Hoppa till innehåll

Pojken av trä 2:a novelltävlingen 2017

Pojken av trä

Pojken av trä av Tobias Myrbakk

Han kände sin insida ruttna av mannens säd. Inlåst i ett kabinettsskåp låg han och väntade på att få komma ut. Karvad ur lönn, med tagel som hår och ögon av porslin. Han kunde inte röra sig, endast se.

Var han levande, hade han ett medvetande, eller var hans tankar endast en fantasi skapad ur hans omedvetenhet? Han hade skådat världen tillräckligt för att veta att den mest besinningslösa människan levde. Betydde det då att även han gjorde det? Fast hur skulle han veta? Han var ju enbart en pojke av trä.

En klocka tickade utanför. Han räknade varje slag för att hindra sig själv från att bli galen. Det ständiga mörkret tärde mer på honom än de saker han sett i ljuset. Tankarna gled iväg till ett tidigare liv, dit han längtade tillbaka.

Det första minnet han hade var av mannen som täljt honom, Dockmakaren. En ensam man med en leksaksbutik som knappt gick runt. På de kantstötta hyllorna satt dockor från hela världen uppradade. Pojken undrade om även de hade en lika livfull själ som han. Kunde de också höra snyftningarna om nätterna från Dockmakarens sovrum eller stirrade de enbart livlöst ut på dammkornen som snöade i belysningen?

Förr brukade föräldrar med barn besöka butiken. Pojken förundrades över hur hårt de små fötterna kunde sparka i golvet för att tigga till sig en leksak för att sedan bli utdragna i armarna av en argsint mor. Nu stannade knappt någon ens vid skyltfönstret. Det var som om alla barn hittat något bättre att leka med.

Dockmakaren satt oftast med hakan i handen och spelade schack. Bakom en trave böcker stod en öppnad konservburk med en sked i. Han viftade bort flugorna runt den, skrapade ur resterna och tuggade i sig det med rynkat ansikte. Emellanåt såg han på Pojken som satt på disken framför honom, frågade vilket hans nästa drag var, innan han suckade och flyttade en pjäs.

Det smärtade Pojken att se honom dyster. Han ville svara, säga att han förstod hans sorgsenhet, fast hur högt tankarna än skrek, rörde inte munnen på sig. Trösten fann han i vetskapen att de båda var kamrater i tystnad.

Men en kväll skulle deras vänskapliga band klippas itu, när dörrklockan klingade och en kostymklädd man klev in. De snäva skorna lämnade slaskavtryck på golvet. Små runda glasögon fick ögonen att se ut som knappnålar. Mannen fastnade med blicken på en mekanisk jultomte som snurrade på fönsterblecket och fortsatte in i butiken. Dockmakaren hälsade mannen välkommen. Mannen besvarade inte hälsningen utan fortsatte att titta runt bland dockorna.

“Du har inget av lite högre kvalité?” frågade han.

Dockmakaren snörpte på munnen, gick fram till hyllan och plockade ner en clowndocka i blå satinbyxor med silverbrodyr.

”Importerad från Frankrike.”

Mannen fnyste.

”Letar efter något med lite mer liv”, sa han.

Dockmakaren rätade till hatten på dockan och satte tillbaka den i hyllan.

”Det du ser är det jag har.”

”Synd”, svarade mannen.

”Jag tar beställningar … fast det kostar extra.”

Mannen svarade inte. Pojken kunde se hur han kom emot honom. Mannens händer klämde hårt runt hans midja. Trätt knakade när han lyfte upp honom.

”Den här lilla krabaten är en skönhet för ögat.”

Dockmakaren harklade sig.

”Han är inte till salu”, sa han och tog Pojken.

”Varför inte?”

”Han är min finaste ägodel och funnits med mig länge.”

Pojken av trä fortsätter på nästa sida

Sidor: 1 2

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

SkrivarSidan
×