Smultron och timotej

Smultron och timotej 2:a novelltävlingen 2015

Uppdaterad 27 januari 2022

Vindarnas stråkar ven i sommarljumma dungar. Småfåglarnas lätta pizzicatotoner dansade över ängarna. I dikeskanten vid nyslagen äng gick flickan med sitt timotejstrå.Knästrumporna korvade sig vid anklarna, den röda hemstickade koftan var felknäppt och hårrosetten gled sakta nedåt vid varje guppande steg. Då och då böjde hon sig ner, plockade ett smultron och trädde upp det på stråt. Hon sög in doften från mogna bär och torkat hö och njöt. Med tre fyllda strån vände hon om och gick hemåt…

Drömbilderna var klarare och verkligare för henne än den starrbeslöjade verklighet hon såg genom fönstret. Här vid fönstret brukade hemtjänstpersonalen placera hennes rullstol när de hade microvärmt och serverat henne en av de sju plastförpackade maträtterna som varje måndag ställdes i hennes kylskåp. Tårar rann stilla nerför kinderna och en genomskinlig droppe hängde från näsan. Hon hade en näsduk i handen men ägde inte längre förmågan att lyfta handen och använda den.

Klockan tickade taktfast på väggen bredvid henne, den var stor och anskrämlig men barnen hade förärat henne den i all välmening. Med så stora siffror kunde hennes skumma syn tyda tidens gång.

Två timmar skulle det dröja innan någon skulle komma och snyta henne. Blicken gled långsamt förbi pelargoniorna, som dottern Py så omtänksamt placerat på hennes fönsterkarm. På en stubbad åker låg vita, plastinpackade höbalar placerade, en joggare med hörlurar i öronen och svettband i pannan kämpade sig taktfast fram i värmen. Allt det här var overkligt för henne, hon gled långsamt fram och tillbaka mellan dröm och verklighet. Vilket som var vilket kunde hon inte längre avgöra.

… därhemma stod fönster och dörrar öppna, tyllgardiner smekte pelargonior och streptokarpus när de fladdrade i vinden. Det doftade nybakat så mamma kunde inte vara långt borta. Hon gick in, drog en köksstol till bänken, klättrade upp och tog en tallrik. När hon tömt sina bär på tallriken fyllde hon på med gräddmjölk. Tallriken tog hon med sig ut och satte sig på kökstrappan. Medan hon blundade och njöt av smultronsmak och solvärme kom huskatten och strök sig mot hennes bara ben…

Tårarna på kinden hade torkat, hon log vid tanken på en smekning. Det var inte så ofta hon kände någon beröring numera, de verkliga drömmarna som kom och gick blev en befrielse i tristessen.

Hur länge var det sedan någon besökte henne sist? Tidsbegrepp hade börjat bli svåra att
hantera, trots den påträngande klockan de hängt på hennes vägg, dagar och nätter som kom och gick flöt in i varandra. Middagslur eller nattsömn? Vilket som var vilket betydde inte så mycket längre.

Py var det nog som besökte henne sist. Hon var snäll men verkade alltid stressad. Känslan av att vara ett personifierat problem som måste lösas snabbt, infann sig nästan alltid när dottern kom på besök.

Bo var mer avslappad, han hade inte den där effektiviteten som sin syster men hade i stället problem med att komma sig för med saker.

Det var väl därför han kom så sällan. De två barnen var olika.

Hon kom ofta på sig själv med att sitta och längta speciellt efter att få se Bo. Den där
joggaren hon såg nyss påminde om honom men det kunde inte vara han, då skulle han ha kommit in. När hon satt där vid fönstret och drömde hände det ofta att önsketänkanden formade dem hon såg till dem hon längtade efter att se.
Nu föll blicken på en spräcklig katt som smög över gräsplanen, det ryckte i fingrarna, hon längtade efter att smeka.

… varsamt smekte hon katten och skrattade lätt åt hans högljudda spinnande, mjölken
som blev över på tallriken, när hon mosat de aromrika bären mellan tunga och gom, ställde hon ner på marken. När hon reste sig och gick hörde hon kattens lapande ljud bakom sig …

– Har du besökt mamma på länge?

