Anna Schulze utforskar sin släkts spännande historia i ”Kidnappningen: en släktberättelse”. Hon tar med läsaren i en studie av gamla domstolshandlingar, och hyllplan efter hyllplan med brev och dagböcker. Mer om vad som hände har varit känt i andra delar av familjen. Men inte för Anna Schulze själv. Vi får följa hennes samtal med bland annat hennes kusiner, som är till värdefull hjälp i hennes projekt.
Författaren förlorade sin far alltför tidigt, och träffade aldrig sin farmor – och nu vill Schulze ta reda på varför. Vad fick hennes far att ta avstånd från sin mor, så pass att han inte ens berättade att hon fått barnbarn? Författaren hade dock en relation med sin far och farfar – men faderns behov av självständighet förefaller värka i Schulze.
Kidnappad i Europa
Farmodern fattade, när hon på 1930-talet höll på att förlora vårdnaden om sina barn, det oväntade beslutet att slita upp sonen ur hans vanliga omgivning och relationer och resa med honom ut i Europa. Där lämnar hon över honom till människor han inte känner och vars språk han inte talar. Vad är det som förmår henne att fatta det beslutet? Hur påverkar det barnet? Vad gör det med hans relationer i vuxen ålder och hur påverkar det i sin tur hans förhållande till sitt barn?
I grunden finns det havererade äktenskapet mellan farföräldrarna. Kanske omöjliggjorde deras olika livssyn och uppfostran ett liv tillsammans? Jag tänker på samhällets förväntningar på en kvinna på den tiden. Hur mycket som förändrats till våra dagar.
Att skriva som en utredning
Boken, och författarens utredning, är som en detektivhistoria ur verkliga livet. Det är stora känslor som kommer till uttryck i de skrivna källor som vi får läsa referat av. Metoden är forskarens, och syftar till att förstå faderns val i livet, liksom farmoderns. Schulze presenterar alla dokument för läsaren och vi blir delaktiga i rättegången. Vi får sammanhangen klara för oss. Som läsare upplever jag verkligen att jag är med henne varje steg av vägen.
Av Anna Schulze har jag tidigare med stor behållning läst romanerna ”Att ringa Clara” och ”Vårt gemensamma liv”. Jag tror att med”Kidnappningen: en släktberättelse” har Schulze utsikt till att ytterligare öka sin läsarkrets. Det är en välskriven och fint formulerad bok, som på en gång är inkännande och omsorgsfull. Den berättas med stor respekt för alla inblandade. Det är en berättelse om förluster och om avstånd mellan människor. Om prestige och om samhällsposition. Om acceptans och ilska.
En bok för den som skriver – och andra
Jag tror att den här boken är av intresse för den som, liksom jag, själv skriver. Särskilt intressant tror jag att den kan vara för den som skriver om verkliga historiska händelser eller självbiografiskt. Som skribent kan man finna inspiration och förslag på metoder och framkomliga vägar genom att läsa om hur Anna Schulze har gjort. Det är ännu ett skäl att rekommendera den. Den fick mig att fundera över hur mycket vi någonsin vet om vår egen familj, om drivkrafter och definierande händelser. Vad vi för vidare och vad som inte nämns.
Anna Schulze utforskar sin släkts spännande historia i ”Kidnappningen: en släktberättelse”
Men även den som har ett specialintresse av historia, av Sverige på 1900-talet, av rättshistoria eller av psykologi bör ta tillfället i akt att läsa ”Kidnappningen: en släktberättelse”. Hur vanligt var det med skilsmässa på 1930-talet och vem fick vanligtvis vårdnaden om barnen? Vad gällde ifråga om underhåll och omgifte? Hur var det i olika samhällsklasser? Det och mycket annat kan man få veta genom att läsa boken. Berättelsen kan också kan läsas av den som helt enkelt vill ha en riktig bladvändare att ha som sällskap i soffhörnet.
Läs också
Barkhes döttrar del 1, Susan Faludi får ett mejl från sin pappa, Exilförfattare i Oostende 1936 och Hunger – historien om (min) kropp.
