Speglingar av Anette Blomberg
Speglar hade Saga undvikit sedan hon varit så liten att hon knappast hade förstått deras makt eller mening. Hon hade till och med gått omvägar kring de förrädiska vattenpussarna. När andra ungar glatt rusat till, hade hon frånvänt stegen. Det hade hänt så konstiga saker annars. Nutidens obligatoriska smink ratade hon, men enligt hörsägen behövde ett ansikte som hennes inga artificiella tillägg. Saga var vacker. Mer än vacker.
Visst hände det att nyfikenheten emellanåt närapå röjde den väl så fördolda sanningen. Fast osedvanligt stark i karaktären, även om smärtan emellanåt överbemannade henne rent obarmhärtigt, stod hon emot. Något erfarenheten ständigt påvisat. En dyrköpt insikt att värna. Hon bevarade den som en oersättlig klenod, omöjlig att yppa… att begripa. Som ett ofrånkomligt omen. Och hon klarade av det. Oftast.
Skolan hade mest varit plågsam. Inte på grund av studierna för av någon outgrundlig orsak hade inlärningen planterat sig själv i Sagas intellekt. Hon var märkvärdigt begåvad redan från första klass. Studerandet under grundskolan, gymnasiet och vidare på universitet, hade givit henne de mest utmärkta betyg som resulterat i de forskarstudier inom astronomi som hon just nu bedrev. Plågan låg snarare i alla dessa människomöten. Även om hon numera kunde värja, eller snarare förhålla sig till dem på ett relativt naturligt vis.
För Saga var vartenda tilltal eller blickbyte av känslomässig innebörd, som en omvriden kniv i magens centrum. Det kostade på att se sig själv. Det var ju det som möten med andra handlade om. Erfarenheten dolde hennes hud i pansar, fastän utåt sett var den enbart genomskinligt skör. Sköld och lans av lika skyddat material. Själva hindret och den oöverstigliga svårigheten, gömdes betydligt djupare. Lagrades i den sårbara själen som sargats likt en skadeskjuten fågel. Markstörtad och vingbruten.
Magnus Mårtensson var inte bara enveten och målinriktad. Han var heller inte enbart en studiekamrat. Han var den mannen som gjorde alltför stort intrång i Sagas integritetssfär. Han störde hennes invanda cirklar och ristade kännbara märken i pansaret. Ibland sved det som om han hade hällt syra på stålet.
Som då han hade påpekat hennes generösa leende, där det kritvita pärlbandet förstulet gnistrat till svar. Eller då han hade hållit upp dörren till matsalen och ljudligt insupit hennes doft när hon passerat tätt förbi. Eller som nu, då Saga hade givit vika för det enträgna förnuftet genom att låta sig inbjudas till lunch på stadens anrika värdshus. Detta helt och hållet på hans villkor. Sådant störde.
Det var nära att hon tagit fram den enda och mycket lilla välförpackade spegeln ur kartongen i garderoben. Tilltaget skulle ha stått henne dyrt, så även denna gång motstod hon frestelsen. Hårborsten hade dragits genom det mörkt tjocka svallet minst femtio gånger och tänderna var med all säkerhet vitare än vita såsom hon gnodde med tandborsten.
Mörkglansiga strumpor till diskret slitsad snäv grå kjol till en mjuk angorajumper i vitt. Svarta boots och en lång sjal med fransar i gråmelerat siden. Över, en figursydd svart kavaj i linne med silverblanka knappar. Det var ett öde att inte kunna avnjuta skapelsen för egen del. Saga lockades. Inte ens fönstren som alltid var fördragna av tunna jalusier kunde återge bländverket. Hon bara måste… steg upp på pallen mot garderobens övre hylla.
Med darrande händer lyckades hon få av locket på kartongen och trevade efter den förgörare hon härmed skulle bemästra. Med spegeln i vänster hand snavade hon. Föll handlöst i golvet där glaset skärvades i oräkneliga miniatyrer. En hade lyckats få fäste i handledens tunna hud. Slitit upp en rännil av svagt pulserande blod som fick Saga att översköljas av ett krampaktigt illamående. Självklart skulle hon sona sitt brott.
När hon kröp mot toaletten för att dra ut skärvan och omplåstring, skar ytterligare splitter in i knäna. Strumpans glans mattades av blodvitet. Att gråta låg inte för Saga. Hon kunde inte minnas när tårar senast fällts ur hennes ögon. Inte ens som liten… inte ens under de svåraste stunder då hon… nej, hon blev bara vredgad. Vansinnigt arg och obönhörligt sammanbiten. Och som brukligt vid sådana tillfällen, mer fokuserad än annars. Någon gång skulle hon få hämnas vad livet åsamkat henne. Någon gång.
Omplåstrad med kirurgtejp och bandagerad under långärmad tröja för att skyla fördärvet och med svarta åtsmitande jeans, gjorde hon sin halvtimmesförsenade entré. Förvisso hade hon ringt Magnus och ursäktat sig med en nödlögn, vilken han naturligtvis lätt köpte.
