guldDu drogs ned under ytan. Det leriga vattnet som bara sekunder tidigare varit ljusblått och lugnt svepte dig djupare ned. Krafter du inte kunde kämpa emot fyllde dina lungor med smuts och salt.

Något stort och hårt slog emot ditt lår. Du borde ha känt smärtan, men det var som om du hade vägg av glas mellan dig och din kropp.

Du nådde ytan, kippade efter andan, hann precis fylla lungorna med luft innan du drogs ned igen i massorna. En hand famlade efter din, bara för en sekund, och var sedan borta igen.

Du spolades upp i ett träd, knep dig fast om grenarna. Din axel stöttes och sargades av bråte som sköljdes med av vågen. Du höll dig kvar medan vattnet passerade över dig.

Du fäste din blick i himlen som fortfarande var oskyldigt blå trots att havet antagit dödens nyans. Nedanför dig skymtade händer under ytan, armar som famlade efter något eller någon att hålla sig fast i.

Bilar, husväggar, träd och solstolar i en enda tjock soppa, blandad med skräcken och dödsskriken från människorna som inte haft lika stor tur som du.

***

Det hade börjat med att stranden blev längre. Den vita fina sandstranden kröp framåt när vattnet sögs ut metervis, som om havet tog ett djupt andetag. Musslor och snäckskal blottades på den leriga bottnen.

Folk reste sig ur sina solstolar, plockade fram kamerorna och förundrades av fenomenet. Du gick ut en bit, plockade snäckor åt din syster, fyllde famnen med pärlemor och skratt.