En annorlunda semester

Häng på och skriv fortsättningen på årets sommarföljetong. Jag inleder med 100 ord och sen skriver du en fortsättning med 100 ord i en kommentar. Tänk på att inte skriva flera fortsättningar efter varandra, släpp in andra mellan. På så sätt får fler chansen att delta. Följetongen avslutas den 9 augusti. Två exemplar av antologin Whildeanska sommaren lottas ut bland alla som deltar.

En annorlunda semester

(Iréne) Familjen Hansson var på väg på sin allra första gemensamma semester. Alla fyra såg fram mot lata dagar på stranden, guppande metspön, läsning av favoritdeckare, bygge av sandslott, bad och snygga killar. Ja, inte alla samma sak förstås.

Mamma Lina lastade in fryslådan och pappa Gustaf tryckte med all kraft ner bakluckan för att få igen den.

”Är alla färdiga? Nu åker vi”, sa Lina och satt sig vid ratten.

”Vänta! ”sa tonårsdottern Elin. ”Jag glömde laddaren till min padda.”

Lina tittade på Gustaf som satt bredvid henne i framsätet i deras gamla Citroen. Hennes man ryckte på axlarna och…

(Ulla-Britt Sundberg) …såg lite ledsen ut. ”Trodde vi skulle ha en familjesemester utan padda och mobiltittande hela tiden. Jag har tagit med både Monopol och crocketspelet.”

Efter två timmars körning började det sedvanliga spanandet efter lämplig fikapaus. ”Tänk på att säga till i tid, så jag kan svänga av utan problem!” Lina höll ögonen på trafiken och hjälpte samtidigt de övriga med att kolla av naturen vid sidan av vägen.

Kaffet smakade gott, så Lina och Gustaf var på bra humör, när resan fortsatte. Det var däremot inte Albin, som var sur, eftersom inte bästisen Erik fått följa med på familjesemestern.

(Ethel Hedström) Han knuffade till Elin i sidan så att hon tappade paddan i golvet.
”Fuck you!”

Hon slängde en blick på Albin och böjde sig ner för att ta upp paddan. Med bägge händerna rotade hon nere på golvmattan, men ingen padda.

”Nu får du leta. Det var ditt fel.”

”Aldrig!”

”Du måste! Ner med dig”, skrek hon och grep tag om hans nacke.
Samtidigt som Elin drog hans huvud neråt började Albin fäkta med armarna.

”Nu får ni lugna ner er där bak. Sluta bråka.”

”Aj! Jädrans idiot”, skrek Elin när Albins vänstra handflata smällde hårt, rakt över hennes ansikte.

(Eva Ullerud) Lina tvärstannade, öppnade bildörren och klev ut. Sen slet hon upp bakdörren.

”Nu tar ni upp paddan och sen vill jag inte höra ett knäpp mer
från er”, sa hon.

Elin och Albin muttrade men sa ingenting högt. De letade på golvet, kände under framsätena. Ingen padda. Gustaf satt kvar. Han petade på något med foten, sen tog han av sig jackan och la på golvet framför sig.

”Är ni klara snart? sa han. Kan vi åka?”

En djup suck hördes från baksätet. Elin makade sig närmare fönstret och tittade ut.

”Du har ju ingen laddare ändå”, sa Albin.

”Skitsemester”

(Kyla) Lina kände en droppe i nacken och tittade upp mot himlen som pryddes av mörka regnmoln. Hon stängde bakdörren och skyndade sig in i bilen igen. Gustav satte på radion och bläddrade tankspritt runt bland de olika kanalerna tills radiokanalen ”Lugna favoriter” började spela i bakgrunden. Regnet smattrade vid det här laget mot runtan och de satt alla tysta och insjunkna i sina egna tankar.

Det var skymmmning när de körde in på den lilla grusvägen som ledde till Linas släktstuga. Molnen låg tunga men det hade slutat att regna, de packade ur bilen under tystnad och…

(Pia Eberheim) med hög röst förkunnade Albin att han var dö-hungrig! ”Jag svälter ihjäl, vad finns det att äta?” ”Men snälla Albin, vi kan väl få plocka in sakerna i huset först innan vi kan få fram nåt att äta. I kassen där och i kylväskan finns bröd samt smör och pålägg, det får ni ta så länge.”

Lina var sur som en ättika, hur i helsicke kunde paddan bara försvinna? I en bil dessutom. Den hade ju inte flugit ut genom fönstret, bara ner på golvet. Jäkla mysko! Men nu kände hon också av hungern så hon följde efter Albin ut i köket och började bred några mackor.

Äntligen lite lugn och ro, tänkte Lina för sig själv. Kanske hinner vi packa upp lite kläder och få lite ordning innan nästa tjafs började. ”Kan du ge mig den där Gustav” sa Lina och pekade på en prickig väska.

