De var en del av varandras liv redan från början. Bästa vänner i en värld där vänskap var allt. Tillsammans upptäckte de vuxenvärldens oskrivna regler och vad som ansågs vara förenligt med seder och bruk. Att deras fäder påstod sig ha sista ordet, skrattade de åt när mödrarna tycktes göra motsatsen. Snart nog skulle de bli varse att allt var ett spel och spelreglerna gjordes inte upp av kvinnorna. När Adiba och Farrah för första gången fick på sig en Hidjab firades det mediokert med lite läsk och godis. Ingen stor fest. Stora fester var förbehållna pojkar. Flickorna gratulerades för att de blivit kvinnor. Nu skulle de inte längre leka ute på gården tillsammans de andra barnen. De räknades nu som vuxna.

Adiba konstaterade torrt att hon var bättre på fotboll än någon av pojkarna, men att det från och med nu inte längre var tillåtet för en flicka att ägna sig åt idrott. Hon suckade.

– Bara för att man har sjalett betyder det väl inte att man inte kan vara människa längre. Jag är fortfarande bästa spelaren i hela kvarteret. Hon knöt näven. Kindtänderna malde.

– Du skulle kunnat bli hur bra som helst, men du visste från början att det fanns ett slut. Farrah förstod inte Adibas ifrågsättande, men ryckte medlidsamt på axlarna.

– Jag har disk att ta hand om. Om du hjälper mig nu, kan vi gå hem till er sedan och ta tag i dina sysslor där.

– För dig är allting lätt. Du bara finner dig i saker och sedan är det bra med det. Fattar du att vi aldrig mer kommer att bestämma över oss själva. Vi har förvandlats till personer som vi inte ens vill vara. Värdelös!

– Sluta du är inte värdelös. Vi är inte värdelösa.

Adiba svarade inte utan vände på klacken och gick utan ord därifrån. Den långa kjolen fladdrade runt de tunna sandalerna och i protest gick hon rätt igenom en dypöl.

***

Veckorna som följde var ensama. Adiba höll sig för sig själv och vägrade prata med någon. När Farrah kom förbi med godis som hon visste Adiba inte skulle tacka nej till, möttes hon av iskyla.

– Hur länge ska du sitta här och slicka dina sår? Varför inte bara acceptera huvudbonaden och gå vidare med livet. Ingenting kommer att förändras. Adiba, jag saknar dig och vill ha dig tillbaka i mitt liv. Vi har känt varandra i generationer låt det inte ta slut på grund av något vi inte är i stånd att påverka. Snart nog kanske vi skiljs åt av andra orsaker. Hon tog Adibas händer mellan sina och kysste dem ömt.

Stora ögon formade med kajalpenna och mascara synade Farrah medan andetagen fyllde rummet med frustration.

– Jag vill gå ut i frihet, men du har rätt. Det nyttjar inget att sitta här och deppa. Men håll med om att om vi varit pojkar skulle vi inte ens ha denna diskussion.

Farrah log mot sin bästa vän.

– De har säkert andra svårigheter, kanske bara inte så synliga som dina.

De brast ut i högljutt fnitter och kastade kuddar på varandra tills de kiknade av skratt. Huvubonaderna kom på glid och fick dem att brisera i befriande glädjetjut. Allt var som vanligt, om än bara där och då.

– Sov över hos mig till helgen, vi har mycket att ta igen nu när du tjurat så länge.

Adiba blev allvarlig.

– Förstår du åtminstone varför jag är frustrerad. Med en lättad suck drog hon av sig slöjan och släppte lös det tjocka håret som tvingats in under den svarta duken.

– Vill du borsta mitt hår – som förr? Hon satte sig på kuddarna som nu låg utspridda på golvet.

Farrah nickade och började varsamt borsta håret tills det blänkte, samtidigt som hon sjöng deras favoritlåt. Efter en stund bytte de plats och borsten bytte hand.  Glädjen över att vara tillsammans igen fyllde varje por i Farrahs kropp. Saknaden efter Adiba hade antagit nästan skrämmande proportioner. Hon blundade och njöt.

