Ockupationen

Ockupationen

Maskinen bullrar när de två männen kliver in i det trånga utrymmet. Jose räcker ett par hörselskydd till sin efterträdare på jobbet.
”Jag hade likadana när jag var artilleriskytt i Irak”, säger Abbas och ser orolig ut.
”I det här kriget måste du hålla ihop med alla kollegor. Servisen måste skrapa tallrikarna, köket blötlägga kastrullerna och du diskar allt så fort som möjligt”, säger Jose och trycker igång diskmaskinen.
Han tänker på hur Lotta Flodin protesterade när arbetsgivaren ville säga upp honom. Hotellchefen kom in i svart kostym i diskrummet:
”Det finns tyvärr inte utrymme att ge dig en fast tjänst. Vi kommer låta den övriga personalen dela på diskpassen några timmar var istället.”
Lotta tittade på det nya schemat som klistrats upp ovanför kaffemaskinen. ”Jag kan inte ta extrapass i disken. Jag jobbar mest av alla i det här huset”, sa hon och tryckte in tevattenknappen. När hon letade efter sockerbitar dök en idé upp i huvudet.
Lotta ställde koppen i vasken och sprang ut till receptionen där Anna-Karin satt och målade naglarna i väntan på nya gäster.
”Släpp penslarna och samla alla i personalen! Vi måste sittstrejka innan de säger upp Jose.”
”Var ska vi sitta någonstans?” frågade Anna-Karin och tittade sig omkring. Lotta insåg att det fanns en lucka i planen. Hon hade tänkt ligga i en sovsäck som Gandhi utanför hotellet. Men kom på att hotellgästerna skulle tycka det såg märkligt ut. Istället samlade Lotta ihop tre frukostvärdinnor, en servitör, två städare och en kock och tryckte in allihop i diskrummet. Fem minuter senare kom den tyske kökschefen Klaus Kohler in för att starta upp maskinen. Klaus rankade sin yrkesstatus som strax under Gud och var inte van att lyssna på andras åsikter.
”Mein Gott. Vad håller ni på med?” sa han och drog sig i det svarta skägget.
”Diskmaskinen är under ockupation. Ingen kommer förbi oss om inte Jose får stanna och vi får det gamla schemat tillbaka”, sa Lotta.
”Ni kommer få schparken allesammen. Sätt genast på diskmaskinen och försvinn härifrån.”
Lotta tryckte en borste och en flaska diskmedel i händerna på honom och tog med uppspärrade ögon Anna-Karin i armkrok. Klaus skakade på huvudet och fortsatte istället till hotellchefens kontor. Diskmedelsflaskan gick upp och slank ur händerna på honom och chefen täcktes av skummande bubblor. När Jose kom in ombytt fem i nio ställde sig Klaus Kohler framför honom i personalrummet.
”Skriv på här direkt” sa han och höll fram ett nytt anställningskontrakt under näsan på Jose.

