Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink. Hon vann 2011 Augustpriset för denna faktabok om ett levnadsöde. Författaren har utgått från den bunt brev hon fick av Ottos dotter. Dottern  ville på något sätt dela med sig av sin fars livsöde, själv hade hon inte läst dem. Breven är sjuttio år gamla och ligger hopbuntade i en IKEA kartong. ”I den vita lådan har de legat, tätt skrivna, i kronologisk ordning, ett epicentrum av sorg.”

Personliga brev

Otto var ett av ca hundra judiska barn som tack vare den svenske ärkebiskopen kom till Sverige från Österrike 1939. Hans föräldrar Joseph och Lisl blev kvar i Wien, men beslutade sig för att skriva ett brev om dagen, tills han kom tillbaka. Det är en unik samling, väldigt personliga brev och därför desto mer rörande. 

Emigrera

Hon börjar historien 1926 när Otto är ett spädbarn. Vi får följa den första tiden i Wien, föräldrarnas kärlek till ende sonen och deras glädje i vardagen. Så kommer Tysklands annektering av Österrike och med ens är livet annorlunda för familjen. Fadern förlorar jobbet, judarna begränsas av olika regler. Trots detta försöker de hålla en positiv anda i familjen och göra det lättare för Otto. Till slut går det inte längre. De beslutar sig för att emigrera och det blir Otto som får chansen.

Den svenska ärkebiskopen Erling Eidem älskade Tyskland. Precis som resten av överklassen och en stor del av svensk medelklass, de som läst vidare, lärt sig recitera dikt och prosa utantill, de som njöt av de tyska kompositörernas sublima verk i konserthus och operor. Hela den avskalade kristendom som danat Sverige hade ju fötts i den tyske Martin Luthers teser. Man kan till och med fråga sig vad Sverige hade varit utan Tyskland, dess tankevärld, klingande språk och de nära kontakterna mellan folken.”

Fristad i Sverige

Ärkebiskop Erling Eidem arbetade oförtröttligt för att hjälpa de utsatta judarna att få en fristad i Sverige. Han stöter på hinder mer eller mindre överallt. Folk opponerar sig, studenter demonstrerar och svenska myndigheter blir stillasittande. Till sist lyckas han utverka att hundra judiska barn ska får en tillfällig fristad i Sverige. Otto är en av dem som kommer. Tretton år gammal hamnar han på ett barnhem i södra Sverige.

Familjen Kamprad

Vi får följa Otto genom åren. Från barnhemmets opersonliga omgivning, till de första stapplande stegen mot ett yrkesliv. Alltid med en gnagande känsla av att ha förlorat något. I tonåren kommer han till familjen Kamprad där han får arbete. Trots högersympatier hos familjen, blir han god vän med Ingvar Kamprad och de delar sorg och glädje under några ungdomsår. Till slut går de dock skilda vägar.  

Tidsdokumnet över en fruktansvärd

Elisabeth Åsbrink blandar fakta om svensk krigspolitik och tendenser i samhället med utdrag ur breven från Ottos föräldrar. Breven ger en personlig och rörande inblick i den lilla familjen och de svårigheter de mötte. Så småningom kommer breven mer sällan och till slut upphör de. Boken är ett gripande och personligt tidsdokumnet över en fruktansvärd tid. 

Antagonism gentemot judarna

En bok alla bör läsa. Själv var jag inte medveten om den utbredda antagonism som fanns gentemot judarna, inom flera olika skikt i samhället. Intressant läsning, där den övergripande, något ”neutrala” politiken blandas upp med de högst personliga breven. Åsbrink tar oss med på en resa där vi dras in i ett världskrig och dess fruktansvärda fasor. Kan det någonsin blir en lycklig människa av någon som vid tretton års ålder får lämna sina föräldrar och växa upp utan dem i ett främmande land? Detta hände för snart åttio år sedan. Hur mycket har egentligt förändrats sedan dess?

Vid Ottos begravning 2005 höll en av hans svärsöner tal. Han drog sig till minnes den gång bilen fått motorstopp och Otto skulle hjälpa till att bogsera till verkstaden. Allt gick bra ända tills de kom till en rondell där linan mellan bilarna plötsligt brast. Svärsonen blev sittande i sin trasiga bil mitt i trafiken, medan Otto lugnt körde vidare utan att märka något. För – som svärsonen sa – Otto vände sig inte om. Han såg aldrig tillbaka.”

© Lisbeth Ekelöf

Fler inlägg i bokbloggen 

 

Och i Wienerwald står träden kvar hittar DU PÅ Bokus.