Snäll 2:a i SkrivarSidans novelltävling 2007

– Du ser snäll ut!

Orden kom från den kvinna, som med en ljudlig suck och på något ostadiga ben just hade satt sig bredvid mig på tunnelbanan.

Jag är på väg hem efter ett av dessa otaliga möten på arbetsförmedlingen och sitter och bläddrar i dagens tidning. Det jag ser när jag hastigt tittar upp över tidningskanten, är en medelålders kvinna, lite väl hårt sminkad enligt min smak och med det mörka håret klippt i en kort, modern frisyr.

– Jaha. Tack, säger jag och fortsätter med mitt bläddrande.

Klockan är strax efter fem på eftermiddagen och tunnelbanevagnen är full av hemvändande, arbetande människor. Åtminstone tror jag, att alla andra utom jag har ett jobb att gå till på dagarna. Efter fyra månaders arbetslöshet känns det ganska hopplöst. Jag är trött och lite grinig och har ingen som helst lust att börja en konversation med kvinnan bredvid mej, så jag gömmer mig bakom tidningen och hoppas hon förstår vinken.

– Vad läser du?

– Dagens tidning, svarar jag lite kort utan att titta på henne.

Nu måste hon väl förstå! Men nej. När jag nästa gång vänder blad, tar hon tag i min arm, lutar sig mot mig och säger tyst.

– Tycker du att det luktar om mig?

Jag drar försiktigt bort min arm och svarar.

– Nej, inte precis.

Fortfarande gömd bakom min tidning hör jag henne fortsätta.

– Du förstår, jag är på väg till min son. Vi har inte setts på länge och han vet inte att jag dricker. Ja, jag dricker inte så mycket förståss, men det kan ju lukta i alla fall.

– Nej det luktar inte om dig. Det skulle vara parfymdoften då.

Åter en snabb titt över tidningen och jag ser att hon är snyggt klädd i en kostym, som sitter perfekt på hennes slanka kropp. Runt hennes ena handled skymtar ett armbandsur, som inte är av den billigaste sorten.

– Du s e r snäll ut, säger hon och tittar på mig med glada, bruna ögon.

– Ja, jag är nog ganska S N Ä L L!

Jag prasslar demonstrativt med tidningen, men kvinnan bredvid mig fortsätter.

– Vad läser du?

Min irritation växer, samtidigt som jag måste erkänna, att jag blir nyfiken på denna människa.

– Men det sa jag ju! Dagens tidning.

– Men jag menar VAD läser du?

– Jobbannonserna.

– Är du arbetslös?

Innan jag hinner svara fortsätter hon.

– Det är jag också, men jag söker inget nytt. Orkar inte. Nej, jag vill inte. Jag hade mitt sista möte för några dagar sedan. Det var min före detta man som ville ha min hjälp. Det var då jag bestämde mej. Nu har jag jobbat färdigt. Punkt, slut!

Hon gör en yvig gest med armarna och suckar ljudligt igen, letar fram en spegel och ett läppstift ur sin väska, bättrar på färgen på läpparna och avslutar med att rätta till en hårslinga, som fallit ner i pannan. Jag blir mer och mer nyfiken, viker ihop tidningen och frågar henne vad hon jobbat med.

Hon berättar att hon jobbat som terapeut och konsult.

– Men det blev för mycket. Man får höra en hel del. Ja du vet skilsmässor, slagsmål, otrohet… Ja Gud vet allt!

– Är det därför du dricker? För att du fått ta del av en massa … skit så att säga?

– Nej nu ska vi inte skylla på andra! Drickandet har funnits med förut, men då var det lite mer s o f i s t i k e r a t.

Hon sluddrar lite på det sista ordet, harklar sej och med tunnelbanans alla ljud som bakgrund får jag höra en del av hennes historia. Hon var hemmafru i sexton år, man, två barn, en pojke och en flicka, som nu flyttat hemifrån. Stort hus, två bilar, utlandssemestrar, många vänner, fester och med en ekonomi, som låg högt över existensminimum.