Vid ett av fönsterborden läppjade han nu på ett glas rött. Urskuldande fick Saga honom att byta till ett bord i den inre delen av restaurangen. Han tittade storögt men följde denna förunderliga kvinna till den plats hon föredrog. Han fällde komplimanger om hennes yttre och log. Föreslog ett glas rött, men Saga avböjde. Valde istället vitt eftersom detta återspeglade mindre…
Han var oemotståndlig, Magnus. Här fick hon inte falla djupare. Men det vore så skönt att bara få hänge sig. För en enda gångs skull. Bara släppa taget och lita till försorgen. Den folk i allmänhet höjde till skyarna. Det skulle vara så ofantligt enastående att bara för en enda gång…
Magnus föreslog mera vin. Torskryggen hade smakat utsökt. Desserten hade enligt Saga varit på tok för sötsliskig. Nu sträckte hon sin vänstra arm mot karaffen som Magnus så generöst hällde ur. Hans ögon fångade bandageringen, sekunden innan hans hand tog tag om hennes utsträckta. Hans fastnaglade blick sjönk inte förrän den nått hennes ögonbotten. Det vitnade innanför. Hon skälvde som en jagad hind och behöll den beska smak av vrede som fyllde gommen. Genom en huvudsänkning slapp hon vidare frågor. Vidare skalv. Han strök henne mjukt och varligt över handryggen. Inget annat kunde hon.
Lunchen hade blivit alltför lång. Snuddade middagstid och båda var överens om att skippa eftermiddagens föreläsning om de avlägset planetära nebulosorna. Överflödig information, hade de enats om. De skrattade gemensamt vid upptäckten om att de faktiskt redan missat den, utan att ha behövt välja bort. Magnus lade armen kring den snudd på oåtkomliga, men alltför målmedvetna som dock vandrade vid hans sida. Saga log. Föreslog en skogspromenad. Liljekonvaljen blommade åt skogsgläntan till. Det visste hon bestämt.
Kyssen under linden blev precis lika häpnadsväckande som i tanken. Lika rusigt yr. Saga blundade. Magnus kysste hennes panna. Hennes höga kindben… hakspetsen… och inget annat förmådde hon. Sakta öppnade hon de slutna locken. Så nära hade inget varit henne på väldigt länge. Den oerhörda kraften inom henne gick inte längre att tygla. I Magnus klara blå ögon speglades hennes egna. Dessa förgörande mörka avgrundsbrunnar. Dessa universums svarta hål. Inget annat såg hon.
Morgontidningen öste spaltmetrar om det bestialiska som skett bland vårens första konvaljer. Saga bytte omsorgsfullt handledsbandage. Om en halvtimme skulle en intressant och absolut givande föreläsning börja.
Speglingar, motivering:
Speglingar är psykologiskt starkt berörande på en vackert gestaltad prosa. Vändningen sker i sista raderna som sig bör i en klassisk novell.
Läs också
Utöver Speglingar kan du också läsa novellerna Tidal scares, Offer och Nu eller aldrig.
Gratulerar Anette! Suggestiv berättelse, jag får en ödesmättad känsla i magen när jag läser, något olycksbådande finns i stämningen. Slutet är ändå överraskande.
Grattis till skrivarsidans novelltävling 2013! Mycket bra val, tycker jag.
Ethel och Gun, era kommentarer gör mig gott. tack!
Grattis Anette till det välförtjänta förstapriset. Du bygger upp en stämning och en nyfikenhet som leder läsaren till en minst sagt överraskande upplösning. Lysande skrivet!
Tack kära du, det värmer vad du skriver om min text. Har läst de övriga bidragen (som publicerats) på Skrivarsidan och måste säga att en del är fantastiskt bra. Kan inte ha varit enkelt att välja ett vinnande, men jag är naturligtvis tacksam som fick den förmånen. Det sporrar!
Grattis!
Härligt driv i språket. Impulsintensiv ton. En bra början och slut.
Men en del adjektiv bidrar till överhäng Ett exempel
”Den oerhörda kraften inom henne gick inte längre att tygla.”
Skulle själv skrivit: ”Kraften inom henne gick inte längre att stoppa.”
Sånt man kan klara sig utan kan skippas.
Må väl!
Stort grattis! En vacker novell, härligt poetisk språk och med en oväntat överraskande vändning i allra sista stund, till en riktig otäck avslutning. ”Skräck-genren” är inte lätt att bemästra. Jag tycker du lyckas alldeles utmärkt i din fina novell. Välförtjänt utmärkelse!
Stort tack till Bengt, uppskattar din konstruktiva kritik och du har säkert rätt beträffande adjektivminimeringen, men jag är ju så förjordat förtjust i just dessa.
Lupina tack till dig också. Fint igen.
Magnus det gläder mig mycket att du uppskattade texten. Tack för stärkande ord.
Anette, grattis till ett välförtjänt förstapris! Din välskrivna novell grep tag i mig från första början. Varje mening innehåller mycket, och vändningen på slutet fick mig att rysa! Bra skrivet!
Tack Amanda, det är stort att få höra att det man har skrivit ur sin egen fantasi kan beröra andra, Detta är det bästa pris man kan få…respons!