3:a i novelltävlingen 2009: Styv kuling

Stigen kunde knappt skönjas. Den som inte visste att den fanns, eller aldrig tidigare trampat den, skulle aldrig se den. Nu spelade det mindre roll, eftersom ingen skulle komma på idén att gå den, utom Kalle förstås och han behövde inte se för att hitta i sin egen skog. Numera fanns det ju en väg mellan hans gård och ner till byn, men Kalle gick aldrig på den. Skogsstigarna var så mycket trevligare. Skonsamma för både kropp och själ, som han brukade skämta, när någon ville tala om att det numera fanns en väg.

Egentligen var det märkligt att stigen var så osynlig för den hade funnits där i alla tider, som Kalle sa. Både hans små pojkben och hans fars ben hade trampat den. Tillika Kalles bröder, och det ville inte säga lite. Åtta pojkar och så en jänta som avslutade barnaskaran. Ibland tänkte Kalle på alla dem som gått här i skogen åt olika håll. Numera var det bara han om man inte räknar djuren förstås. Här fanns älg, räv, hjort, rådjur och en och annan björn. Lodjur och varg antog han också att det fanns, men han hade aldrig sett några, inte ens spår efter dom.

Vackra och väldoftande ormbunkar gjorde sitt bästa för att dölja stigen. Regnvåta dagar så satte sig en svag doft av Stensöta i hans byxben. Doften fyllde hans lilla stuga i flera timmar efter en sådan promenad. Kanske med en lite frän doft av blött ylle om man ska vara korrekt.

Den här dagen hade Kalle ett ärende ner till byn. Han skulle hämta en bok som Erikssons dotter hade köpt åt honom på bokrean. Han såg fram emot att få tag på boken så hans steg var rappare än vanligt. Han både lånade och köpte böcker. Just den här boken ville han äga, så när den dök upp på bokrean slog han till. Den hette “Styv kuling” och beskrev vindarnas framfart och deras uppkomst. Oväder var i och för sig en skrämmande upplevelse, men Kalle kunde inte hjälpa att han gillade när vindarna tilltog och när regnet vräkte ner. Redan som liten var han fascinerad av väder och vind. Speciellt vind. Otaliga var de vindflöjlar som han knåpat ihop och satt upp på uthusen där hemma. Det var dom vanliga symbolerna med väderstreckspilar och vimplar, tuppar, katter, ja alla djur man tänkas kan. Nu gjorde han inga nya längre men han höll noga koll på alla och reparerade genast om någon gick sönder. Snyggt och prydligt ville han ha det omkring sig.

Han bjöds på sedvanligt kaffe med dopp hos Erikssons men någon lång pratstund tillät han sig inte.

– Det var en fin bok, som du köpt Kalle. Men kan du inte redan allt om väder och vind? sa Eriksson.

– Man blir aldrig fullärd, det blåser ständigt nya vindar. Tack för kaffet och besväret. Han tog sin bok under armen och gick samma väg tillbaka.

Väl hemma tände han eld i järnspisen, tvättade sina händer och satte sig vid köksbordet för att öppna boken. Den var stor och tjock med ett vackert omslag. Bokens titel var skrivet i en lutande stil som om bokstäverna var påverkade av en storm. Kalle strök med sin valkiga näve på bilden innan han öppnade boken. Första kapitlet handlade lite allmänt om väder och vind. Sedan kom ett långt kapitel om de värsta stormarna som drabbat Sverige under de senaste hundra åren. Kalle slukade allt. Ju mer han läste ju mer lutade han sig fram över boken. Han märkte inte att elden slocknat i spisen, eller att magen skrek efter näring. Det som väckte honom tillbaka till verkligheten var ett brak. Han satte sig rakt upp. Vände blicken mot fönstret som visade ett häftigt regn som slog mot rutan. Hans öron registrerade ljudet av den gamla björken som slängde sin grenar mot stugväggen. Ilsket. Jämrande.

Kalle reste sig och gick fram till fönstret. Han blickade bort mot ladugårdstaket där alla flöjlarna slogs med vinden. Ett litet leende smög sig fram i det fårade ansiktet. Elden fick nya klabbar att slicka och grötpannan åkte fram. Kalle tände fotogenlyktan. Strömmen försvann alltid när det stormade uppe på berget. Det var lika bra att förbereda sig och ta emot naturens skådespel, tänkte Kalle medan han åt sin gröt.

Den natten sov han inte mycket. Stormen höll honom vaken. Underhöll honom. På morgonen var vinden uppe i stormstyrka, det gamla torpet jämrade sig och gårdsbjörken hade kastat av sig alla torra grenar. Vindflöjarna levde loppan. Kalle skulle få mycket att reparera, det var då ett som var säkert. Hans tankar fladdrade nästan lika fort som vinden. Verkligheten blandades med gångna tiders stormar som han nyss läst om i den nya boken. Vädrets makt över människan, tänkte han medan han tog sig an morgonsysslorna. Boken låg uppslagen och pockade på hans uppmärksamhet. Men först måste han hämta in ved och gå en lov för att se så att inget blåst sönder. Gamla hus var bräckliga och tarvade en speciell omsorg.

Allt verkade vara intakt, ja förutom ett par av flöjlarna som han skulle laga i sinom tid. Tanken på den nya boken gjorde att han glömde kolla hur gårdsbjörken klarat natten. Han gick in och försjönk åter in i bokens värld. Bilderna var fantastiska. Allt var så verklighetstroget och alldeles underbart vackert i Kalles ögon. Naturen visade upp sin starka, vilda sida, precis som den gjorde utanför Kalles eget köksfönster, utan att han märkte det. Den gamla björken jämrade sig och helt plötsligt gav den upp. Knäcktes på mitten och brakade in i huset. Föll genom taket som i sin tur trycktes ner över Kalle.

En vecka gick innan Eriksson åkte upp för att titta till sin granne. Vindflöjarna gnisslade en sorgesång och björken låg tungt över det raserade huset. Förfärad kallade han på polis och ambulans. Kalles död väckte stor förstämning. En personlighet hade gått ur tiden. Berättelsen om Väder– Kalle florerar ännu runt i bygden. Ord lades till ord och ganska snart hade sanningen förvandlats till en skröna. Kalle blev mannen som blåste ihjäl, klubbades av en björk, slog ihjäl sig mot en bok och förvandlades till en flöjel.

Sanningen är att Kalle numera reser med vindens hastighet mellan stormbyarna.

© Inger Segerstedt

”Styv kuling” får 3:e pris i novelltävlingen 2009