Tranorna flyger söderut av Liza Ridzén

Det var länge sedan en roman tagit ett så hårt grepp om mig som Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén. Att det är författarens debutbok är svårt att förstå.

Jag har arbetat i många år inom hemtjänsten och inser med jag läser att jag saknat den här boken. Berättelsen handlar om Bo 89 år gammal. Han bor i sitt hus, som han delat med sin fru, utanför Östersund. Fredrika har Bo förlorat till demensens skuggliv på hemmet.

Kampen för att behålla sin värdighet

Att bli alltmer orörlig, behöva hjälp av hemtjänsten för att få mat, bli duschad och påklädd är numera vardag för Bo. Själv ligger han mest på kökssoffan och sover, drömmer och minns tillbaka på sin uppväxt och vuxna liv. Alltid med handen på sin hund Sixten som ligger bredvid honom.

När romanen inleds får vi veta att sonen till Bo, Hans, vill ta hunden ifrån honom. Det är för Sixtens och faderns bästa, hävdar han. Det gör Bo förtvivlad och ledsen men han upplever att han inte har något att säga till om längre. Relationen med sonen är inte den bästa men han vill att den ska bli bättre innan han dör. För att Hans inte ska ha fadern som bromskloss i resten av livet som Bo upplevt att han själv haft.

Hans besöker Bor flera gånger i veckan för att se hur hemtjänsten sköter sig och fylla på faderns kylskåp. Frågan om hundens vara eller inte ställs på sin spets när Sixten försvunnit efter att Bo släppt ut honom och Bo faller omkull när han letar efter honom. Vårdbiträdet Ingrid vill hjälpa Bo att få behålla sin hund.

Jag vet inte vad jag känner för det ändras om vartannat. Han låter så olycklig att jag vill resa mig upp och öppna ytterdörren och säga att det är ingen fara, Hans, allt kommer att ordna sig. Samtidigt kan jag inte förstå att han argumenterar emot henne, att han propsar på att Sixten borde flytta ifrån mig. Som om han verkligen vill göra mig illa.

Ur Tranorna flyger söderut

Författaren skildrar det som inte skrivits om

Vem skriver om gamla gubbar och gummor som närmar sig döden. Ingen. Ja, förutom Lisa Ridzén som gör det på ett sätt att jag vill stanna i boken för alltid. Boken är skriven i jag-form vilket gör att jag som läsare kommer nära huvudpersonen.

Författaren blandar skickligt skrivna dagrapporter personalen från hemtjänsten med Bos drömmar och minnen. Genom dessa får vi veta vem han var innan han hamnade på sofflocket.

Ibland kan texten bli redovisande men som tur av uppvägs det av Ridzéns poetiska prosa. Hon skiftar smidigt mellan verkligheten och det som sker inom Bo.

Slutet är vackert

Tranorna flyger söderut slutar med att Bo dör. Det är dit boken varit på väg från första sidan. Författaren skildrar hans död med försoning och ömhet. Och ja, Sixten är också tillbaka.

Det är mörkt och jag ser ingenting. Men lukten av Sixtens päls letar sig in och något flyttas inom mig. Riktas om. Hans fuktiga nos letar sig in under min hand och han trycker sig emot min kropp. Allt blir kristallklart. 

Tranorna flyger söderut, sammanfattning:

Tranorna flyger söderut är en varm och insiktsfull roman om att vara gammal, beroende av andra för att klara sin vardag och samtidigt få behålla sin värdighet och oberoende. En bok för alla i alla åldrar att läsa.

Som gammal arbetare inom hemtjänsten är jag också tacksam över att vårdbiträdena som hjälper Bo skildras utan att problematiseras.

Om författaren:

Foto: Mattias Blomgren

Liza Ridzén, född 1988, är forskare i sociologi och författare. Hennes debutroman ”Tranorna flyger söderut” utseddes till Årets bok 2024. Hennes andra bok ”I harens spår” kommer ut 2025.

© Iréne S Räisänen

Läs också

Recensionerna Osebol, Paisley Pattern, Obscuritas, En gentleman i Moskva och Så gör jag.

Fler recensioner