”Detta måste behandlas ytterst konfidentiellt.”

”Självfallet.”

Aftonen hade fallit över herrgården och brasan sprakade i eldstaden, vars marmorornament i nybarock var en effektfull kontrast till de två moderna fåtöljerna, som gick i klarlila. Bakom den ena fåtöljen stod borgmästaren, med ena handen fingrande på ryggstödet och den andra handen liksom masserande en konjakskupa. I den andra fåtöljen satt James med ena benet vilande över det andra, vilket framhävde hans lugn och de välsydda byxorna.

”Jag skulle aldrig ha tillkallat er”, fortsatte borgmästaren nervöst, ”om inte min gode vän senator Fallwell rekommenderat er. Ni har tydligen hjälpt honom i en liknande situation.”

”Och han kan självfallet göra anspråk på samma konfidentiellitet som ni åtnjuter.”

”Jag hoppas det…Han sade att ni är både påhittig och pålitlig.”

”Det glädjer mig att senatorn har höga tankar om mig.”

”Detta måste vara konfidentiellt!”

”Självfallet. Vad är situationen?”

Borgmästaren satte sig ner och tog en stärkande klunk.

”Det är så”, började han tvekande långsamt, ”att det finns…en viss kvinnlig anställd i min administration. Jag känner henne sedan flera år…Vi umgås ibland på fritiden. Hon är medelålders och har…en dotter…”

James anade vart detta ledde och han kunde inte hålla tillbaka en fråga: ”Hur gammal?”

”Va?”

”Hur gammal är flickan?”

”Ähm…sexton.”

”Ser hon ut att vara det?”

”Va?”

”Ser hon ut att vara sexton år? Eller yngre? Äldre?”

”Är det av betydelse?”

”Det kan vara det. Men jag avbröt er. Var god och fortsätt.”

”Flickan är…är…mycket…”

James väntade med intresse på adjektivet.

”Livfull…Hon är mycket livfull.”

”Ungdomlig.”

”Ja. Ungdomlig. I veckan besökte jag deras hem…Modern var ute på ärenden…Flickan var hemma…Det var efter en lång dag…Min motståndkraft var nedsatt…Och det var längesedan jag haft…intimt umgänge…Så jag…jag…”

”Tog friheter?”

”Ja. Tyvärr.”

”Jag förstår. Skulle akten i fråga kunna beskrivas som…våldtäkt?”

”Nej! Det…tror jag inte…Men flickan blev upprörd.”

”Och modern?”

”Hon är…kluven.”

”Kluven mellan dotterns anklagelser och era…förklaringar?”

”Ja.”

”Har saken gått vidare till en myndighetsinstans?”

”Inte ännu.”

”Bra. Jag råder er att försöka med en uppgörelse i godo. Några svävande ursäkter och löften om befordran till modern och collegefond åt dottern. Det kan bli dyrt, men en skandal kan bli ännu dyrare.”

”Men om…det blir skandal?”

James log. I klärobskyren gick det inte att avgöra huruvida leendet var uppmuntrande eller nedlåtande.

”Herr borgmästare, saken kunde med lätthet hanteras. Grundmaterialet för er räddning finns tillgängligt. Allt ni behöver göra är ett svara på några ytterligare frågor. Hur ser flickan ut?”

”Ser ut?”

”Använder hon smink?”

”Ähm…Ja.”

”Smycken? Korta kjolar? Nätstrumpor?”

”Hon brukar ha stora örhängen.”

”Har hon en diagnos?”

”Det tror jag inte…”

”Även om hon inte har det så kan det antydas. Nästan alla ungar har diagnoser nuförtiden. Vidare till modern. Tar hennes jobb upp mycket tid?”

”Jadå.”

”Borta på kurser och så?”

”Det händer.”

”Och fadern? Var är han?”

”Ingen aning. De skildes åt. Han var alkoholist.”

”Utmärkt! Herr borgmästare, lösningen är enkel.”

James lämnade fåtöljen och ställde sig framför brasan, med högra handen på spiselkransen och den vänstra handen i byxfickan, vilket underströk hans smärta kroppsbyggnad och den elegant skurna kavajen.

”Flickan är ett offer för sin omgivning. Från fadern har hon en självdestruktiv belastning och hans beteende har säkerligen gjort henne rädd för män. Samtidigt har modern satsat på karriären och uppenbarligen försummat sin dotter. Denna vilsna och skadade varelse har överlämnats åt den sexfixerade ungdomskulturen som hyllar slampighet. Hon fruktar mannen, hon har sex på hjärnan, hon är helt enkelt störd och när ni råkar av misstag bli alltför närgången så reagerar hennes omtöcknade psyke med hysteri. Och hennes känsla av övergivenhet motsvaras av en vilja att göra sig bemärkt, även om det innebär att sprida lögner om en aktad medborgare. Ja, det är en version som skulle hålla inför allmänheten.”

Borgmästaren såg imponerad på pr-konsulten.

”Ni kan era saker! Men är det inte en stående fördom med gubbar och småflickor?”

”Just därför blir den lätt att kritisera. Ni behöver enbart säga att era belackare tänker i klyschor och så framstår ni som en oskyldig måltavla för könsstereotyper. Massor av män som aldrig tidigare ägnat er en tanke kommer att sympatisera med er.”

”Och kvinnornas reaktion?”

”När hennes ungdomlighet och slampighet påpekas så kommer många äldre kvinnor avfärda henne som en bångstyrig tonåring. De som ömkar henne kommer att vara andra flickor i hennes ålder och de har inte rösträtt.”

”Min bäste herre! Ni har aldrig övervägt att slå er på politiken?”

”Jag föredrar att verka i det tysta. Och rörande min tystnad, mitt arvode…”

”Utbetalas på måndag.”

”Tack, herr borgmästare. Det är alltid skönt att kunna ordna sina affärer på detta förnuftiga sätt. Eller hur?”

© Martin Glännhag

En privat konsultation 1:a i novelltävlingen 2018.

 

Motivering: En satir som visar hur män på samhällets gräddhylla håller varandra om ryggen. Ekot av MeToo-rörelsen ringer i öron under läsningen. Den språkligt nivå imponerar.

Fler noveller