Uppdaterad 13 december 2022
Axel Ranta levde på socialbidrag. Varje månad lämnade han in en ansökningsblankett och några dagar senare var pengarna på kontot. Nu hade han slut på blanketter och gick på socialen för att hämta fler.
Han fick en bunt i receptionen. Han tackade och gick.
Det var mörkt ute, ett blåsvart skoningslöst vintermörker. Ishavsvinden strök längs gatan, gick rakt genom rocken på honom.
Nina ringde. ”Hej älskling, vars är du?” sa hon.
”Hej, öh, i stan…”
“Åh! Kom och fika med oss. Och säg inte nej, du är redan i stan.” “Vars är ni?”
“På Fröjd, i källaren.”
”Okej”, hörde han sig själv säga.
Han gick förbi spritaffären och köpte två öl. Tjugotvå kronor plus pant. Han ställde sig på en ödslig plats intill några träd, och drack. Han trampade runt på stället, försökte hålla värmen. Han kände sig som en man som precis blivit släppt ur fängelset. Han tog stora snabba klunkar.
När han druckit upp ena burken tyckte han att han hade blivit lite roligare.
Jag tänker verkligen bli författare, tänkte han. Jag ska visa dom.
Han stoppade den oöppnade burken i innerfickan på rocken och gick till Fröjd. Han funderade. Åttiotvå kronor minus tjugotvå kronor är lika med… sextio kronor… Och så två kronor pant… Femtioåtta kronor…
Han köpte en kopp te. Tjugo kronor. Han gick nerför trappan. Femtioåtta minus tjugo. Trettioåtta.
Inredningen var inspirerad av femtiotalet. Schackrutigt golv. Elvis på väggarna. En av sofforna såg ut som baksidan på en amerikansk raggarbil.
Dom satt längst in. Nina reste sig och kysste honom. “Hej älskling!” Hon granskade honom. “Har du druckit?” Det blev tyst runt bordet. Dom tittade på honom. Han skakade på huvudet. “Mitt i veckan? Aldrig.”
Emma flög på honom. “Hej Axel! Va kul att du är här!” Han klappade henne på ryggen. “D-Det är kul att vara här.” “Kolla vilka mer som är här.” Dom satt runt bordet, tre stilmedvetna unga män. Halsband, armband, en scarf, urringad t-shirt, nån klädsam tatuering. Avspända. Axel sträckte fram handen. Hälsade på den förste, Robin. Den andre. Jonathan. Den tredje bara stirrade på Axel. “Ja vi har träffats redan.” “Öh jaha.” Emma petade Axel i sidan och sa: “Men nog minns du väl Anton!” “Ja vi har också träffats”, sa Jonathan. “Var jag full?” sa Axel. Jonathan skrattade. Anton skrattade inte. Han bytte en blick med Robin.
Axel skulle just sätta sig, när Emma sa: ”Vad är det för papper du har där?” Alla tittade på honom, han stelnade mitt i rörelsen, blev varm om kinderna. ”Det är öh… blanketter för… en utbildning”, hasplade han ur sig, och sjönk ner på stolen. Han vek ihop papperen och stoppade dom i rockfickan. När han tittade upp igen satt Anton och glodde på honom med ett leende på läpparna. ”Ska du plugga?” sa han.
”Nej inte jag…” mumlade Axel. Han skulle just ta en klunk te. “Vad är det du jobbar med?” sa Robin. Axel stannade med koppen halvvägs till munnen. Alla väntade på svaret.
“Öh jag är utbildad bibliotekarie och nu… söker jag jobb.”
Robin och Anton kollade på varann och log. Anton sa: “Jaha du är arbetslös?” Han hade något smutsigt i blicken. Axel nickade. Han sneglade på Robin. Han hade ett välansat helskägg. Den långärmade t-shirten spände över bicepsen. “Vad är det du gör då?” sa Axel.
“Jag jobbar inom media.”
Emma ryckte i Axels rock. “Robin har skrivit en bok! Den kommer ut om några veckor på Dolt förlag”, sa hon. “För visst brukar du också skriva!”
“Det händer”, sa Axel. “Men ta av dej rocken! Är du inte varm?”
“Jag är lite frusen.” “Jaså, skriver du?” sa Robin. “Hur ofta skriver du?”
Axel skruvade på sig, önskade han skrev oftare, mer, längre.
