Den lilla pojken i 10:an

Den lilla pojken i 10:an

Det är tidigt 50-tal och Hasselstigen i Råsunda, norr om Stockholmsvägen är barnens värld,i synnerhet husen med jämna nummer, från 6 och uppåt, och allra mest Hasselstigen 10 – 12.

Där bor vi barn som den här historien handlar om.

Mest handlar den om mig – och om den lilla pojken högst upp på Hasselstigen 10. Han och hans mamma och pappa är flyktingar någonstans från kriget. På vår gata finns många sådana ”öden”, som mor kallar dem. Vi ungar vet inte riktigt vilka länder de kommer från, men de är alla mörkhåriga och talar dålig svenska.

Hasselstigen 6 och 8 kallas judehusen, eftersom de ägs av en rik judinna, som hyr ut lägenheter till judar som flytt från Europa och Ryssland. Det känns som att det är fel att denna judinna är så rik – åtminstone när mammorna på gatan, som nästan alla är hemmafruar talar om henne, med hopsnörpta läppar.

Familjen Taves i vår uppgång är från Estland säger mor. Det är något otäckt med dem. De verkar rädda, till exempel om man ringer på deras dörr för att sälja majblommor eller jultidningar. Det tar jättelång tid innan de öppnar, och då står de där tätt intill varandra, den gamle mannen med en enorm spretig hårkalufs och hans lilla mörkögda fru, halvt gömd bakom honom, som nästan gråtande undrar vad vi vill. Deras dotter är en känd konsertpianist. Genom väggar och golv kan man höra hur hon spelar. Det låter vackert och svårt.

När jag hör henne, tänker jag på pappa. Han har också mörka ögon och svart hår och han är ofta rädd. Ingen har berättat varför. Han var inte med i kriget, det vet jag, men han är inte som andra pappor. Jag tror ibland att det är mitt fel att jag inte har en pappa, som de andra, en som bor med mig och min mamma. Min pappa är hemlig. Fruarna i huset viskar när de pratar om honom, mina lekkamrater också. Jag pratar aldrig om honom.

Att han är jude, fattar jag först mycket senare. Jag minns inte att varken mor eller pappa har berättat det för mig.

Det som skaver med pappa är också det som inte stämmer med barnen i uppgång 6 – 8. Vi bor så nära dem, men vi leker inte med varandra. Vi retar bara varandra, springer och jagar och ropar saker. Mer än så minns jag inte.

Barnskocken (för vi är många) är nästan alltid ute och leker. De pyttesmå lägenheterna med hemmamammor och småsyskon är inte till för lek. Vi härskar på den egna gården, framför huset och bakom, i den lilla parken runt Näckrosdammen, i portuppgångarna och trapporna, källargången mellan 10.an och 12:an, där man egentligen inte får vara för portvakten. Och på berget och bland buskarna längre bort bakom Hasselstigen 5, där vi leker kurragömma och burken och kull.

Vi är ett gäng ”stora” flickor, jag och Agneta och Marielouise och Anneli och Britta P. Och några till. En dag kommer någon av oss på idén att vi ska leka med den lilla pojken i 10:an som är för liten för att gå ut själv, men som vi kan passa ju. Det är roligt att få styra och ställa, särskilt för mig som inte har mindre syskon.