta sen när det är klart!”

”… golvet var så kallt på vintern att vi hade raggsockor och träskor…”

”Vi fick se rummet och det har ett fönster mot gården, man ser gräsmattan och träd. Du kommer trivas så bra. De lagar all maten och du behöver inte ens diska.”

”… köket som nytt i alla fall, ingenting att renovera där för far ville inte slita på fläkten eller få fettfläckar på björk­panelen så vi använde mest den gamla spisen ute i garaget, lika bra att använda den tills den gick sönder, eller grillade…”

”Jo, alltså, de hade tänkt sig induktionshäll och vita luckor för att ljusa upp lite, och korkmatta på golvet har ju ingen längre.”

”… och jag sa det, jag sa att han var fånig men han insisterade…”

Mor hade fallit in i sina mumlande haranger igen, lyssnade inte längre på någon annan och talade så lågt att man knappt kunde höra. Louise, Manne och Fredrika hade slutat försöka och diskuterade inredning med varandra, möjligheten till en vit matta och vit soffa efter att barnen blivit större, accentfärger mot blankt vitt kakel, öppna hyllor.

”… mina fötter blev blå…”

Ett tjut kom från kapphuset och barnröster höjdes till ett väldigt liv. Fabian suckade och reste sig. 

”Mamma!”

Edvin kom springande gråtandes förbi, ignorerade Fabian på sin väg mot Ulrika. Edvin hade alltid varit mammig.

”Vad står på här?” Fabian använde sin myndiga röst.

Emmy, Elvira och Lukas skrek i munnen på varandra och pekade mot garderoben och trappen och toaletterna medan Siri grät tjutande. Fabian hade ingen aning om vad som hänt. Rummet såg helt ut i alla fall och ingen var skadad, det var väl viktigast.

”Nu får ni lugna ner er! Kom in och umgås med farmor. Det är faktiskt för hennes skull vi är här.”

Emmy kom fram och kramade om hans ben. Han kramade tillbaka med ena armen.

”Kom nu.”

”Får jag ta en kaka?”

”Nej, nu räcker det faktiskt. Vi ska snart åka hem.”

Ulrika och Fredrika hade börjat duka undan, Manne stod i köket och staplade disk i backar. 

Fabian lyfte upp Emmy på stolen bredvid mor.

”… drömde ju alltid om att få se Medelhavet men far ville inte åka på vintern ifall rören skulle frysa och på sommaren hade vi trädgårdslandet och gräset skulle klippas och hösten var det syltning och saftning och på våren skulle staketet oljas och altanen…”

”Varför gråter farmor nu då?”

”… och jag sa det, jag sa att jag hade räknat på det och vi hade råd, så det räckte och blev över men han tyckte att vi måste ha en ordentlig buffert ifall pannan skulle gå sönder eller taket lagas, men han var uppe där varenda sommar och rensade mossa från pannorna och rakade stuprören och jag var så rädd men det var aldrig någonting som behövde lagas…”

”För att farfar är död, förstår du väl.”

Emmy hoppade ner från stolen och gick fram till mor.

”Får jag sitta i ditt knä?”

”Nej, låt farmor vara, hon har ont i benet…” han avbröt sig när mor hjälpte Emmy upp i sitt knä, höll om henne och kramades. Blicken var långt borta.

”… och lita aldrig på att en man ska göra dig lycklig, lilla Emmy, de är egoistiska och tar till handkraft när argumenten tryter, passa dig noga, gift dig aldrig, lilla Emmy…”

”Nej, men vad säger du nu? Farfar som alltid var så snäll.”

”… de styr ditt liv, tar över, och de är alltid starkare, män är alltid starkare, kom ihåg det Emmy, det är därför vi kvinnor fått så mycket mer list, så att vi ska kunna överleva…”

”Nej, nu Emmy tror jag att farmor är lite trött. Kom så går vi och hjälper mamma med disken.”

Emmy skakade på huvudet, slet inte blicken från farmor.

”… vi får lirka och gulla med dem, men akta dig om de ändå tappar humöret, se till att skydda ansiktet med armarna, inte bara händerna utan håll upp hela armarna och man kan krypa ihop och fälla in huvudet såhär för att han inte ska få så bra grepp om halsen och sedan spänna sig så mycket det bara går, men glöm inte att andas…”

Emmy härmade farmor och spände halsmusklerna i en grimas.

”Emmy! Vi ska snart åka, kom nu så hjälper vi mamma så vi kommer härifrån någon gång!”

Emmy skakade på huvudet, strök farmors långa gråa fläta, drog tofsen mot sin kind.

”… och axlarna mot magen, knäna uppdragna…”

”Jag tycker inte att du ska gråta mer nu farmor.”

Mor tystnade och nickade. Fukt fortsatte sippra ner i fårorna under ögonen.

Emmy sträckte sig till bordet och tog en servett, vek noga in den chokladkladdiga sidan och baddade under mors ögon.

”Såja”, mumlade Emmy. ”Du mår bättre snart.”

©Jenny Daniels

Motivering: Dialogen drar fram berättelsen. Kontrasterna mellan vardag och sorg lyfter fram konflikten mellan generationerna.

 

Farfars hus får hederspris i SkrivarSidans novelltävling 2019.

Fler noveller