Nu eller aldrig

Nu eller aldrig

Det är en tidig morgon i oktober. Dimman ligger tät över fälten, och gryningsljuset tränger knappt ned till den lilla stugan vid skogsbrynet. Där inne sitter Rebecka vid köksbordet och skriver på ett papper.

Hon har makat undan så att ett hörn är tomt. Resten av bordets yta är belamrad av smutsiga tallrikar, glas, smulor och skålar med överbliven mat. Handen darrar lite, men hon skriver fort och koncentrerat. Det mörka håret hänger som en gardin längs med hennes vita kind. När hon är klar viker hon ihop papperet. Sen drar hon ett djupt andetag. Det känns nästan som om luften tagit slut inne i stugan. Som om hon förbrukat allt syre genom att skriva en text på ett papper. En text som hon velat skriva i hela sitt liv. Eller åtminstone sedan hon blev stor nog att förstå att det var något som fattades. Snabbt lägger hon ned papperet i ett kuvert och klistrar på ett frimärke.

När brevet en liten stund senare dunsar ner i lådan bryter solen igenom dimman.

– Det ser jag som ett tecken, säger hon högt för sig själv.

Inte en människa syns till, och Rebecka börjar långsamt gå tillbaka hem igen. För varje steg hon tar blir hon alltmer medveten om att hon satt igång något som kommer att få stor betydelse. Inte bara för henne själv, utan också för flera personer som står henne nära. Personer som kanske kommer att klandra henne och anklaga henne för att vilja riva upp gamla sår.

– Jag vill bara veta, säger hon till katten som sitter och väntar på henne vid trappan.

Katten tittar på henne utan att blinka. Sedan lyfter han på tassen och börjar omsorgsfullt slicka sig. Rebecka ler och låser upp dörren. Nu ska hon städa. Röja ut allt det gamla och göra plats för det nya.

Bilen som flera timmar senare stannar vid den sista postlådan i byn är gul. En mager man med fårat ansikte kliver ut och sneddar över vägen. Med ett vant grepp öppnar han luckan och vräker ner hela lådans innehåll i en stor, grå postsäck. Sedan skyndar han sig tillbaka till bilen igen. Mannen hoppas hinna hem till Sportnytt på TV, men bilen är full med ännu större och tyngre säckar. Innan han kan göra kväll måste säckarnas lastas av inne på postterminalen.

Rebecka gnolar medan hon sköljer ur disktrasan och hänger upp den på sin krok. Nu är köket äntligen rent och fräscht igen. Nu ska hon gå ut i den ovanligt milda eftermiddagssolen, sätta sig med katten i knäet och bara mysa. Dagdrömma om vad som kommer att hända när brevet kommer fram. Hennes terapeut hade varnat henne för att ha alltför stora förhoppningar, men var ändå positiv till det hela.

– Du måste vara medveten om att det inte alls blir som du tänkt dig, hade terapeuten sagt.

Rebecka hade bara nickat. Klart hon förstod. Men det här var något hon bara måste göra. Det var dags att gå vidare i livet nu, och det kunde hon bara göra om hon fick ett svar. Och, inser hon nu, då spelar det faktiskt ingen roll vad det blir för svar.

Mannen som bär postsäcken mot bilen får den nedåtgående solen rakt i ögonen och ser inte riktigt var han sätter fötterna. En isfläck ruvar under en hög med vissnade löv – och pang så far han i gatan. Postsäcken flyger ur hans händer och rullar ner i diket. En kvinna som är ute och går med sin hund kommer rusande och knäböjer bredvid mannen. Han ligger tyst och stilla på rygg. Ögonen stirrar oseende upp mot den klara hösthimlen. Från hans bakhuvud brer sakta en stor, mörkröd pöl ut sig. Kvinnan tar upp sin mobil och slår larmnumret. En bil stannar till, och föraren frågar med oro i rösten vad han kan göra. Kvinnan tar fram en näsduk som hon blöter och baddar mannens ansikte. Ingen av dem noterar postsäcken som sakta försvinner ner i dikets dyiga vatten.

– Jag är så glad, viskar Rebecka i kattens öra.

Hon sitter i soffan och ser på solnedgången genom det nyputsade fönstret. Himlen färgas av djuprött, violett och nästan genomskinligt blått. Katten svarar med att spinna högt och puffar med nosen på Rebeckas hand. Han vill bli kliad under hakan.

– Om några dagar vet jag. Då behöver jag inte undra mer, säger hon.

Det pirrar till i magen vid den tanken. Rebecka försöker föreställa sig hur mottagaren av brevet kommer att reagera. Kommer han att svara? Han kan ju förstås låta bli. Inte vilja ha kontakt. Men om det är sant, det som faster Inga sa på mammas begravning, då blir han glad över att höra ifrån henne. Jätteglad. Då vill han träffa henne och berätta hur det egentligen var. Förklara att det inte alls var han som övergav henne och mamma, utan att det faktiskt var mamma som slängde ut honom. Mamma som sa att han inte var välkommen tillbaka och att han från och med nu kunde glömma att han hade en dotter.

– Och alla julklappar och födelsedagspresenter som han skickade till dig, de skickade din mamma tillbaka. Utan att berätta om det för dig, hade faster Inga sagt.

Rebecka minns att hennes mamma alltid sagt att hennes pappa inte brydde sig om henne längre, att han glömt att hon fanns. Nu finns inte mamma mer, och Rebecka har de senaste åren levt som om hon vore ensam i världen. Men hon har en pappa. Hon har faktiskt en pappa. Han har ett namn och han bor i en stad bara ett tiotal mil från henne. Kanske kommer de att kunna träffas. Ta en fika, sitta och prata. Rebecka känner hur det pirrar till av förväntan. I morgon får hennes pappa läsa brevet.

Katten lyfter på huvudet och gäspar. Det börjar bli skumt i vrårna. Långt borta hörs en ambulanssiren.

– Har vi underrättat de anhöriga?

Överläkaren skriver med snabba slängar på sitt block och tittar inte ens på sköterskan. Ändå nickar hon till svar. Egentligen är det ansvariga läkare som ska ringa de där jobbiga samtalen, men som med så mycket annat på avdelningen faller även det på sköterskornas lott. Det här samtalet hade ändå varit ovanligt lindrigt. Den stackars mannen som ramlat så olyckligt var varken gift eller hade barn. Inga föräldrar kvar i livet och inte heller några syskon. Sköterskan hade till slut fått tag på en kusin, som inte verkade överdrivet upprörd över att höra om sin släktings död. Frågade bara om någon annan kunde ordna med begravningen.

– Är det inte märkligt, säger sköterskan lite senare på kvällen till sin man.

De sitter och äter en sen middag, men hon kan inte sluta tänka på brevbärarens öde.

– Vadå, undrar hennes make.

– Att ett liv kan ta slut så där. Utan att det får några som helst konsekvenser för någon annan.

© Annika Wigö

Vinnare i SkrivarSidans novelltävling 2015.

Motivering: Inkännande berättelse om slumpens skördar. Effektiv prosa.

Intervju med Annika Wigö