Sebastians sommar av Tobias Haglund
Sebastian knöt andra skon och öppnade ytterdörren. ”Så tillbaka… men om Johan inte ens kommer, undrar jag vad—”
”Kan Pegasus följa med?”, frågade Frida som väntade på uppfarten.
”Ja, sätt dig i bilen och sätt på säkerhetsbältet”, svarade Sebastian, klickade upp bilen och vände sig bort. ”Va sa? Det var min dotter; vi ska grilla med släkten… hos min syster. Nej, Älvsjö är ju åt helt andra hållet. Hon bor uppe i Åkersberga. Jag…” Sebastian vände sig tillbaka mot Frida som visade att hon satt på sig säkerhetsbältet, och höll upp mopsen Pegasus tass som om hunden vinkade. ”Du… Varför tror du att Johan är så skeptiskt? Är det pengar? Han känns ju ändå som en bra kille. Jobbar mycket med stadsmissionen och… ja-ja jo förvisso. Han åker redan imorgon? Vart då? Malmö…? Vad ska han göra där? Jaha. Ja då måste jag väl. Jo. Nej, det är okej. Bara några timmar dock, sen måste jag upp till Åkersberga. Ett jävla oskick när jag lovat både dottern och frugan att— Ja du förstår.”
Sebastian avslutade mobilsamtalet och klev in i hallen igen. ”Annika! Hur går det?”
Inget svar. Han tog de andra bilnycklarna och öppnade bildörren till sin bil. ”Du, Frida. Du får åka i mammas bil istället. Jag kommer lite senare.”
”Men du ska göra hamburgare!”
”Mårten grillar godare hamburgare än pappa.”
”INGEN GRILLAR GODARE ÄN PAPPA!”
”Ha-ha! Det är bra. Höjd veckopeng. Men eftersom jag är så bra måste Mårten öva lite. Dessutom… kanske finns det en fin häst som väntar på dig när du kommer fram?”
”My little pony! Vilken då?”
”Den blåa”, svarade Sebastian och öppnade Annikas bil. ”Hon är snabb och kan flyga; det berättade hon själv.”
”Har ni pratat? Vad heter hon då?”
”Rainbow.”
”DU KOM IHÅG!”
Annika bar ut Konsumpåsen och blickade bort mot Sebastian som tittade ner i marken.
”Ja, jag kom ihåg… Rainbow. Som-eh. Blåa ponnyn. Älskling…?”
Annika stannade upp och frågade: ”Vad är problemet?”
Sebastian suckade. ”Johan följer inte med till Nairobi.”
”Varför?”
”Tror det är pengarna. Men vi behöver honom. Åtminstone i… två veckor. Han åker till Malmö nu imorgon och-eh, han ska hålla någon föreläsningsserie, men han är i Älvsjö nu och—”
”Ja, åk då”, sa Annika och tog emot sin bilnyckel. ”Äter du själv eller ska—”
”Nej! Jag hinner till grillningen. Jag ska bara snabbt dit och prata med honom. Tar max någon timma.”
Annika lade ner påsen i bakluckan och pussade Sebastian. ”Jag förstår. Det är okej. Nairobi är viktigt. Få med Johan. I värsta fall får väl vi lägga ut själva. Hur mycket tror du?”
”Ja, jag hoppas att… Ja att i så fall bara om vi kan kompensera lönen. Men ja, jag åker på direkten tack, älskling. Jag skyndar mig!”
Sebastian växlade upp och svängde ut vid förskolan som hade fritids nu. En barngrupp var på väg hem från en utflykt i det fina sommarvädret och korsade nu vägen. Sebastian slog in numret till Johan och satte på sig handsfree:n medan han väntade på att barnen passerat. Men Johan svarade inte.
Utanför Stockholmsmässan låg en konferenslokal som läkargruppen för tillfället hyrde. Sebastian ringde Johan ännu en gång och denna gång svarade Johan följt av att han omedelbart lade på. Sebastian sprang upp för trappan och visade legitimationen för att få komma in.
Johan minglade med andra medlemmar men förstod vad Sebastian kommit för att prata om. Det var lönen. Men Johan fick mer för föreläsningsserien än Sebastian trott och ringde därför upp sin kollega i Nairobi för att höra hur mycket resurser som fanns tillgängliga. För få, var svaret. Istället försökte Sebastian övertala Johan.
”Även om jag blev kompenserad har jag andra engagemang.”