Bättre. “Jag försöker skriva några gånger i veckan.”
“Hur länge har du skrivit?”
Vad i helvete är det här för förhör, tänkte Axel. “Från och till under hela livet.” Han kände trycket på sig att producera nån form av fråga. “Vad öh skriver du om då?”
“Jag skriver mycket om mänskliga relationer och om möten mellan människor.”
Axel nickade. Råkade tippa i sig en för stor klunk. Skållhet. Hans ögon tårades. Han försökte hålla masken.
Robin fortsatte prata. “Med mitt skrivande vill jag utforska tillvaron, men också språket. Vad är språket? Vi kan tänja på språket. Vi kan tämja det. Men vad betyder formen för hur vi uppfattar språket som uppfyller den?”
Axel hade svårt se genom tårarna. Han mumlade nåt om att fint, roligt, jamen härligt… Och Robin var med i ett poesikollektiv också, dom skrev dikter till varann och hade gett ut en antologi och snart skulle Jonathan också bli utgiven på Dolt förlag. ”Åh, där ser man, kul…” Axel drack mer te, kunde inte känna sin tunga. Och Anton har tonsatt flera av Jonathans dikter! ”Jaså…” Och Anton samarbetade med en kändis och nu finns skivan på Spotify! ”Mhm…”
Robin blev tyst. Alla var tysta. Dom tittade på Axel. “Vad skriver du om då?” sa Anton.
Axel harklade sig, såg ner i bordet. “Om UFO:n.” “Va! Skriver du om UFO:n!” sa Emma.
Robin skrattade. Jonathan skrattade. Anton flinade och bytte en blick med Robin. Nina strök Axel över ryggen. Robin såg på Nina och log. Han sa: “Just nu skriver jag en novell om hur jag och hon träffades.” Nina drog på läpparna. Hennes kinder lyste röda. “Nä men sluta…” sa hon. Hon rörde sitt ansikte. “Ja…ha gör du det”, sa Axel. Han kollade i bordsskivan.
“Men du måste va jättevarm i rocken!” sa Emma.
“Jag måste gå på…” Axel reste sig. Nina släppte förbi honom. Han hörde Emma säga: “Varför har han rocken på sej?” “Han är en blottare”, sa Anton. “Men lägg av”, sa Nina.
Det var en trång liten toalett. Axel halade fram ölen. Slog på kranen och hostade samtidigt som han sprättade upp burken. Så hade pappan gjort när han skulle dölja att han drack öl på förmiddagen. Axel hade förstås hört ändå, men han tänkte att det säkert var tjockare väggar här. Och att det bara var alkoholistbarn som förfinat sin slutledningsförmåga tillräckligt mycket för att fatta.
Han tippade i sig några stora klunkar. Han smackade med läpparna. Han var fortfarande öm i tungan. Han stirrade på sig själv i spegeln, flinade. Jag är ändå den roligaste jag känner, tänkte han och drack. Dolt förlag… Tja, ett snäpp bättre än egenutgivning.
Han pekade på sig själv. Jag ska nog visa dom! tänkte han. Norstedts, eller Ordfront. Minst! Dom ska få se! Då kan dom komma med sitt dolda förlag, får vi se vad dom säger.
Han skrattade. Han lyfte burken till munnen, tömde den.
När han kom ut igen tog Nina hans hand. ”Åh älskling! Jag och Emma började prata om wienerbröd och nu kan vi inte tänka på annat! Kan inte du springa upp och köpa två wienerbröd till oss så får du pengar sen.”
Han kollade ner i golvet. Femtioåtta kronor minus tjugo… tänkte han. Trettioåtta. ”Visst…”
Han gick upp till disken. Wienerbröden kostade trettio kronor styck.
”Vad vill du ha?” sa tjejen i kassan.
Trettio plus trettio, tänkte han. Sextio kronor.
”Inget.” Han stängde rocken, och gick ut i kylan. Han körde händerna i fickorna, såg sig om. Entréskylten och dom stora fönstren lyste i mörkret. Vinden tjöt, han hade axlarna nästan vid öronen.
Han gick hemåt. Han hade hunnit halvvägs när telefonen började ringa.
© Johan Fagervall
På kafé, motivering:
Utmärkt gestaltning av temat ”Skuld och skam”.
Läs också Adiba och Farrah, Farväl farmor, Sanning eller sägen och Naturens natur.
