diplom tvaNågot skulle en dag bli sagt av honom, vackra och viktiga sanningar skulle nå människorna och göra en skillnad. Han drömde om att vara en författare. Inte för att han skrev något men likväl var det en varm och gosig dröm han ofta tumlade runt i.

En vår drabbades han av den stora kärleken. Det var så vackert allting, aldrig hade solen glittrat så förföriskt i den smältande snön. De hade det bra tillsammans och en kväll över tekoppen berättade han lite generat om sin dröm för henne.

”Åhh, författare, det är författare du ska bli.”

”Nja, bäst att lägga locket på tills tiden är mogen.”

”Nej, nej, det finns inte tid, här och nu är vad som gäller.”

Hon låg på honom. Det här var något stort som måste fullföljas, drömmar förblev drömmar om man inte tog tag i dem. Dessutom är man skyldig att förmedla det sanna, det rätta, det sköna om man bär på gåvan. Det lät fint det hon sa, så fint att han blev alldeles lyrisk. Kanske var det så ödet var bestämt, att när han väl var redo för sin skrivargärning skulle hon komma in i hans liv och sätta fart på honom. Ju mer han tänkte på saken desto vettigare tedde sig den möjligheten. Pusselbitarna föll på plats och simsalabim blev det uppenbart att stunden kommit då han skulle utföra det som var lagt på honom att utföra. Han kände sig upprymd, utvald men samtidigt rejält rädd inför uppgiften som låg framför honom.

Det fanns dock ett problem, han hade ingen skrivare, det måste en författare ha. Han for iväg för att köpa hårdvaran och när han efter köpet gick över stormarknadens parkering mot bilen med den stora skrivarkartongen i sin famn noterade han något märkligt. Människorna han mötte, han fick för sig att de hånlog mot honom. Först en snabb blick på kartongen, sen på honom och sen… jo, visst tusan var det ett litet elakt illmarigt leende som de diskret och helt oförtjänt gav honom. Deras låga natur fick honom att känna sig olustig till mods men han skakade av sig det.