Det vackraste mönstret

Det vackraste mönstret 3:a novelltävlingen 2015

Uppdaterad 13 december 2021

Alicia vänder huvudet lite på sned medan hon följer regndroppens bana längs rutan. Hon tycker om regnet, för det sjunger för henne – en smattrande, trummande sång som tröstar och dämpar. Och de små regndropparna talar till det djupaste och mest hemliga i henne, det som ingen levande varelse kan förstå.

Hon lutar sig närmre så att rutan blir immig av hennes ljudlösa andetag. Så lägger hon handen mot det svala glaset och rynkar pannan. Det är detta som skiljer henne från världen utanför – en len kyla. En glasvägg.

”Alicia!” Mammas röst får tystnaden att explodera.

Hon rycker till när dörren slås upp. När hon vänder sig om fastnar hennes blick någonstans på den långa, svarta kjolen. ”Alicia, är du klar?” Mamma ställer sig framför henne med händerna på höfterna. ”Vad har jag sagt om att kladda ner fönstret?”

Alicia sluter armarna om kroppen och börjar vagga fram och tillbaka. Mamma suckar och griper tag om hennes handleder, men då skriker hon högt. Med ett frustrerat utrop släpper mamma.

Fler fötter dundrar in i rummet, och meningar kastar sig över varandra likt ursinniga vågor.

”Varför kan vi inte bara låta henne vara hemma?”

”Det finns ingen som kan passa henne.”

”Hon är tolv år, kan hon inte klara sig själv för en gångs skull?”

”Snälla, Sophie, din syster är autistisk!”

”Shh, ni stressar henne.”

Hon fortsätter att vagga medan sammanhanget trasslar ihop sig omkring henne. Autistisk, autistisk! Vad innebär det egentligen? Någonting viktigt. Någonting av betydelse.

”Alicia.” Pappas röst är en mild bris som får havet att stilla sig. ”Vi ska på begravning nu. Mormors begravning.”

Hon höjer huvudet en aning och tecknar.

”Ja, mormor är död.” Pappa är den enda som inte blir arg för att hon frågar saker om och om igen. Han vet att det inte är hennes mening att vara besvärlig; att få saker bekräftade är bara hennes sätt att överleva i en värld utan garantier.

Mamma sveper förbi dem i en hastig vindpust. ”Jag tycker inte om när hon tecknar. Hon kan prata.”

”Låt henne kommunicera på det sätt hon vill.”

Elektriska vågor skjuter genom rummet. Det är människor som skapar dessa vågor. Människor är bärare av kaos, det är därför Alicia ibland skriker åt dem att lämna hennes rum. Hon vill inte vara oförskämd, det är bara kaoset hon inte klarar av – vågorna som knäpper och sprakar av återhållen katastrof.

Pappa rör vid hennes hand. ”Kom så sätter vi oss i bilen.”

***

Alicia stirrar runt omkring sig. Färgerna är borta. Varför är färgerna borta? Svart, svart, var hon än ser. Även hon har en svart klänning på sig, trång och stel med knappar ända upp till halsen. Hon kan nästan inte röra sig. Någonstans i maggropen pyr paniken; tänk om hon aldrig kommer kunna få av den? Tänk om klänningen kommer kväva henne? Hon böjer sig framåt i kyrkbänken och biter sig i knogarna. Folk tycker inte om det, men de förstår inte att smärtan, det lätta trycket, håller samman hennes kropp, ja hela hennes värld, genom att säga: Här är jag. Här börjar jag, här slutar jag. Annars är allt så dimmigt och diffust, som om kroppen, liksom vatten eller olja, flyter ut åt alla håll.

Men när mamma får syn på henne drar hon genast bort handen. ”Sluta upp med det där!”

Alicia sjunker ihop. Varför gör hon alltid fel? Inte bita, inte vagga, inte skrika… nej, nej, du får inte…!

Om hon bara visste hur hon annars skulle göra. Om de bara ville visa henne ett sätt – att andas, att leva – såsom de gjorde. Vad de än gör verkar det så enkelt, men för henne är allt en kamp. Hela hon är ett stridsfält, och när ångesten härjar och dånar som en gonggong kan hon inte hejda sig själv. Hon måste skrika. Hon måste riva, bita, slå, annars är hon övertygad om att hon kommer sugas ner i ett gapande hål.