Jag tänker på min egen nuvarande situation som arbetslös tjugofemåring och skulle inte ha något emot allt det där. Kvinnan fortsätter.

– Ja nog hade vi det bra. Vi sa ofta till varandra min man och jag, att bättre än så här kan ingen ha det. Men det var ju det där med att vara till lags hela tiden. Passa upp. Diska, laga mat, se till att barn och man hade rena kläder. Och så vara vacker och s p i r i t u e l l vid alla dessa representationsmiddagar. Ja, så skulle man ju vara den där eldiga älskarinnan också! Men är man mitt uppe i det så flyter det på. Jag klagade inte. Sedan gick det som det brukar gå i veckotidningsnovellerna. Han hittade en annan och ville skiljas. Bara så där alltså. Plupp…

Hon slår ut med armarna, drar upp axlarna och fortsätter.

– Allt gick väldigt fort. När han berättat, letade han fram sin stora gröna ryggsäck, knölade ner kalsonger, blandat med kostymer, skjortor, en tandborste och en och annan slips. Det tog trekvart ungefär och så öppnade han dörren och gick. Bara så där! Plupp…

Tunnelbaneljuden gör det för en stund svårt att samtala. Jag konstaterar att kvinnan bredvid mig är vacker för sin ålder. Att tänka sej henne som spirituell och eldig älskarinna är inte heller svårt.

– Vad gjorde du sen? Började du utbilda dej eller…?

Min fråga får henne att vakna upp ur sina egna tankar.

– Utbilda mej! Nej jag använde mej av de kunskaper som livet gett mej, säger hon med ett skratt. De första åren kunde jag och barnen leva på pengarna jag fick från bland annat husförsäljningen. Han, min x–man alltså, var så desperat när han gav sej iväg så det blev aldrig tal om vem som skulle ha det ena eller det andra Han fann den stora K Ä R L E K E N och jag fick resten. Barn, hus, ja hela rubbet. Jag heter Ingrid förresten. Vad heter du?

– Charlotte.

Hon lyfter lite diskret ena armen och luktar i armhålan.

– Du. Det är väl säkert att det inte luktar om mej? Har du ett tuggummi? Jag glömde köpa.

Jag ger henne ett och för första gången möts våra blickar och vi ler mot varandra.

– Tack. Du Ä R snäll.

Tåget stannar. Några passagerare går av och nya stiger på.  Ingrid plockar fram ett par solglasögon, som hon sätter på sig samtidigt som hon ser sej omkring. När tåget åter startar, skjuter hon upp dom i den mörka luggen.

– Pengarna räckte några år. Sedan började jag tänka på att starta eget.

Hon tar av sej glasögonen, torkar omsorgsfullt av dem mot kavajärmen och jag hör henne säga.

– Jag tog tillbaka mitt gamla efternamn och startade ett litet massageinstitut i andra änden av stan.

Vagnen gnisslar, skakar och svänger hit och dit.

– Vad sa du för institut sa du?

– Massageinstitut.

– Jobbade du där? Själv?

– Javisst. Och jag fick nytta av mina kunskaper. Utan utbildning och bra lön dessutom!

Jag undrar om hennes barn vet om det här och får ett nekande svar.

– Jag säger till dem som till alla andra, att jag jobbar som konsult och terapeut. Det stämmer till en del. Om du visste hur många män som behöver prata! Efteråt eller i stället för!

Plötsligt förstår jag det där med hennes före detta mans besök och kan inte låta bli att skratta högt.

– Han visste alltså inte att det var du och du visste inte att det var han.

– Precis så var det. Det var första gången vi sågs på alla dessa år. Jasså, här jobbar du, sa han.  Ja och hit kommer du, sa jag. Någon behandling blev det inte, säger Ingrid och vi skrattar bägge åt denna dråpliga situation

– Ska jag vara riktigt ärlig, säger hon sedan allvarligt, så har jag trivts med mitt jobb. Många människor har jag mött och kanske hjälpt en och annan genom att bara lyssna. Lite ensamt har det varit. Att inte ha någon att prata av sej med, har jag saknat många gånger.