Bo kände sig nedklubbad av Pys uppfordrande röst. Du vet jag har många möten den här veckan, vi är en man kort på jobbet och jag måste hinna ordna båten och handla det som behövs innan semestern. Mamma frågar alltid efter dig när jag är hos henne, det är som att hon inte märker att jag finns där.

Telefonen glödde som en örfil mot hans öra. Hon hade nog rätt, det var länge sedan. Det var så mycket som tog hans tid.

– Jo, jag har tänkt att jag ska titta in till henne i kväll men jag måste ta min joggingrunda först, har fuskat lite för mycket på sista tiden och det går inte nu när grillkvällarna närmar sig. Tvätta bilen måste jag också göra men sedan…

Hon hörde ljud i trapphuset, kunde det vara något av barnen som kom? Hon väntade ivrigt men stegen passerade hennes dörr och fortsatte till nästa våning. Öronen som förberett sig på att ta emot nya intryck fortsatte söka i etern efter nya ljud men det var bara tystnaden som ekade mellan klockslagen.

… Tankfylld gick flickan mot stranden. Hårbandet guppade fortfarande taktfast vid varje steg. Rosetten hade lösts upp och nu hängde de två ändarna som vissna strån. Vågorna kluckade mot stenarna. Sjögräset följde vågornas gång fram och tillbaka. Hon fortsatte framåt, hoppade från sten till sten. Hårbandet tappade sitt grepp och föll i vattnet, hon böjde sig ner för att fånga det men vågorna förde det längre och längre bort, hon sträckte sig för att nå det …

Hon såg ljus, kände sol och värme, doft av hö och smak av smultron. Hon hörde vågor klucka och stråkar som ven över ljummet sommarlandskap.

Hemtjänstpersonalen fann henne framåtlutad i rullstolen med ett leende på läpparna.

– Vi får ringa läkare men det är nog för sent, hon har ingen puls. Jag tar läkaren om du ringer hennes barn.

Två unga flickor hade det här arbetspasset, osäkert följde de sina instruktioner.

– Ska man inte ringa polis också när någon dör i sitt hem?

– Varken dottern eller sonen svarar.

– Läkaren kommer snart.

Bo hörde samtalet när han klev in i hallen.

– Vad har hänt?

– Vi tror att hon är död.

Han gick fram till sin hopsjunkna mamma och tog hennes hand, den var sval men inte kall, det kunde inte vara länge sedan det hände.

– Jag joggade förbi här för en stund sedan, hon kanske levde då. Tänk om jag hade gått in.

Nu får hon ingen glädje av de här. Han plockade upp ett timotejstrå med smultron och lade det i sin mammas döda hand. Jag ville överraska med hennes favoritdofter men kom för sent. Rösten lät ynklig.

Han tittade bedjande från den ena flickan till den andra och sedan fastnade blicken på den hånfulla väggklockan men tiden gick inte att vrida tillbaka.

– Din syster svarar inte i telefon, upplyste flickorna honom om. Han tog upp sin mobil och skickade ett sms.

– Du måste ställa in ditt möte i kväll. Mamma finns inte mer.

När Py kom låg mamman placerad i sängen. I händerna som var placerade på bröstet låg ett smultronträtt timotejstrå.

Py tände ett ljus på det lilla spetsduksprydda bordet. Bo iakttog henne när hon tyst mumlade bönen som mamma brukade läsa för dem vid sovdags.

Det går en ängel runt vårt hus
hon bär på två förgyllda ljus
Hon har en bok uti sin hand
Så somnar vi i Jesu namn.

Mamman hade fortfarande ett mjukt leende på sina läppar och det doftade svagt av smultron och timotej.

© Margit Klehn

Smultron och timotej, motivering: 

Stor dramatik mitt i vardagen och hög igenkänning.

Läs också Offer, Det vackraste mönstret, Natthäxorna och Den lilla pojken i 10:an.

Smultron och timotej kom 2:a i novelltävlingen 2015.

2 reaktioner på ”Smultron och timotej 2:a novelltävlingen 2015”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Pin It on Pinterest

Share This
Scroll to Top