Uppdaterad 14 december 2022
Pappa säger att jag måste gå dit. Jag drar igen jackan, tar på mig mössan och vantarna. Han kommenterar att jag pälsar på mig, men jag påpekar att det är nollgradigt. Att man kan förfrysa även om man bara går tvärs över gatan. Hon bor i sista huset, sen tar skogen vid. Granarna, de stora granarna och riset och björkarna, mossan den mjuka. Det var så länge sen jag gick där, drog in alla dofter.
”Hälsa”, säger pappa.
Mina kinder hettar. Han vet inte att jag tog farväl i höstas innan snön föll, då när jag var hemma för att gå på bröllop. Jag hade på mig min enda klänning och hon sa att jag var fin, att jag blivit så stor. Men jag har varit stor i fjorton år nu, i alla fall om man räknar från myndighetsdagen.
Redan ute på trappan anade jag att något var fel. Hon var jämt hemma, brukade öppna någonstans mellan plinget och plonget. Vanligtvis hann jag bara peta in knappen halvvägs. Men det dröjde säkert fem minuter innan handtaget trycktes ner. Hon stod där och stirrade, blinkade några gånger och harklade sig, pressade till sist fram ett ”Lisa” mellan sina tunna, blekrosa läppar.
Hon skyllde på min nya hårfärg, men hon borde ha känt igen mig direkt. Min fnasiga hy, min spetsiga näsa, mina stora blå ögon. Mina stora blå ögon som också är pappas ögon, hennes egna ögon. Hon borde ha sett med en gång att jag var en del av henne, om än ett par generationer yngre. För synen är det inget fel på, ser gör hon som en katt i mörkret.
”Lisa”, sa hon. Inget mer. Jag gick in och kände doften. Motsatsen till skog. Kiss och kuddvärme. Jag ville vända om, springa tillbaka till bröllopsfesten i församlingshemmet trots att det inte fanns någon alkohol där, bara tårta och petflaskor innehållande dryck med ciderkaraktär. Men jag tvingade mig själv att sparka av mig skorna och hänga av mig jackan.
”Berätta om ditt och farfars bröllop”, sa jag när vi satt oss i soffan. Det låg ett tunt lager damm på bordet. Det stirriga i farmors blick försvann; hon berättade samma historia som jag hört så många gånger förut. Hur farfar tappat ringen på kyrkgolvet och prästen fick krypa omkring på alla fyra. Men när jag redogjorde för bröllopet jag just varit på såg hon blank ut igen.
”Du tycker ju inte om karlar”, sa hon.
”Farmor, det var inte jag som gifte mig. Det var min kompis Klara, du vet hon som hade en jättestor hund med tofsar i öronen.”
”Tofsar?” sa farmor. ”Men det var allt en grann klänning.”
Pappa stänger dörren bakom mig. Jag dröjer kvar på grusgången. I rabatten tittar en klunga snödroppar fram. Att gå från den ena sidan till den andra. Från den med jämna nummer till den med ojämna. Hur svårt kan det vara? Det är ingen trafik i det här kvarteret och det tar max tio sekunder, men att korsa gatan känns som att ge sig av på en lång resa med matknyte över axeln.
Då, när det var höstmörkt och stank instängdhet bestämde jag mig för att det var sista gången. Medan farmor fixade fika gick jag ut i hallen och tittade noga på detaljerna. Anslagstavlan med mina gamla skolfoton och teckningar. Urklipp från lokaltidningen. En notis där farmor gratulerades till en korsordsvinst. Hon hade varit pensionär sen jag föddes; jag förknippade henne med hus och hem, en anslagstavla med oväsentligheter. Men när jag såg streckgubbarna jag gjort som femåring sved det i ögonen. Jag hade blivit stor och farmor gammal, riktigt gammal. Hon gick inte att bevara.
”Kaffe?” ropade hon från köket.
