Natthäxorna av Marie Metso
I markhöjd flyger de, susar fram bakom buskage och häckar gömda från sökande lyktor. Jorden så nära att sädesslagen viskar mot buken.
De stiger.
Hon flyger med sina systrar i natten. Nedanför brinner eldarna.
Ovanför vakar hundstjärnor långt uråldrigare än deras systerskap.
Varken hugskott eller järnkors biter på dem. Järnskott i hjärtat däremot, då färgas slätten av förblödande fallna.
Det knarrar i virket under henne. Här uppe i tystnaden är knäppningarna från träet det enda som avslöjar att de närmar sig, sveper in över fiendeland.
Fiendeland, där eld anlagt av människohand ödelagt andras händer. De som störtat likt fallande stjärnor. Brinnande rester, krutlukten sticker ännu i näsan.
Innan hon lärde sig att flyga då var hon där nere. Grävande i brännhet aska, slocknad släkt under fingrars månskärvor. Svart stoft som nästlade sig in djupt under naglarna, vägrade försvinna hur mycket man än gned och gnuggade. Hon rev fingrarna blodiga, men än skvallrar sorgkanterna om det onämnbara som skett. Det som ännu sker där under dem.
Hon ser sig om uppe i natten, möter andras frusna läppar och darrande händer som viner förbi, siktar in sig på ljuspunkterna där nere.
De sjunker, närmar sig målet.
Handen stadig trots köldskadornas vita rosor som slår ut längs huden. Blicken skarpt riktad, sikten fri.
En sista störtdykning och de är nere. Om hon sträcker ut handen nu skulle hon kunna svepa med fingrar över främmande takåsar. Hon gör det inte, intar istället formation och rätar in sig i linje med de andra.
Som en pilspets skjuter de ner över mordbrännarna, låter samma eld som förgjort deras systrar regna ner över skräckslagna ansikten.
Tysta rop. Natthäxorna. Natthäxorna.
Varningen sprider sig genom eldhavet.
De agerar och reagerar som en nu, alla en del av varandras kroppar. Vindens ljudlösa skratt fortplantar sig, färdas längs med det vinande träet som för dem framåt. Farten är både vindlande och hisnande, tankarna i en enda röra. De hinner knappt registrera, går på ren känsla. Gruppdynamik. När någon väjer så väjer de andra.
Ord är överflödiga – de hör hemma där nere, bland skrock om dekokter frambringande nattsyn som hos katter. Falska anklagelser.
De runtom henne sysslar inte med trolldom, det rör sig om gammal kunskap och ren intelligens. Varför förminska något som redan är så potent?
Det solida dem emellan, gemenskapen och det delade ansvaret för att oskyldigt anklagade aldrig någonsin mer ska tvingas brinna.
Detta binder dem samman. 588:e nattbombsregementet. Natthäxorna.
De lever inte bara sitt eget liv, utan även andras. De liv som en gång tillhörde stjärnfallen.
Natthäxorna, motivering:
Poetisk fantasi som griper tag.
Läs också
Novellerna Smultron och timotej, Nog andas han minsann och Pojken av trä.
Levande gestaltat. Fantasifull berättelse som ändå får läsaren att känna sig närvarande. Att vara häxa ser ut att vara ett lagarbete.