Solidaritet

Solidaritet

Sen eftermiddag knackade det på dörren till Maries lägenhet. Utmattad efter dagens arbete hade hon sjunkit ner i fåtöljen, precis lagom för att måsta krafsa sig upp igen. Vinglaset följde med när hon vandrade ut i hallen och öppnade för sin gäst. Medsamma hon vridit om låset styrde hon kosan tillbaka mot vardagsrummet.
”Kom in”, sa hon över axeln. ”Jag slog precis på en film.”
In klev en pojke, som hette Joel. Snart följde han Marie och satte sig på golvet framför henne. Lutade sitt huvud mot hennes ben och lät henne snurra med sina fingrar över hans lockiga huvud. De kollade film efter film utan att bry sig det minsta om karaktärer, handling eller upplösning.
Vid slaget tolv gick Joel och lade sig på soffan, medan Marie satt kvar och tittade färdigt på vad-den-nu-hette.
När filmen var slut stängde hon av teven och började leta sig ut mot toaletten. På vägen råkade hon stöta foten mot soffbordet, så pojken vaknade till och tittade enögt på henne.
”God natt”, viskade Marie och gick vidare.
Precis när hon skulle till att stänga dörren hördes Joels röst från soffan;
”Varför får jag vara hos dig?”

Det var kväll i november när deras historia tog sin början. Slutet på en grå dag med kyla som lovade vinter och ett hårt regn som kom över Marie när hon gick hem från jobbet. Alla dagar var tunga då, särskilt denna. Hon ville bara stänga dörren om sig och aldrig behöva öppna den igen.
I trapphuset tändes lyset automatiskt, när Marie slagit portkoden och klivit in. Hon fällde ner huvan på sin jacka och skakade av sig regndropparna, innan hon gick vidare.
Det var då hon såg honom.
Han hade krupit ihop under trappan, gömt huvudet i händerna och gjort sig så liten som han någonsin kunde. Marie kunde inte sluta titta på honom. Snart hade han också fått syn på henne, skärpt till sig och morrat;
”Vad i helvete glor du på?”
Marie hade inte brytt sig om pojkens bryska tilltal, utan fortsatt titta.
”Det vet jag inte”, hade hon svarat. Pojken vände ansiktet från henne, men Marie tänkte inte låta honom vara.
”Bor du också här?” hade hon sagt.
Pojken nickade sakta, medan han torkade näsan på jackärmen.
”Jag heter Marie”, sa Marie medan hon gick närmare. Pojken tittade surt på henne, men vände inte bort blicken igen.
Marie räckte fram handen utan att få någon tillbaka.
”Jag bor högst upp”, sa hon.
”Informativt”, svarade pojken. Så tog han plötsligt hennes utsträckta hand i sin och tryckte den hårt med sina fuktiga fingrar.
”Joel heter jag, förresten.”
”Hej Joel”, sa Marie.

”Har du tappat nyckeln hem?”
”Nej.”
”Vad sitter du här för, då?”
”För att jag inte vill gå dit.”
”Varför inte det?”
”Inte fan vet jag.”

”Du kan komma in till mig istället, om du vill.”
”Vaddå, så du kan köra dina pedofil-moves på mig?”
”Ser jag ut som en pedofil, tycker du?”
”Du ser ut som en vuxen.”
”Känner du bara vuxna som är pedofiler?”
”Kanske det. Jag kanske suger av gubbar på busstationen och knullar fula fittor som du varje kväll innan jag går och lägger mig.”

Tystnaden föll medan de tittade ilsket på varandra.

”Nej, men skit i det då. Sitt här och ha lika kul som du såg ut att ha innan jag kom.”
Marie hade vänt sig om och börjat gå.
Tre steg upp i trappan hade pojken sjavat efter.
Utan ett ord eller en blick bak på honom hade Marie fortsatt framåt, uppåt tills hon stod utanför sin lägenhet.
Låst upp dörren, hängt av sig kläderna, tvättat händerna, värmt mat i mikron. Hela tiden med en tonårspojke två steg bakom sig, som härmade varje rörelse. Hängde, tvättade, värmde lika självklart som hon.
Och ingen sa någonting.
Marie slog på en film efter maten och mitt i somnade båda i varsin fåtölj.
När lördagsförmiddagen kom hade de vaknat och ätit frukost och sedan hade Joel avlägsnat sig, så fort han fått låna toaletten.
”Vi ses”, hade han sagt innan han stängde halldörren om sig.
Och det hade de gjort. Varje fredag sedan dess. Nitton stycken. Nitton fredagar i varandras sällskap, och ändå var det först nu han ställde frågan.

”Varför får jag vara hos dig?”
”För att jag vill att du ska vara här”, svarade Marie.
”Varför vill du det?”
”För att du hör till.”
”Hur då?”
”Du bara gör det.”

”Varför vill du vara här?” kontrade Marie.
” … ”
”Du behöver inte svara, om du inte vill.”
”För att jag måste”, viskade Joel. Sedan snubblade han över orden när han fortsatte.
”Alltså, min morsa har en snubbe som super ganska tungt när det blir helg. Då kommer han hem till oss och så blir dom fulla ihop. Morsan blir jävligt elak när hon dricker och säger saker som inte är så kul att höra. Typ, att det är mitt fel att hennes liv är så fult. Och han, den där snubben, han bara spär på, liksom. Till slut hetsar dom varandra att göra en massa skit mot mig. Det har blivit slagsmål och sådär. En gång sparkade gubbjäveln upp dörren, när jag hade låst in mig på mitt rum. Så ställde han sig och pissade på mig, där jag låg i sängen. Morsan stod bredvid och skrattade.”

”När hände det där?”
”Helgen före du hittade mig.”
” … ”
”Jag ville inte gå hem, för jag visste att han skulle vara där och jag orkade inte med det igen.”
”Hade du ingen annanstans att vara?”
”Tror du jag hade suttit i smutsen under trappan om jag hade haft det?”

”Tack för att du berättade.”
”Lägg av.”
”Vaddå?”
”Du behöver inte säga fina saker för att trösta mig. Det ger fan ingenting.”
”Hur vill du att jag ska prata, då?”
”Som vanligt. Alltså, inte alls. Jag vill att du ska öppna dörren när jag ringer på, strunta i att jag finns och bara låta mig vara.”
”Får jag stryka ditt hår, som jag brukar?”
”Du får stryka hur mycket du vill. Du får fan stryka mina håriga ben också, om du bara håller käften och beter dig som folk.”
”Trodde aldrig jag skulle få tillåtelse …”
”Du är fan sjuk.”
”Det är du med”, sa Marie och puttade Joel över armen. ”Sov nu,”
På vägen ut stannade hon i dörren och tittade på pojken, som låg i mörkret och såg efter henne.
”Vad glor du på?” undrade han.
”Jag vet fortfarande inte”, log Marie. ”Men du är min och du hör till.”
”Håll käften, för fan …”
Marie höjde händerna i en ursäktande gest och gick vidare i natten.

© Josefin Nordmark

Andra pris i SkrivarSidans novelltävling 2016

Motivering: Inkännande solidaritet över åldersgränserna.