”Jag pratar med dem. De förstår. Det är en bra sak. Om du utbildar några så kan de i sin tur undervisa nästkommande och så vidare.”
”Ha-ha, du är hopplös, Sebbe. Okej, hur länge har du försökt övertala mig nu?”
”Nej, men bara… oj herrejösses. Tre timmar!”, sa Sebastian och såg några missade samtal från Annika. ”Jag måste tillbaka till Åkersberga. Du ställer upp?”
”Ja, om du kompenserar.”
I trappan ringde Sebastian upp Annika. ”Sorry! Det tog längre tid än väntat. Jag är på väg tillbaka nu.”
”Pegasus! Har du Pegasus?”
”Nej. Frida har honom.”
”Han var i din bil.”
Sebastian sprang ut i solen och öppnade bilen. Pegasus låg stilla i baksätet. Sebastian kände hur varm pälsen var och sprang till skuggan. Ringde veterinären som skyndade sig men inget kunde göras; Pegasus var död.
”Annika…”
”Älskling!”, sa Annika.
”Pegasus är död.”
”Åh nej herregud! Vad säger du!?”
”Värmen i bilen—”
”VAD I HELVETE HAR DU GJORT!?”
Sebastian tryckte mobilen mot bröstet och grät med hunden i knät.
Två dagar senare hjälpte Annika Frida att klistra upp alla foton Frida tagit på Pegasus. Frida gick inte på fritids utan stannade hemma dessa sommardagar för att måla teckningar på Pegasus. Och slutligen täckte hon väggen. Sebastian knackade på sovrumsdörren. ”Får jag komma in?”
Frida satt på My Little Pony-örngotten i sängen. ”Nej.”
”Jag var och tittade på en jättesöt mops imorse. Han heter—”
”Inte Pegasus!”
”Vill du inte ha en hund?”
”Du bryr dig inte om mig.”
”Jo, det gör jag. Förlåt, Frida. Jag menar verkligen det. Jag visste inte att Pegasus var i bilen. Han var så tyst. Han måste sovit.”
”Pegasus var det bästa jag hade. Och du dödade precis allt”, Frida lade sig på rygg och höll handen över bröstet. ”Det gör så ont. Här.”
Sebastian satte sig på golvet intill sängen. ”Förlåt.”
”Kan du inte också hjälpa mig?”
”Hur?”, sa Sebastian och höll hennes lilla hand som han strök. ”Med vadå?”
”Jag vill inte längre vara så ledsen”, sa Frida och tittade ner på händerna. ”Pappa…Ska du åka till Afrika?”
”Ja. Jag måste. Det är jätteviktigt.”
Frida bet ihop, blundade och undvek ögonkontakt. Sebastian pekade på ett foto. ”Om du vill får du berätta om fotona. Jag lyssnar gärna.”
”Nej.”
”Vill du inte?”
”Tar för lång tid.”
”Okej.”
”Du har inte tid.”
Annika klev in i rummet och Sebastian tittade upp mot henne, men fortsatte prata med Frida: ”Är det så du tänker om mig?”
”Vet inte”, sa Frida och vred på Sebastians hand och ritade en cirkel i hans handflata.
Sebastian iakttog fingrets rörelser och sneglade upp ett ögonblick på Annika som nickade.
Efter en stunds tystnad fick Sebastian äntligen ögonkontakt med sin dotter och sa: ” Jag kommer… jag kommer aldrig sluta vara skyldig dig min tid, Frida. Det kommer vara smärtsamt, men jag har tid nu och är redo om du vill berätta.”
”Varför var du tvungen att åka ifrån oss?”
”Johan är…”, började Sebastian men avbröt sig. ”Förlåt, Frida. Ibland bryr sig pappa väldigt mycket om något och… så har jag svårt att se något annat. Eller… andra.”
Frida släppte sin pappas hand och plockade ner ett foto från väggen. ”Här är Pegasus med sitt röda koppel. Han hatade kopplet för han bet i det hela tiden.”
”Så vi köpte ett grönt.”
”Och ett blått”, sa Annika. ”Och ett lila.”
”Å han bet på alla koppel”, svarade Frida och log lite.
”Så vi kopplade honom inte…”, sa Sebastian och pekade på nästa. ”Det där fotot då?”
Sebastians sommar, motivering:
Sebastians sommar är en känslomässigt stark novell med välskriven dialog som för handlingen framåt.
Läs också
När du läst Sebastians sommar läs också Styv kuling, Sommarföljetongen En annorlunda semester och I tid.
Å så bra…så jättebra!?