– Jag vill inte leva utan dig, sa hon och fångade Adibas utrycksfulla ögon. Inom sig visste hon att de ögonen var de hon ville se varje dag resten av sitt liv. Den omöjliga tanken gjorde henne gråtmild. Hur skulle de kunna leva tillsammans som vuxna. Att fly skulle vara omöjligt, vart skulle de ta vägen.

– Farrah du gråter. Från skratt till gråt på bara några sekunder! Adibas fasta breda hand strök tröstande över hennes rygg samtidigt som hon lutade pannan mot Farrahs.

– Jag vet vad du tänker. Men det vi vill – är det mest förbjudna. Rösten var låg nästan skör. Inte alls som den skrikande fotbollspelaren hon en gång varit och som aldrig lät någon eller något komma i hennes väg.

– Du vet att jag skulle dö för dig.

– Ja och jag vet också att våra föräldrar kommer att hitta lämpliga pojkar åt oss. De lät oss vara barn längre än de behövde. Det får man vara tacksam för. Kanske de hittar någon fotbollsintresserad man åt mig.

– Kommer du att kunna älska denna man?

– Mor säger att man lär sig – efter hand.

Försiktigt torkade hon tårarna i Farrahs ansikte och kysste henne därefter mjukt. Deras första kyss någonsin. Blodet rusade så hårt att det nästan gjorde ont i bröstet. Andhämtningen levde sitt eget liv och när de omfamnade varandra försvann allt runtomkring, båda fullt medvetna om att detta kanske var det farligaste de någonsin gjort. Men allt de önskade var att älska varandra, allt de ville var att få vara tillsammans. Vad som skulle ske längre fram var helt bortom tonårsflickornas horisont. Konskevenserna var inget medvetet val och definitivt inget de var beredda att ta. De skulle hålla sin kärlek hemlig.

Veckan efter började de fantisera om att rymma tillsammans. Men vart skulle två medellösa flickor kunna ta vägen.

Farrahs tankar lämnade henne ingen ro. Kärleken var ovillkorligen avsedd för bara en person. Hon hade hört äldre släktingar prata om fallna kvinnor och att dessa aldrig skulle kunna få en man. Hon ville verkligen inte ha någon man – någonsin. Innebar det att hon var en sådan kvinna.

April var ovanligt kall och regnig och det gjorde flickorna ingenting att de var tvugna att hålla sig inomhus. Allt oftare sov de över hos varandra och fantiserade om framtiden. I mörkret utforskades inte bara tankar utan även kroppens funktioner som visades sig vara skrämmande behagliga. En känsla som nästan förmådde överbrygga den oerhörda skam de båda tyngdes av.

– Vi kommer nog aldrig att få någon man, barn, eller ett eget hem. Det sista bekymrade Farrah.

– Det finns kanske ett bättre alternativ. Vi försöker övertala våra föräldrar att vi måste studera. Tillsammans kan vi övertala dem om att vi absolut måste gå en högre utbildning. Vi är smarta. Dessutom skulle ingen tycka att det var konstigt att vi av ekonomiska skäl måste leva tillsammans. Är det inte en brilliant idé.

Farrah var tveksam. Ett sådant beslut skulle innebära att hon för resten av sitt liv var tvungen att leva en lögn. Varje dag skulle hon vakna med skuldkänslor och varje förfluget ord eller handling skulle leda till konsekvenser hon inte var beredd att ta. Insikten gjorde det svårt att andas.

– Jag måste tänka på saken, svarade hon till slut. Men innerst inne visste hon att några högre studier på annan ort var uteslutet. Priset hon skulle få betala var alltför högt.

© Sabine Schulz Svensson

Adiba och Farrah får hederspris i novelltävlingen 2018.

 

Motivering: En novell som tar oss utanför Sveriges gränser och visar hur skammen,  skulden och konventioner ställer sig i vägen för kärleken.

Fler noveller