På kafé hederspris novelltävlingen 2018

Axel Ranta levde på socialbidrag. Varje månad lämnade han in en ansökningsblankett och några dagar senare var pengarna på kontot. Nu hade han slut på blanketter och gick på socialen för att hämta fler.

Han fick en bunt i receptionen. Han tackade och gick.

Det var mörkt ute, ett blåsvart skoningslöst vintermörker. Ishavsvinden strök längs gatan, gick rakt genom rocken på honom.

Nina ringde. ”Hej älskling, vars är du?” sa hon.

”Hej, öh, i stan…”

“Åh! Kom och fika med oss. Och säg inte nej, du är redan i stan.”
“Vars är ni?”

“På Fröjd, i källaren.”

”Okej”, hörde han sig själv säga.

Han gick förbi spritaffären och köpte två öl. Tjugotvå kronor plus pant. Han ställde sig på en ödslig plats intill några träd, och drack. Han trampade runt på stället, försökte hålla värmen. Han kände sig som en man som precis blivit släppt ur fängelset. Han tog stora snabba klunkar.

När han druckit upp ena burken tyckte han att han hade blivit lite roligare.

Jag tänker verkligen bli författare, tänkte han. Jag ska visa dom.

Han stoppade den oöppnade burken i innerfickan på rocken och gick till Fröjd. Han funderade. Åttiotvå kronor minus tjugotvå kronor är lika med… sextio kronor… Och så två kronor pant… Femtioåtta kronor…

Han köpte en kopp te. Tjugo kronor. Han gick nerför trappan. Femtioåtta minus tjugo. Trettioåtta.

Inredningen var inspirerad av femtiotalet. Schackrutigt golv. Elvis på väggarna. En av sofforna såg ut som baksidan på en amerikansk raggarbil.

Dom satt längst in. Nina reste sig och kysste honom. “Hej älskling!” Hon granskade honom. “Har du druckit?” Det blev tyst runt bordet. Dom tittade på honom. Han skakade på huvudet. “Mitt i veckan? Aldrig.”

Emma flög på honom. “Hej Axel! Va kul att du är här!” Han klappade henne på ryggen. “D-Det är kul att vara här.” “Kolla vilka mer som är här.” Dom satt runt bordet, tre stilmedvetna unga män. Halsband, armband, en scarf, urringad t-shirt, nån klädsam tatuering. Avspända. Axel sträckte fram handen. Hälsade på den förste, Robin. Den andre. Jonathan. Den tredje bara stirrade på Axel. “Ja vi har träffats redan.” “Öh jaha.” Emma petade Axel i sidan och sa: “Men nog minns du väl Anton!” “Ja vi har också träffats”, sa Jonathan. “Var jag full?” sa Axel. Jonathan skrattade. Anton skrattade inte. Han bytte en blick med Robin.

Axel skulle just sätta sig, när Emma sa: ”Vad är det för papper du har där?” Alla tittade på honom, han stelnade mitt i rörelsen, blev varm om kinderna. ”Det är öh… blanketter för… en utbildning”, hasplade han ur sig, och sjönk ner på stolen. Han vek ihop papperen och stoppade dom i rockfickan. När han tittade upp igen satt Anton och glodde på honom med ett leende på läpparna. ”Ska du plugga?” sa han.

”Nej inte jag…” mumlade Axel. Han skulle just ta en klunk te. “Vad är det du jobbar med?” sa Robin. Axel stannade med koppen halvvägs till munnen. Alla väntade på svaret.

“Öh jag är utbildad bibliotekarie och nu… söker jag jobb.”

Robin och Anton kollade på varann och log. Anton sa: “Jaha du är arbetslös?” Han hade något smutsigt i blicken. Axel nickade. Han sneglade på Robin. Han hade ett välansat helskägg. Den långärmade t-shirten spände över bicepsen. “Vad är det du gör då?” sa Axel.

“Jag jobbar inom media.”

Emma ryckte i Axels rock. “Robin har skrivit en bok! Den kommer ut om några veckor på Dolt förlag”, sa hon. “För visst brukar du också skriva!”

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

SkrivarSidan
×