diplom_tvaDen gröna lampan blinkade och skrivaren surrade träget på. Brevet till fastighetsbolaget sköts ut från apparaten. Johan snappade upp pappret och gick tillbaka från kopieringsrummet till sitt skrivbord. Där skrev han under, la det i kuvertet innan det slutligen hamnade i högen med de andra breven han hade åstadkommit under den senaste timmen. Han kände sig nöjd med vad han hade uträttat. Det var skönt att jobba ensam sent på kvällen, inga telefoner ringde, inga kolleger störde. Lite ödsligt var det i korridorerna, men ändå… Att arbeta övertid var inget som bekymrade honom, det var helt ok.

Johan tog bunten med brev och gick för att lägga dem i facket för utgående post i postrummet. Det välbekanta ljudet från skrivaren som gick i gång hördes precis som han passerade dörröppningen. Han stannade upp och såg in mot apparaten, vem skrev ut något nu? Han var ju ensam här och hade inte begärt någon mer utskrift. Någon annan på något annat våningsplan hade kanske valt fel skrivare? Av nyfikenhet gick han för att kolla om han kunde få en ledtråd till vem som också jobbade över så här sent. ”Jag vet vad du är!” stod det med stora svarta bokstäver. Var det någon som skämtade med honom? Ville skrämmas? Barnsligt! Han tog ett kliv ut i korridoren och ropade: Hallå! Inget svar. Utskriften hamnade i tunnan för pappersåtervinningen. Trots att det egentligen inte fanns någon anledning så skyndade han sig lite när han plockade ihop sina saker för att gå hem.

”Jag vet vad du är!” Meningen fastnade i Johans tankar. Det lät så dumt, som om han hade en hemlig identitet typ Batman eller Spindelmannen. Men det kunde ju inte vara riktat till honom, eller? Jag vet vad du är! Ibland kunde han känna känslan av att han var en bluff, men det handlade om något helt annat. Självkänslan. Orden innehöll ett förtäckt hot om att avslöja något som han inte skulle ha velat att någon annan visste.

På kontoret nästa dag var det fortfarande en konstigt dämpad stämning, precis som igår. Några grupper av arbetskamrater stod i korridoren och Johan hörde lite lösryckta meningar. ”Det hade visst gått fort…” ”Borde vi skicka blommor till nån?” Johan brydde sig inte om att höra efter vad som hänt, han hade alltid känt sig lite utanför. Deltog sällan i diskussioner om gårdagens TV-program och sådant. Men han var nöjd som det var och behövde inte mer än en vänlig nick vid fikat ibland.

Vid lunchtid gick han bort till skrivaren för att hämta de brev han hade skrivit ut. De verkade inte komma. Inget felmeddelande heller. Han gick tillbaka och begärde utskrifterna en gång till och nu hörde han hur det började surra i skrivaren. ”Jag har väl blivit glömsk” tänkte han och antog att han missat att klicka på rätt knapp. Utskriften som tickade ut var inte hans. Det var texten igen. ”Jag vet vad du är!” Han slängde den direkt i återvinningen utan att tveka. Vad var det som pågick? Missade han skämtet?