(Kyla) Gustav harklade sig och förkunnade att han var tvungen att besöka den vita tronen, nu med det samma. Han skyndade iväg, men gick istället ut i bilen och fiskade upp ipaden från under sin jacka och försökte komma på ett bra ställe där han kunde gömma undan den utan att den skulle kunna komma bort, eller ännu värre, hittas! Det var rättså mörkt ute och stugans trädgård var ganska vildvuxen. Men efter en stunds letande kom han på att vinden var det bästa stället. Han letade fram stegen som stod lutad på långsidan längs med stugansfasad och klättrade upp. När han öppnade vindsdörren fick han se något som han inte hade räknat med…

(Lennart Andersson) …för där stod Lina mitt i dörröppningen och log synnerligen ansträngt åt honom.
-Kan jag få tillbaka min padda sa hon med just den inställsamma tonen hon brukade använda innan hon fick ett av sina utbrott.
Men Gustav låtsades som han inte hade hört något och försökte skjuta henne åt sidan då han hörde
någonting väsa i närheten av honom och han såg på Lina hur hennes ansikte förvandlades till ren panisk skräck.
När han vaknade stod de två ambulansmän över honom och de såg mycket oroliga ut.
– Hur i herrans namn kunde en giftorm befinna sig på er vind sade en av dem och justerade droppet han just satt i armen på honom…

(Ethel) Ljudet av mannens röst försvann. Gustav stirrade på ambulanssjuksköterskan. Hon hade en namnskylt fastsatt på sin gröna uniform. Malin Svensson läste han. Han såg att hennes mun rörde sig. Hade han plötsligt blivit döv? Han öppnade munnen för att tala om att något var fel. Väldigt fel. Men det gick inte. Läpparna var fastklistrade vid varandra. Stela och fastfrusna. Istället ansträngde hans sina stämband för att få fram ett gnällande ljud med stängd mun. Allt förblev tyst. För att få deras uppmärksamhet försökte han lyfta den arm som inte var upptagen av droppet. Omöjligt. De böjde sig ner mot honom.

(Lennart Andersson) På långt avstånd hör Gustaf en av poliskonstaplarnas jourlinje från centralen.
– Jo då visst vet vem det var som ägde kungskobran. Han hade nämligen i början på vintern ringt Skansenakvariet och undrat om de inte hade kunnat ta hand om den. Han hade nämligen tröttnat på den. Men de brydde sig inte om honom och eftersom vinden var uppvärmd hela vintern och den för en gång skull ändrat sitt kosthåll till ödlor som fanns i trakten. Ja den tar en tid att behandla honom men vi har skickat en av våra ormexperter till er, så får vi se vad som händer…
Gustav bara märkte av Linas röst som var nästan i upplösningstillstånd av rörelse och rädsla.
-Jag vill ju bara ha min padda.
– Men älskling det är ju inte ditt fel. Pappa ska bli bra…

(Birgitta Svensson) Hur ormen som åt möss och ödlor kunde ändra sin kost till padda visste ingen expert men det blev ett vetenskapligt sensationellt nyhet…..

(Eva) … som dessutom räddade husfriden tillfälligt hos familjen Hansson. Kungsboan slukade Elins ipad hel och efter det sas inte ett ord mer om vare sig paddor eller laddare, Elin och Albin ägnade sig helt åt Monopol.

Men mamma Lina kunde inte släppa minnet av hur Gustaf stirrat på ambulanssjuksköterskan. Som om han känt henne. Var det ormbettet som gjort det eller var det något annat?

Och i Gustafs huvud surrade en tanke. Malin Svensson. Hur kunde just hon dyka upp här? Var hon sjuksköterska nu? Han hade ju inte sett henne sedan …

(Birgitta Svensson ) … den regniga helg för 9 år sen då jobbet haft konferens på Storviks gård. Då hade hon suttit och gråtit, timme ut och timme in över den ”fasansfulla katastrof” som drabbat henne.
Hon var med barn och hade samtidigt kommit in på den utbildning hon drömt om.
Sjuksköterska. Nåja, en dröm slog in. Gustav kände sig nöjd nu när han placerat in det då, svullna rödgråtna ansiktet med dagens Malin.
-Undra hur det gick med barnet, tänkte Gustav innan han somnade om
Utanför rummet var stämningen hos de andra i familjen låg. Tänk om pappa skulle…

(HaroKitty) lägga fram att han ville skiljas nu? Nej det skulle inte gå. Lina skulle på sitt vanliga storögda överlägsna sätt, som han lärt sig att hata, nagla fast honom med blicken och väsa att det inte passade just nu, och sedan skulle hon stryka bak sitt blonda hårsvall och knycka på nacken som hon alltid gjorde när han vill prata om någonting viktigt. Gustav hämtade en pappersmugg med mer beskt kaffe och satte sig ned bredvid sin fru. Den här gången såg han till att hans shortsklädda lår inte vidrörde hennes. Han stirrade rakt fram. Han skulle vänta tills…

