Bjarne var homofob och visste om det själv. Han besatt en irrationell, men fullt verklig, rädsla för homosexuella män. Det hade tagit honom lång tid att acceptera detta, eftersom han i grunden tyckte hela idén med fobier var patetisk.

Men insikten hade sakta smugit sig på.

Till en början hade den skrämt honom. Men då den väl fått fäste, var den omöjlig att göra sig av med. Han kämpade emot, men till slut var det bara att acceptera det hela – han var homofobisk, hur larvigt det än var. Dock är ingen perfekt och ärlighet inför sig själv är ju trots allt en styrka.

Huvudsaken var att han inte pratade med nån annan om det.

***

Bjarne bodde ensam i en billig hyreslägenhet. Han hade köpt en laptop på avbetalning som han använde för att porrsurfa. Vilket han gjorde. Ofta. Och länge.

Ibland, ofta sent på kvällen, med de trasiga persiennerna neddragna och en flaska smuggelsprit öppnad bredvid datorn, kunde han råka klicka vidare till videosnuttar med män som hade sex med varandra. Och med nyfiken fasa, likt någon som passerar en bilolycka, kunde han inte låta bli att titta.

Efteråt brukade han, full av vrede, smälla igen laptopen, ta på sig sin svarta jacka och gå ned på krogen för att leta reda på den mesigaste och fjolligaste killen på stället – och ge honom ordentligt på käften.

***

Det kom sig att en sensommarkväll befann sig Bjarne på en lägenhetsfest med de vänner han fortfarande hade kvar. Kvällen hade inletts med poker, men framåt småtimmarna hade sällskapet blivit för fulla och gått över till att grogga runt soffbordet med skrålande musik pumpande i stereon.

Bjarne och hans vänner hade rakade skallar, tatuerade sig och lyfte hantlar i hemma i sovrummen. Under kvällen drog de hårda negerskämt, grälade på balkongen och överdrev mängden fitta de knullat förra helgen. Fyllan susade i Bjarnes skalle och han njöt av den grova jargongen.

Då himlen började ljusna i öster ringde grannarna Securitas.

***

Bjarne raglade ut på gården under vilda svordomar. Han pissade på ett cykelställ intill Securitas-bilen och stapplade vidare genom förortsområdet medan han fortsatte gräla för sig själv. Vid det förfallna dagiset vek han in på grusvägen som ledde genom den lummiga stadsparken.

Skogsområdet låg öde i den stilla gryningen.

Under sommaren hade fyra unga kvinnor försvunnit i området. Spåren hade slutat i stadsparken och polisen hade varnat invånarna att röra sig genom den ensam. Bjarne struntade i varningarna. Tvärtom hoppades han stöta på både våldtäktsmän och kidnappare. Han knöt nävarna och vinglade fram längs grusvägen med blicken sänkt, samtidigt som han fantiserade om våldsamma konfrontationer.

Ett märkligt ljud avbröt tankarna.

Bjarne stannade till och såg sig om med vattniga ögon. Det enda han hörde var fåglarnas morgonsång, vattnet som forsade i ån intill och det avlägsna ljudet av tidig stadstrafik.

Skogsområdet var i ro och han var ensam.

Han urskilde något som påminde om avlägsen musik. Den var stillsam och inbjudande, mjuk och… vacker. Ju mer han lyssnade, desto klarare blev tonerna.

Musiken böljade mellan träden, tycktes locka på honom.

Han blinkade till och såg sig yrvaket om.

På något vis hade han lämnat grusvägen. Utan att märka det hade han klivit in bland buskarna, i riktning mot ån. Gräs och buskar var blöta av dagg och tunna dimslöjor svepte mellan träden.

Det var fiolmusik han hörde. Starkare nu.

Han kände sig snurrig, men på något motsägelsefullt vis fick den drömska musiken honom att nyktra till, känna en skarp närvaro i nuet. Överväldigad av en nyfikenhet bröt han igenom buskaget som dolde vattendraget. Strömmen var strid här och vattnet forsade fram mellan stenarna. Solens första strålar bröt igenom trädtopparna och belyste den nakna mannen som satt och spelade fiol med slutna ögon på en sten mitt i ån.

Bjarne stelnade till.

Mannen i ån hade långt svart hår som svallade över axlarna, huden var fuktig och glänste medan han med böljande drag förde stråken fram och tillbaka över strängarna som frambringade ljuv musik, ackompanjerat av det porlande vattnet. Mannens kropp och hans rörelser – hela uppenbarelsen – var fulländad perfektion.

Den nakna mannen slutade spela och öppnade ögonen. De var mörka och inbjudande och utstrålade en farlig skönhet som tycktes oemotståndlig. Mannen sänkte fiolen, lät den vila över de lätt särade knäna.

Bjarne kunde inte sluta stirra. ”Vem… vem är du?”

”Jag har många namn.” Mannens röst var len som honung.

Bjarne tog ett steg ner i ån, rynkade pannan då skorna blev blöta. Han tog av sig den tunna jackan och slängde den i buskaget bakom sig. Han visste inte varför.

”Jag är på väg hem”, sa han.

Mannen såg på honom. Det långa håret tycktes förlora sin tyngd, flöt upp i luften bakom honom och böljade hypnotiskt. ”Du är hemma nu.”

Bjarne drog av sig den ölfläckiga T-shirten, slängde den i vattnet och huttrade till i morgonkylan. Han började knäppa upp byxorna och rynkade pannan igen. En inre röst försökte varna, skrek åt honom att fly, men rösten var avlägsen och svag – verkade inte alls viktig. Så han struntade i den.

Bjarne drog ner byxorna och kalsongerna, klev ur skorna, gjorde sig lika naken som främlingen på stenen. Hans stenhårda erektion pekade ut mot ån –  mot den nakna mannen. Bjarne gnydde svagt då han la märke till det. Hjärtat bultade snabbt och den inre rösten växte sig starkare, skrek ut sina varningar. Men det var för sent. Han hade inte längre någon kontroll över sina handlingar.

Bjarne snyftade och snoret rann ur näsan medan vattnet forsande runt vaderna. ”Snälla, jag vill inte det här.”

”Ditt hjärta avslöjar dig.” Mannen sneglade åt Bjarnes erektion. ”Och ditt kött.”

Bjarne började vada ut mot mannen. ”Nej… ”

”De flesta som simmar hos mig är kvinnor.” Mannen reste på sig med fiolen i ett enhandsgrepp, musklerna spelade och den nakna huden glänste i solens gryningsstrålar. ”Men ibland lyssnar andra till min musik. Jag kan inte tvinga någon.”

”Jag förstår inte.” Bjarne vadade längre ut.

”Det kommer du göra.”

Och då mannen kastade sig över honom i skepnad av en väldig brunstig hingst, med en yvig man så omfattande att den tycktes snärja hela världen, och de tillsammans sjönk, sjönk, sjönk ner i det mörka djupet så förstod Bjarne.

Äntligen förstod han.

© Dan Andersson

Näcken och homofoben 3:a i novelltävlingen 2018.

Motivering: En skröna som tar in ett övernaturligt väsen för att visa på ett fenomen som är högst levande och aktuellt. Den välskrivna prosan lyfter texten.

Mer av Dan Andersson