Tidal scares

Tidal scares 1:a novelltävlingen 2012

Uppdaterad 21 mars 2022

Du drogs ned under ytan. Det leriga vattnet som bara sekunder tidigare varit ljusblått och lugnt svepte dig djupare ned. Krafter du inte kunde kämpa emot fyllde dina lungor med smuts och salt.

Något stort och hårt slog emot ditt lår. Du borde ha känt smärtan, men det var som om du hade vägg av glas mellan dig och din kropp.

Du nådde ytan, kippade efter andan, hann precis fylla lungorna med luft innan du drogs ned igen i massorna. En hand famlade efter din, bara för en sekund, och var sedan borta igen.

Du spolades upp i ett träd, knep dig fast om grenarna. Din axel stöttes och sargades av bråte som sköljdes med av vågen. Du höll dig kvar medan vattnet passerade över dig.

Du fäste din blick i himlen som fortfarande var oskyldigt blå trots att havet antagit dödens nyans. Nedanför dig skymtade händer under ytan, armar som famlade efter något eller någon att hålla sig fast i.

Bilar, husväggar, träd och solstolar i en enda tjock soppa, blandad med skräcken och dödsskriken från människorna som inte haft lika stor tur som du.

***

Det hade börjat med att stranden blev längre. Den vita fina sandstranden kröp framåt när vattnet sögs ut metervis, som om havet tog ett djupt andetag. Musslor och snäckskal blottades på den leriga bottnen.

Folk reste sig ur sina solstolar, plockade fram kamerorna och förundrades av fenomenet. Du gick ut en bit, plockade snäckor åt din syster, fyllde famnen med pärlemor och skratt.

Det var då du såg den komma. Långt borta i horisonten som ett tunt vitt streck som reste sig högre för varenda ett av andetagen.

“Big wave, big wave, big wave!”

Ni sprang. Mamma tog din syster i handen och skrek åt er att springa mot djungeln. Din pappa tog din bror i famnen, grävde i era väskor efter nycklar och plånböcker, sprang åt ett annat håll.

Dina strandtofflor glappade mot fotsulan när du sprang. De fylldes med sand och sten. Du kastade av dig dem, snubblade till, bara för en sekund, slängde en blick över axeln.

Som en solid höghusvägg reste sig vågen och slukade dig.

***

Trädgrenen skavde mot dina såriga ben, men du höll dig kvar medan vattnet forsande under dig. Nivån sjönk i takt med solen och marken under dig blev fast igen.

Du började ropa. Du var inte den enda. Luften fylldes av sökande röster, men ingen tillhörde dem du ville finna. Vädjanden på språk du inte förstod skallade mellan de raserade byggnaderna. Du fortsatte ropa på ditt.

Ett svar kom. Hjärtat hoppade till i din ömmande bröstkorg. Kvinnan som kom emot dig pratade svenska, men du kände inte igen henne. Hon sa åt dig att följa med. Du tvekade. Förmaningar om att inte följa med främlingar sköt genom ditt huvud, men du insåg att alla sådana regler också hade drunknat.

Du följde med henne. Hennes blonda hår rann över ryggen där hon gick framför dig, mättat av lera och kvistar. Hennes kläder var lika söndertrasade och genomblöta som dina.

Ni kom till en dunge där flera människor satt hopkurade, samsades om fuktiga filtar och mosiga frukter. Alla frågade om ni hade sett deras anhöriga, försökte beskriva dem, men alla anletsdrag smältes samman till dem du sökte.

Du satte dig bredvid en liten flicka. Hon frågade dig något på tyska, du mumlade att du inte förstod. Du tänkte på din syster.

Någon skickade runt en liten vattenflaska som gick från mun till mun. Tämjde törsten, men inte oron som grodde innanför de flämtande bröstkorgarna.

Du väcktes av ett skrik.

”Den kommer! Det kommer en till våg! Spring!”

Runt omkring er låg natten som en tung filt. Du tog den lilla flickan i handen och sprang djupare in i djungeln. Sökte efter en höjd eller ett krön som kunde rädda er från vattenmassorna som jagade efter.

Mullret hotade bakom er, du skrek åt flickan som inte var din syster att springa fortare. Hon snubblade, du stannade till och möttes återigen av höghusväggen som tornade upp sig. Allt blev svart.