(Anngeli) Lina och han var ensamma, han skulle ta med henne till klippan vid sjökanten en liten bit från stugan. Hennes mors fina virkade filt, lite vin, kex och ost. Sen skulle han berätta, det kändes som en bra idé. I sjöboden strax intill fanns ju alla bevisen som han bett sin bror Hasse gömma undan, när han och hans knepiga fru Lisa körde förbi på väg hemåt en kväll. Hasse ja, undrar om han berättat eller om Lisa anat något, funderade Gustav. – Vad tänker du på? undrade Lina och Gustav ryckte till. – Nä, ingenting, ljög Gustav och kunde känna en kall svettdroppe komma ner från hårfästet. Elin kikade misstänksamt mot sin pappa, han såg lite rädd ut tyckte hon. Det var säkert ormbettet… Läkaren hade sagt att Gustav skulle hålla sig i lugn och ro, några dagar – annars var det risk för att … då hördes en knackning på stugans dörr. Genom fönstret i förstugan kunde Albin se en liten tjej med en cykel som hade samma röda hårfärg som pappa Gustav.
Albin öppnade dörren och…

(Ethel) … tjejen cyklade helt sonika över tröskeln, förbi en häpen Albin och rakt in i rummet. Med ett skutt hoppade hon av den rödludna cykeln, fällde ut stödet och ställde sig med armarna i kors. Albin kunde inte sluta stirra på den håriga cykeln. Den hade han velat äga.
”Jag har hittat bevis!”, skrek hon.
”Vad då för bevis? På vadå?”
”Det vet jag säkert, för grejerna var märkta med två namn. Gissa vilka? Jo, Hasse och Gustav.”
”Du ljuger.”
”Jag hittade allt i sjöboden där borta!”, ropade tjejen och pekade bortåt den öppna dörren.
”Hör nu här, det kan inte…

(Lennart Andresson) Repliken tonade ut innan den fick någon fortsättning för plötsligen dök Hasse av alla människor upp och synade den rödhåriga tjejen med ett spotsk leende.
– Ja det är likt dig att ställa till bråk som du brukar Ann-Sofi för du är lik din mormor som jag var sängförlovad med innan du ens var påtänkt…
Den rödhåriga flickan försökte backa undan Hasse som alltmer började likna ett troll men han ställde sig mitt i vägen för flickan, innan han frågade illistigt.
– Hur mycket skall du ha för att grejerna inte längre skall vara märkta Hasse och Gustaf?
– Femhundra skulle det väl vara värt.
Då hörde man Hasses förfärliga skratt som började någonstans i magen och pressades sakta upp genom strupen till dess att det slutade som ett skrik.
– Du är lik dig. Jag tror att din mormor skulle skygga när hon hör vilken dotterdotter hon har fått. Du vill alltså sälja din mors hela anseende för femhundra kronor…

(Lennart Andersson) Elin och Albin kunde inte låta bli att beundra farbror Hasse för hans fräcka lögn. På omvägar hade barnen fått reda på det mesta om pappa Gustafs amorösa eskapader. I början av äktenskapet hade han nämligen varit notoriskt otrogen. Ann-Sofies mamma Katarina var visserligen ett hår av hin och det sades om henne att hon var en av världens elakaste människor men otrogen var hon då rakt inte. Gustaf å sin sida gick och småmyste över sin brors tilltag. Jaså skulle han ha hoppat i säng med Katarina. Det var så dumt att han inte kunde sluta skratta.
Ann- Sofi hade nämligen sprungit i armarna på Gustaf utanför ytterdörren och skrek och grät som om det gällt livet. Gustaf hade inte ens behövt anstränga sig för att få henne att berätta hela historien.
Han var ganska nöjd med tillvaron. Han hade gjort Ann-Sofies förödande berättelser helt omöjliga och flyttat allt som kunde avslöja honom och hans bror. Nu borde han kunna invänta dagen med tillförsikt.

(Berit Emilsson) “Så tyst farbror Hasse blev när hans fru kom och hämtade honom”, sa Albin.

“Ja, han har respekt för LIsa” sa pappa Gustav.

Alla satt bänkade runt köksbordet och åt sina pizzor.

“Undrar varför Ann-Sofi kom?” sa Elin.

“Någonting är fel där, sa Gustav.

“Ska vi verkligen blanda oss i?” sa Linda. Gustav nickade.

“Okej, jag ringer någon i morgon” svarade Lina.

“Jag mår….. Gustav störtade plötsligt upp och ut i badrummet.

“ Bättre? Det är nog ormbettet. Kräktes du?”sa Lina.

“Ja, det känns bättre nu. Gustav satte sig igen. Hör ni ska vi åka …………

(Iréne) SLUT.