Jose Manuel Sanchez skrattar när han tänker tillbaka på det som skulle varit hans sista arbetsdag på hotellet. Innan Klaus dök upp hade han räknat ut hur många pantburkar som behövde samlas för att komma upp i en dagslön.
Abbas hälsar på alla i servisen som kommer springande med smutsig disk. Han försöker hinna se om tallrikarna skrapas innan de ställs i prydliga högar.
”Jag har ju åtta timmar på mig att bli färdig”, säger Abbas och ler hoppfullt. Vattenångan väller ut när diskmaskinshuven åker upp och Jose puttar ut en gul back med rykande tallrikar.
”Varje månad kommer cheferna säga att det finns för lite arbetsuppgifter. Gå aldrig på det där. Om du låter dem stjäla arbetstid kommer det vara lika mycket jobb på kortare arbetsdag.”
Abbas hälsar på restaurangchefen Åsa som går förbi i högklackade skor. ”Välkommen hit, Abbedi” säger hon. ”Det är jätteroligt att du är här. Passa på att prata med din kompis nu när det är så lite att göra.”
I trettio år har Jose räknat tiden till den här dagen. De nyanlända barnbarnen betydde mycket för beslutet att gå i pension. Förutom restaurangen är hans dotter den familj som finns kvar. Jose blev änkling strax efter ankomsten till Sverige. Hans tre syskon som aldrig var politiskt inblandade stannade kvar i Chile.
Trots att han bara har åtta fingrar lastar han färgglada diskbackar snabbare än de yngre diskarna. Han kan säga ”Sortera disken!” och ”Dra åt helvete!” på lika många språk som det finns anställda i restaurangen.
”Jag flydde strax efter att jag blev klar med min juridikutbildning”, berättar han för Abbas när de har rast under introduktionen. ”Det blev statskupp och jag var på fel sida. Vi gömde oss bakom tidningskiosken när de sprutade tårgas.”
Servitrisen Anneli tycker det behövs en practical joke på pensionsdagen. När Jose inte ser det tar hon diskslangen och sprutar kallvatten i nacken på honom. Han skriker i panik och springer mot personalrummet. Anneli kommer efter med en ny rock och hänger en handduk runt halsen på honom som en boxare. Hon ger honom en kaffekopp och sätter sig mittemot.
”Jag hade suttit i tre dagar i cellen”, säger Jose och tittar på henne med sina mörkbruna ögon. ”De ledde upp mig för en stentrappa, tryckte ner mig i en stol och gav mig elstötar. När de inte fick rätt svar hälldes hett vatten över mig. Någon bakom mig slängde kallvatten direkt efter. Jag svarade fortfarande inte och de klippte av mig två fingrar. De sa att de skulle skicka dem i ett kuvert till mina föräldrar. Det var såklart en bluff. Både mamma och pappa hade mördats året innan.”
Anneli torkar Joses gråa hår med handduken och masserar hans axlar. ”Ledsen kompis. Jag visse inte.” Han blinkar och ler ett mystiskt leende. ”Du får tillbaka någon gång när du vänder bort ryggen”, säger han och viftar tillbaka henne mot matsalen. ”Mannen vid bord femton vill betala nu.”
”Jag har bakat avskedstårta. Kom och fika nu!” säger Lotta Flodin som stoppat in huvudet i dörröppningen. Jose tar av sig handduken och tänker tillbaka på tiden när hon inte ens ville äta vid samma bord som sina kollegor. Ockuperingen av diskmaskinen ändrade allting.
”Byt vatten och diska glasen klockan 12.30 när första lunchrusningen över.”, säger Jose till Abbas. ”Under tiden som diskmaskinen töms går du över till andra sidan och diskar grovdisken.” Abbas tar några steg åt sidan och upptäcker monstrets baksida som är dubbelt så stor som han trott.
”Jag hoppas Allah får mig att orka tills jag blir pensionär”, säger Abbas och tittar ut över berget av grovdisk som murat in honom.
”Guds frid vare med dig”, säger Jose och böjer sig över en vidbränd aluminiumkastrull. Korset om halsen glimmar när han börjar skrapa i botten. ”Använd hörselkåpor om du diskar längre än en kvart”, fortsätter han med ekot mullrande inne i kastrullen. ”Blecken slår hårt mot diskmaskinen. Hörselskadade diskare får aldrig något jobb. Glöm inte att använda skyddshandskar. Du verkar få eksem av diskmedlet”, säger Jose och tittar på sin efterträdares händer som blivit lätt röda.
Den nye monsterskötaren hittades veckan innan Jose skulle sluta. Den kurdiske studenten Abbas hoppade av studierna i statsvetenskap för att försörja familjen.
”Och en sak till”, säger Jose och rätar på ryggen. Abbas tittar uppmärksamt på honom.
”Ta hand om dina barn. De är de enda som kommer ta hand om dig när du blir gammal”. Han tar sig åt axlarna och Abbas nickar.
Veckan efter börjar den nye monsterskötaren.

© Johan Engman

Hederspris i SkrivarSidans novelltävling 2016

Motivering: Speglar en solidaritet i arbetslivet som knappt finns längre.