Och hon är rädd för att om hon sitter kvar här, bland allt det svarta, bland mumlet och snyftningarna som smälter samman i akustiken och gör luften tjock, kommer hon snart att explodera.

En distinkt smak av salt och järn fyller hennes gom.

”Mamma, titta, hon biter sönder läppen igen!”

Flera huvuden vänds åt hennes håll och luften spänns åt ytterligare ett hack.

Då griper mamma tag om henne, hårt, och ögonen som fixerar hennes sänder ut stötar av kyla. ”För Guds skull, Alicia…”

Det blir för mycket. Med all kraft hon kan uppbåda sliter hon sig loss, tränger sig ut ur raden av sörjande – och flyr.

Luften som slår emot henne är frisk och mustig. Hon finner en stor ek som hon gömmer sig bakom. Med knäna uppdragna och armarna hårt pressade mot kroppen sitter hon och gungar fram och tillbaka. ”Alicia är dum…”

Autism. Så ohyggligt det låter, som en pisksnärt mot bar hud. Vad innebär det egentligen? Någonting viktigt. Någonting av betydelse. Kallt glas under fingrarna, en osynlig vägg mellan henne och världen. ”Alicia är dum, Alicia är dum!”

”Nej”, hörs en stilla röst i prasslet, i höstvinden. Pappa hukar sig ner framför henne. ”Alicia är inte dum. Alicia är underbar.”

Hon stannar upp och blir stilla, med blicken nedsänkt och det ljusa håret som en slöja mot marken. Hon tecknar.

”Nej, mamma är inte arg. Hon är bara ledsen, för hon saknar mormor.” Han lägger försiktigt håret över hennes axel. ”Du har inte gjort något fel, Alicia.”

”Hmm…” Hon sluter armarna om sig och börjar vagga igen.

”Vissa har bara lite svårt att förstå.”

Hon tecknar.

”Varför?” Pappa suckar lätt. ”Tja, ibland har folk en uppfattning om vad som är normalt, och de är rädda för allt som skiljer sig från det.” Han rynkar pannan en aning när hon gör flera tecken i snabb följd. ”Vad menar du? Om du bryter mönstret?”

Hon nickar.

”Alicia… älskade.” Han lutar sig närmre henne, så att solen bakom honom skuggas och de skapar sin egna lilla värld. ”Du är mönstret”, säger han. ”Det vackraste mönster som går att finna i den här världen.”

”Hmm…” Hon fortsätter att vagga. Hans ord förbryllar henne men hon tycker om dem. Mycket.

”Du…” Pappa lägger en hand på hennes axel så att hon stannar. Sedan torkar han bort tårarna från hennes kinder med sin stora tumme. ”Kom, så tar vi en promenad.”

Grusvägen är täckt av en gyllene höstbädd när de går igenom en allé av halvnakna lönnar. Det prasslar till i trädkronorna och ett gult löv virvlar ut och landar i Alicias hår. Hon tar det i handen och känner sprödheten under fingrarna. Lövet säger henne att allt är som det ska. Naturen följer sin stilla rytm, sin förutsägbara bana. Det påminner henne om att någonstans, mitt i kaoset och stormarna, finns det ordning.

Pappa kramar om hennes hand och en våg av värme strömmar in i hennes kropp.

Hon andas ut, långsamt. Så vänder hon upp ansiktet mot himlen och lyssnar. Naturen sjunger. Den sjunger till det djupaste och mest hemliga i henne, det som hon inte ens själv förstår, och berättar om det stora mönster som hon är en del av.

Sakta vaknar någonting till liv inom henne. En berättelse, en röst, som bara är hennes. Det är hennes tråd, och den betyder någonting.

Någonting viktigt, någonting av betydelse.

© Amanda Mattsson

Det vackraste mönstret, motivering:

En stark och samtidigt skör berättelse. Utmärkt gestaltning.

Läs också Offer, Den lilla pojken i 10:an och Smultron och timotej

Fler noveller

Det vackraste mönstret fick 3:e pris i novelltävlingen 2015.

2 reaktioner på ”Det vackraste mönstret 3:a novelltävlingen 2015”

  1. Vackert och beskrivande om en öppning i ett barns slutenhet. Hur viktigt det är att bara vänta in och bekräfta. Välskrivet!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Scroll to Top