Något drog i dina armar. Det kändes som om de skulle lossna från axlarna. Du skrek åt dem att sluta, men det fortsatte dra. Dina kinder var våta, sälta sipprade in i din mun och du visste inte om det var smaken av havet eller av förtvivlan.

***

När entrédörrarna till sjukhuset gled upp möttes du av ett hav av blod.

Hela golvet var täckt av blödande och sargade människor som skrek efter sina familjer. Mannen som bar dig slant till på det hala golvet, men återfick balansen. Den tvära rörelsen fick dina ben att vråla av smärta.

De var fulla av sår. Huden och köttet blossade ilsket vid sårkanterna.

Sköterskor med trötta ansikten tvättade dem rena med sprit som stack dig så svårt att du förlorade medvetandet.

De lade dig på golvet. Alla sängar var upptagna och trots ditt tillstånd fanns det dem som var mycket värre däran. Du slog armarna om dina axlar och blundade.

En man passerade med en lista. Han skrev upp ditt namn som du bokstaverade för honom med en röst som verkade tillhöra någon annan. Frågade honom om någon annan vid namn Israelsson hade anmält sig.

Du blickade upp i taket, granskade de vita plattorna och blinkade bort det salta som sved nedför din såriga hals.

 ***

Du rullades in i ankomsthallen på flygplatsen i rullstol. Dina ben var obrukbara och fulla av infektioner. Farfar, moster och farbror hämtade dig. Du märkte att de låtsades för din skull, intygade om att allt skulle bli bra, att de skulle hittas igen, med att det kanske skulle ta tid. De frågade om hunger, om kläder och om var du ville åka.

”Jag vill bara sova.”

Du satt stilla med händerna knäppta i knät och lät dig köras hem.

De gjorde allt för dig. När såren hade setts om och börjat läka stannade de hos dig dag som natt. De turades om, men var noga med att inte låta dig höra samtalen.

Du förstod.

De log alltid i din närhet, talade om hopp och tro, men när de trodde att du sov diskuterade de vem som skulle ta hand om dig. Om de inte skulle hittas vid liv.

Du fortsatte låtsas sova. Sömnen fylldes av meterhöga vågor och ljudet av slukande skoningslös dödsångest.

 ***

Två polismän stod i farstun. Talade med farfar om tänder, identifiering och beklagade sorgen.

Du fortsatte hoppas. Skickade allt ditt hopp till mamma, pappa och brorsan som fortfarande kunde vara vid liv.

Knackningar. Vecka efter vecka. Tre, två, ett. Noll.

De andra grät, men din sorg var för djup för tårar. Du ville inte känna den salta smaken i mungiporna som påminde så mycket om havet.

Du sprang ut i garaget och sparkade på allt som kunde sparkas på. För att smärtan i fötterna och händerna var bättre än den förlamade bröstkorgen. Dina ben mindes såren som aldrig skulle läka.

 ***

Stränderna var lika vita som du mindes dem. Vattnet, lika oskyldigt blått som den där morgonen innan allt sköljdes bort. Brisen smekte ditt hår, sanden letade sig in mellan tårna.

Du plockade upp en snäcka. Satte den intill ditt öra och lyssnade på bruset. Lyssnade efter skratten som begravts i sanden.

© Elin R. Fransson

Tidal Scares, motovering:

Känslomässigt starkt berörande. Språket bär från början till slut.

Läs också Speglingar, Offer och Nu eller aldrig.

Tidal scares 1:a i novelltävlingen 2012.

6 reaktioner på ”Tidal scares 1:a novelltävlingen 2012”

  1. Elin, din berättelse fångade mig från början till slut och gjorde mig djupt berörd! Väldigt starka, målande beskrivningar, det kändes nästan som att man själv befann sig bland vågorna! Grattis till förstapriset, det var du väl värd! 🙂

  2. Din novell visar på stor inlevelseförmåga som i kombination med ett bra upplägg och ett dito berättarspråk hållar kvar läsaren och skapar engagemang.

    GRATTIS till ett välförtjänt pris, Elin och best rgds! // Lennart

  3. Gratulation till din vinst!
    Tsunamins vredgade vågor och människans utsatthet.
    Hög stilpoäng för språket.

  4. [Grattis Elin! Du förtjänar verkligen priset. Språket är lysande och innehållsmässigt starkt. Jag fick tårar i ögonen![/b]

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Scroll to Top