Hederspris i novelltävlingen 2009: Den lille frihetskämpen

Du står mitt i rummet. Nyss har din mor med kärleksfull hand avslutad dammningen av mahognymöblerna och den guldinramade spegeln. Med lätt hand har hon torkat av de små porslinsfigurerna. Som vanligt har hon avslutat att med ett litet sämmsskinnsstycke putsa den heliga skriftens pärmar och rygg. Hon lägger sedan tillbaka boken på sin exakta plats mittemellan hyllan med den lilla TV:n och den silverglänsande tesamovaren. Du ser på den nystrukna spetsduken på bordet mitt i rummet och den konstfulla blomsteruppsättningen i siden. Blommorna ser mycket verklighetstrogna ut och är din mors stolthet.

Solen lyser in och lägger sig som en stråle över rummet. Trots att möblerna blänker och allt är nystädat dansar dammkornen i strimman.

Du står där mitt i rummet trots att det är en vanlig måndag och klockan är tio på förmiddagen. Men det är ingen vanlig måndag för skolan har stängt på obestämd tid och för dig är det obegripligt.

Intill den högra väggen står din fars bokskåp, till brädden fyllt av hans dyrbaraste skrifter innanför glasdörrarna. För några veckor sedan lät din far byta ut skåpets lås, då den gamla nyckeln försvunnit. Nu låser han bokskåpet noggrant varje kväll.

Ovanpå bokskåpet står schackspelet i elfenben. Det som din farfars far i början av 1900-talet fått i gåva under en resa till Mecka. Du är lite osäker på historien kring detta då din far aldrig berättar den likadant varje gång. Men det har något att göra med att din farfarsfar Mansour fått en tvivlare att åter tro på den helige och att denne i tacksamhet skänkt bort schackspelet, som inköpts på en resa till Indien.

Du tar några steg framåt och sträcker upp armarna. Dina armar har växt, hela du har växt och nu når du schackspelet utan att behöva ta fram en pall och klättra upp på. Det är första gången du tar ned det på egen hand och du vet inte om det är riktigt tillåtet.

− Rashoul, hämta schackspelet så ska jag berätta för er pojkar.

Så brukar din far säga när han är på gott humör, när affärerna gått bra, när middagsmaten smakat honom och det gröna teet efteråt varit tillräckligt hett.

Du är ensam hemma. Din mor har gått in till grannfrun för att dricka förmiddagste och få höra senaste nytt inför det förestående bröllopet då den äldsta dottern ska giftas bort. Schackbrädet är dammigt. Du inser att din mor inte är alldeles perfekt. Hon som alltid talar om hur mycket hon fejar i hemmet. Hon är kort, lite rund och ovig och du förlåter henne. Tänker ömsinta tankar om henne.

Du lägger de små pjäserna i en hög på duken. Hämtar en dammtrasa som du fuktar lätt. Torkar brädet och därefter pjäserna en och en. Figurerna är vackert utmejslade och du tänker på hur lång tid det kan ha tagit att få dem färdiga. När du ställer ut pjäserna på sina bestämda platser upptäcker du att en bonde saknas. Du är säker på att den fanns där när ni senast satt runt bordet med schackspelet i mitten bland tekoppar och glaserade mandlar. Du ska leta senare, tänker du men nu vill du utnyttja den egna stunden till att tänka ut de smartaste schackdragen och utmana dig själv. Då hör du steg i trapphuset, din mor är redan tillbaka. Du ställer snabbt tillbaka de pjäser du tagit och placerar spelet på sin plats ovanpå bokskåpet. Du tänker att du kunde ha suttit kvar, att du som äldste son ändå ska få ärva schackspelet. Din far brukar ofta säga det. Men du vill behålla stundens känsla. Du vill heller inte att din mor ska upptäcka att en bonde saknas.

***

Så snabbt allting kan förändras. Det ges aldrig något tillfälle att leta efter den förkomne av elfenben. Kriget, som ni tidigare haft på avstånd, finns nu mitt ibland er. Din far kommer hem, andtruten och meddelar att ni nästa dag ska fly till grannlandet. Du är ännu en tid ovetande om vad flykten över bergen med det nödvändigaste packat på två åsnor, kommer att kosta. Du bär schackspelet nedpackat i en låda i en rem över axeln. Med sorg har du fått upptäcka att du behövt stor övertalning och tårar för att till slut kunnat övertyga din far att denna tingest hör till det nödvändiga. Under den strapatsrika färden när ni vandrar över de snöklädda bergen tänker du på den lille försvunne bonden. Han blir ditt lands lille frihetskämpe, som gett sig iväg medan tid var och sökt hjälp hos de mäktigaste. Han reser ensam, utsätts för all världens grymheter men klarar sig alltid som genom ett mirakel. När hungern inte kan stillas, när dina ben värker av trötthet sitter den lille frihetskämpen där på din axel och inger dig tröst och tro på att det kommer att bli bättre.

När två veckor har gått har du nästan blivit man. Du sitter i din mors kusins hus i en liten by långt hemifrån. Din far finns inte mer, din bror har försvunnit och din mor är bara en skugga av sig själv. Men du måste vara stark, du måste bli den lille frihetskämpen. Du sträcker på din magra kropp, du ser ditt envisa ansikte avspeglas i vattenpölen. Du är den lille frihetskämpen.

Nu sitter du här, i en annan tid, i ett land som du i ditt tidigare liv inte ens visste att det fanns. Du bor i ett landskap fyllt av berättelser, av sagor och sägner. Schackspelet är det enda som finns kvar av det som ligger bakom. Dina minnen finns också men du väljer vilka som ska få se dagsljus. Den saknade bonden har ersatts av en pjäs i snidad al. Dina barn sniffar på den och tycker att den luktar skog. Det är en bra början på din berättelse om den ursprungliga pjäsen, den lille frihetskämpen. Och du gör precis som din far, låter din historia förändras, förtätas och nästan få ett skimmer av saga. Du märker hur historien förändras av tidens gång och den plats du nu befinner dig på. Till slut vet du knappast själv vad som är sant. Den lille frihetskämpen finns ändå alltid med, lika tapper och okuvlig som då. Nu är han tillbaka i ditt födelseland, bygger upp det raserade, inger mod i folket. Han har inte förändrats, lika ung och kraftfull, lika full av rättvisepatos.