Det var jag som kom hem till dig (2012) är Nina Hemmingssons lyrikdebut. Hemmingsson är för de flesta mest känd för sina samhällskritiska teckningar på en ruta som publicerats i bland annat Aftonbladets kultursidor, Galago och Bang.
Innehåll
Hon har gett ut flera seriealbum på Kartago förlag och sommarpratade 2015 i Sveriges Radio. Hon är sedan 2017 förläggare på Kartago förlag. Hennes serier dramatiserade till pjäsen ”All min kärlek” av Teater Tamauer i Göteborg år 2018.
Jag som är född på 1970-talet och kommer från en mellanstor svensk kommun känner i ”Det var jag som kom hem till dig” väl igen typer och situationer från min högstadie- och gymnasietid. Det fångas väl i rader som ”Kryssar mellan mopederna / och anteckningsblocken” (s. 16)
Det ständiga förfallet och åldrandet ställs emot minnen från uppväxten: ”Jag minns min mamma / Hon var en grön Volvo / Eller så var hon en källare / under ett mörkt vardagsrum” (s. 26). Och den viktigaste frågan är ”Vem i klassen tror du kommer bli så lyckad” (s. 42).
Positionerande och ängslig absurditet
I dikterna beskrivs ett positionerande: Att inte utmärka sig, inte skämma ut sig och hålla ordning på krukväxterna ”De vattnar jag var tredje dag / varken mer eller mindre” s. 20 och hur mycket man har druckit ”och jag har druckit för tredje dagen i rad / eller fjärde om man kan räkna” s. 21.
Det är en ängslig absurditet, som stundtals slår över i ren paranoia och snarare är obehaglig än rolig i sina halsbrytande vändningar. ”Gardinerna har en plan / Det är nog bäst att vi flyttar / eller köper en cykel” (s. 27). Personerna positionerar sig mot grannarna och mot sin familj: ”Jag minns telefonnumret / till vår pappas faster / Min syster är inte imponerad” (s. 17).
Rädsla för att framstå som avvikande
Hemmingsson använder sig av uttryck som vänds på, både fasta fraser, slagord och modeuttryck – som den som använder dem hoppas ska ge höjd status. ”Familjen kallar det för att / kompletteringshandla” (s. 28), ”en så kallad dold aktivitet” (s. 32).
Och mitt ibland all detta går någon och repar bilar med nycklar (s. 51) och gör därigenom uppror mot bjudningarna, värdparet, blomstertrycket och det övermöblerade. ”Du ville ha en romantisk middag / men måste kräkas upp en matboll åt din jävla unge” (s. 44) står det på en sida som känns ännu mer desperat, och kanske naknare, än de övriga i boken.
Det som inte blivit som man tänkt spårar ur i bitterhet. Man vågar kanske inte mer ärlighet av rädsla för att framstå som avvikande: ”Det finns bara en galning / i det här huset och det är du” (s. 53).
En känsla av desperation
Sex har en framträdande roll i ”Det var jag som kom hem till dig” precis som i Hemmingssons enrutingar. Men det är liksom där med en känsla av desperation och avtrubbning. Det används för att inordnas och rangordnas socialt. Ett citat som ”I brist på annat vill jag äga dig” (s. 66) känns typiskt.
Diktsamlingens färg är gul och lukten är instängd eller av kiss. Vi befinner oss i en förort eller på en parkering. Kanske i ett rum som saknar egentligt användningsområde. Vi äter färdiglagat och är klädda i manchesterbyxor.
Det var jag som kom hem till dig slutar hoppfullt
Men på sista sidan uppenbarar sig en frälsande kraft. Kanske finns det en möjlighet att bli ärligare mot varandra och vända våra misstag till en positiv utveckling. Kanske finns det hopp.
Läs också
Bokblogginlägget Om tyranni och övervakning och recensionen Rollatorgnissel under den järnblå solen.
