Näcken och homofoben 3: novelltävlingen 2018

Bjarne var homofob och visste om det själv. Han besatt en irrationell, men fullt verklig, rädsla för homosexuella män. Det hade tagit honom lång tid att acceptera detta, eftersom han i grunden tyckte hela idén med fobier var patetisk.

Men insikten hade sakta smugit sig på.

Till en början hade den skrämt honom. Men då den väl fått fäste, var den omöjlig att göra sig av med. Han kämpade emot, men till slut var det bara att acceptera det hela – han var homofobisk, hur larvigt det än var. Dock är ingen perfekt och ärlighet inför sig själv är ju trots allt en styrka.

Huvudsaken var att han inte pratade med nån annan om det.

***

Bjarne bodde ensam i en billig hyreslägenhet. Han hade köpt en laptop på avbetalning som han använde för att porrsurfa. Vilket han gjorde. Ofta. Och länge.

Ibland, ofta sent på kvällen, med de trasiga persiennerna neddragna och en flaska smuggelsprit öppnad bredvid datorn, kunde han råka klicka vidare till videosnuttar med män som hade sex med varandra. Och med nyfiken fasa, likt någon som passerar en bilolycka, kunde han inte låta bli att titta.

Efteråt brukade han, full av vrede, smälla igen laptopen, ta på sig sin svarta jacka och gå ned på krogen för att leta reda på den mesigaste och fjolligaste killen på stället – och ge honom ordentligt på käften.

***

Det kom sig att en sensommarkväll befann sig Bjarne på en lägenhetsfest med de vänner han fortfarande hade kvar. Kvällen hade inletts med poker, men framåt småtimmarna hade sällskapet blivit för fulla och gått över till att grogga runt soffbordet med skrålande musik pumpande i stereon.

Bjarne och hans vänner hade rakade skallar, tatuerade sig och lyfte hantlar i hemma i sovrummen. Under kvällen drog de hårda negerskämt, grälade på balkongen och överdrev mängden fitta de knullat förra helgen. Fyllan susade i Bjarnes skalle och han njöt av den grova jargongen.

Då himlen började ljusna i öster ringde grannarna Securitas.

***

Bjarne raglade ut på gården under vilda svordomar. Han pissade på ett cykelställ intill Securitas-bilen och stapplade vidare genom förortsområdet medan han fortsatte gräla för sig själv. Vid det förfallna dagiset vek han in på grusvägen som ledde genom den lummiga stadsparken.

Skogsområdet låg öde i den stilla gryningen.

Under sommaren hade fyra unga kvinnor försvunnit i området. Spåren hade slutat i stadsparken och polisen hade varnat invånarna att röra sig genom den ensam. Bjarne struntade i varningarna. Tvärtom hoppades han stöta på både våldtäktsmän och kidnappare. Han knöt nävarna och vinglade fram längs grusvägen med blicken sänkt, samtidigt som han fantiserade om våldsamma konfrontationer.

Ett märkligt ljud avbröt tankarna.

Bjarne stannade till och såg sig om med vattniga ögon. Det enda han hörde var fåglarnas morgonsång, vattnet som forsade i ån intill och det avlägsna ljudet av tidig stadstrafik.

Skogsområdet var i ro och han var ensam.

Näcken och homofonen fortsätter på nästa sida

One comment

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

SkrivarSidan
×