Another forgotten child

Another forgotten child. Den brittiske författare Cathy Glass är också fosterförälder. Den första boken jag lyssnade på av henne var Skadad/Damaged och det var en av de starkaste böcker jag har träffat på. Den var  bra och den var  hemsk. Jag grät medan jag lyssnade. Den var väldigt intressant dessutom.

Jag funderar ofta över allt som har att göra med kontakten med barn. Från det rent praktiska till det psykologiska och vilka följder det kan få – både positiva och negativa. Lärare, fosterföräldrar, dagispersonal, barnläkare – de är hjältar i mina ögon för de ansvarar för vår framtid. Men de får inte det erkännande de förtjänar.

Boken jag lyssnar på just nu heter Another forgotten child. Det är Denica Fairman som läser och hon är fantastiskt bra på det. Amy är åtta år, hon kan inte läsa eller skriva. Under de fyra år hon har gått i skolan har hon inte kommit i tid en enda gång eftersom hennes mamma sover ruset av sig och inte vaknar förrän på eftermiddagen. De andra barnen vill inte leka med henne eftersom hon stinker och har hela håret fullt av löss. Hon har aldrig suttit vid ett matbord där möblerna inte är fastskruvade i golvet som på McDonalds eller ätit med bestick. Att bada i varmt vatten blir en helt ny upplevelse. Amy tycker om det.

Målsättningen är att Amy ska kunna flytta hem igen. Den målsättningen gäller för alla omhändertagna barn. Oftast är det faktiskt möjligt eftersom de flesta föräldrar är beredda att göra allt för att få tillbaka sina barn. I Amys fall var det inte möjligt utan hon får flytta till en ”forever family”. Jag tycker om det uttrycket för det signalerar stabilitet och trygghet.

En tanke som slog mig medan jag lyssnar är att Cathy Glass tillsammans med alla fosterföräldrar verkligen tycker om andra människor. Inte bara barn. Det är en människokärlek som är främmande för mig. Dels ömmar hon för barn som far illa. Men hon dömer inte föräldrarna som inte klarar av det och det måste vara en grundförutsättning. Naturligtvis blir hon arg och förtvivlad över vad vissa föräldrar utsätter sina barn för. Hon är inte mer än människa hon heller. Fast många av dem är öppna för förändring.

Det handlar om att vilja tro att de gör sitt bästa med de förutsättningar de har. Personligen har jag svårt att vara så generös. Det är där människokärleken kommer in i bilden. Jag känner igen mig i sättet hon uppfostrar både sina egna och fosterbarnen. Det är mycket sunt förnuft utan fysiska bestraffningar, men med rutiner och begränsningar. Vi tänker lika, Cathy Glass och jag!

På Storytel finns 17 titlar på engelska, men endast en på svenska. Denica Fairman kommer från British Columbia och talar brittisk engelska vilket jag föredrar framför amerikansk. Det här är de första böcker på engelska som jag har lyssnat på och upptäckte att det inte innebär några som helst problem! Jag tycker att det är lättare att lyssna på engelska än att läsa på engelska. Jag får det korrekta uttalet på köpet och det underlättar på något sätt förståelsen. Denica Fairman är en oerhört skicklig uppläsare.

Just den här boken om Amy är faktiskt rolig trots det allvarliga ämnet. Amy är en unge med huvudet på skaft och ett sinne för humor.

© Ewa Sundbäck

www.ewasundback.se