”Har du glömt att jag inte dricker kaffe?” sa jag och fotograferade anslagstavlan med min telefon.
”Men det gjorde du när du var liten.”
”Har du te?”
”Du doppade bullar i kaffet.”
Jag satte mig vid köksbordet med den rutiga duken. Kopparna kom fram och bullarna. Men kaffet blev det inget med. Hon hällde vatten i bryggaren och sa att det var ett ovanligt svagt kaffe. Även utan bönor blev vattnet brunt av de gamla resterna och det luktade kaffe. Jag doppade mina bullar och farmor log. Det leendet var mer äkta än brudparets lismande framför kameran. Och hellre att farmor mindes mig som ett förnöjt barn än en storstadssingel med ångest och förakt för andras vigselringar.
Jag står mitt i gatan, petar på en isfläck med min skospets. Är det inte bättre att ta farväl när personen du ska ta farväl av är sig själv? Vem vill minnas sjuksängar och urin? Vem vill minnas att personen inte mindes dig? Hon gav mig sitt bullrecept.
Nu vet jag varför henne bullar smakade annorlunda jämfört med andras bullar. Hon hade i ett uns av ingefära. Men nu har hon bara köpekakor hemma enligt pappa. Receptet har jag satt in i en pärm där jag förvarar kontoutdrag och hyreskontrakt. Jag har aldrig haft något annat än fabriksbakade kanelsnäckor hemma. Men jag tog en bild på en bulle jag åt på ett café och skickade till pappa som visade den för farmor. Den hade samma fyrkantiga form som hennes bullar.
På brevlådan står både hennes och farfars namn kvar. Jag öppnar locket. Tidningen ligger däri tillsammans med ett par fönsterkuvert. Klockan är snart lunch. Ikväll går mitt tåg till storstaden och nästa gång jag kommer hit kanske namnen på brevlådan är nya. Jag vänder mig om. Pappa står inte i fönstret. Varför skulle han kontrollera mig? Och om han frågar farmor om mitt besök kommer hon ändå inte minnas.
Gardinen i hennes köksfönster rör sig. Jag duckar bakom brevlådan, men minns att jag blivit stor. Ändå sitter jag kvar på huk. Farmor går från spisen till kylskåpet och tillbaka. Jag undrar hur långt ett besök förväntas vara. Pappa sa att de fanns en risk att hon hade glömt mitt namn. Häromdagen sa hon åt mamma att hon inte ville ha främmande människor i sitt hus.
Jag reser på mig, går med myrsteg mot huvudingången på sidan av huset. Men precis när jag ska runda hörnet rör gardinen på sig igen. Hennes hår spretar och ögonen är uppspärrade, ser rakt på mig. Jag stelnar, ser tillbaka in i de stora blå irisarna. Det är omöjligt att avgöra om hon ler eller bara är förvirrad. Munnen är lätt öppen. Jag försöker mig på ett leende i alla fall och då lyfter hon armen, vinkar med hela handen. Jag vinkar tillbaka. Hon vänder sig om, återgår till spisen som om inget hänt.
Farmor, farmor, det är så jag vill minnas dig, tänker jag, förevigt vinkande. ”Vi ses”, var det sista hon sa till mig. Jag rundar hörnet, går förbi huvudingången och fortsätter gå, rakt in i skogen. Granarna, de stora granarna och riset och björkarna, mossan den mjuka. Våren är på väg. Jag drar in alla dofter i min näsa, kan äntligen andas igen. Hon såg mig och jag såg henne. Det räknas även om jag glömde hälsa från pappa.
© Anna Halvardsson
Farväl farmor, motivering:
En välskriven text som sätter ord på en av våra mest skuldbelagda känslor.
Läs också Farfars hus, På Kafé, Adiba och Farrah, Snäll, Sanning eller sägen och Naturens natur.
Tycker om den här novellen. Stämningen gestaltas fint, speciellt i de ofta korta meningarna som ger en speciell känsla.