Hon gör en paus.

– Var inte du arbetslös sa du?

Jag förstår precis vad hon tänker. De enda ord jag får fram är jo, ja, visst, men…

– Vi skulle kunna bli ett bra team du och jag Charlotte. Du skulle bara behöva hjälpa till med det administrativa. Resten sköter jag. Lokalen finns kvar, så vi kan sätta igång när som helst. Hyfsad lön ska du få och ingen kommer att veta vad du jobbar med. Lite smink och peruk bara. INKOGNITO!! Jag ser att du är lite intresserad.

Jag tittar ut genom fönstret och ser spegelbilden av mitt ansikte avteckna sig mot den mörka tunnelbaneväggen utanför. Bredvid mitt eget ansikte ser jag ett annat och det jag ser, stämmer inte alls överens med den bild jag har av ”sådana där” kvinnor.
Här sitter jag, på ett framrusande tunnelbanetåg. Har just blivit erbjuden ett jobb på ett massageinstitut av en för mej främmande kvinna och förvånas över att jag över huvud taget reflekterar över erbjudandet!

Nästa station ropas ut. Ingrid reser sej och ger mej sitt visitkort.

– Tänk på det här och hör av dej när du tänkt färdigt. Här ska jag av.

– Det ska jag också, säger jag och lägger snabbt, utan att titta på det, visitkortet i jackfickan.

– Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs.

Tåget försvinner in i tunneln och vi står kvar på perrongen Ingrid ger mej en lätt kram.

– Hej då Charlotte. Hoppas du hör av dej.

– Du kan kalla mej Lotta. Det gör mina vänner. Intressant att träffas. Jag ska tänka på saken.

Hon slänger upp sin väska över axeln. Hennes höga klackar smäller ljudligt mot perrongens hårda golv, när hon rak i ryggen och med bestämda steg går mot rulltrappan. Jag tittar länge efter henne.

Massageinstitut. Inkognito. Bra lön. Smink och peruk. Tankarna virvlar runt och jag behöver en lång promenad innan jag går hem

Bara med det administrativa. Ingenting annat. Bra lön. Inkognito… Bra lön…

Med visitkortet, nu långt nerstoppat i väskan, sätter jag nyckeln i dörrlåset och vrider om.. Där står han. Min sambo sedan tre veckor tillbaka. I soffan bakom honom sitter en kvinna.Lite väl hårt sminkad enligt min smak, men vacker för sin ålder, snyggt klädd i kostym och med glada, bruna ögon.

– Hej Lotta. Det här är min mamma Ingrid. Hon kom för en stund sedan och äter middag med oss idag.

Kvinnan reser sig.

– Kul att träffa dej Lotta!

Hon knuffar skämtsamt till sonen med armbågen och nickar menande åt mitt håll.

– Hon ser snäll ut!

© Ulla Berglund

2:a i SkrivarSidans novelltävling 2007 .

Läs också Farväl farmor och Vem bryr sig.

Fler noveller

Snäll TILLDELAS 2:A PRIS I SKRIVARSIDANS NOVELLTÄVLING 2007.

3 svar på ”Snäll 2:a i SkrivarSidans novelltävling 2007”

  1. Jättebra novell! Bra början. Man kommer direkt in i berättelsen. Stämningen ökar
    och det blir en engagerad dialog med oväntade vändningar. För att inte tala om det oväntade slutet. Fint att parallellt få följa huvudpersonens tankar. Jag tycker Du skriver bättre och bättre, Ulla. Grattis!/Kram
    Inger

    Svara
  2. åh jag måste bara säga att de här va en gätte bra novell 🙂 😉 du va riktigt duktig. kram ett litet fan ! 😉

    Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Pin It on Pinterest

Share This