diplom_fyraAndas. Kom igen nu, andas!

ANDAS DIN JÄVEL! LIGG INTE BARA DÄR OCH LÅTSAS SOM ATT DU INTE KAN! Du vet hur man gör. Så, ta ett andetag nu. Ta flera. Seså! Jag tänker inte finna mig i att du inte ens försöker. Du MÅSTE andas! Om inte för min skull så för dina barn. Hör du inte sorgen som skaver sönder dem? Ser du inte hur ont det gör? Hos dem, hos mig, och hos alla andra som någonsin har älskat dig.

FÖRBANNADE IDIOT, GÖR INTE SÅ HÄR! Du har redan haft sönder flera hjärtan. Räcker det inte nu?

Kliv upp ur den där kistan. Där kan du ju inte ligga och sova. Förstår du inte att du måste åka hem? Sova kan du ju göra i din egen säng. Inte här, inte i kyrkan av alla ställen! Du borde veta bättre än så.

Hör du orgeln som spelar? Den sjunger för dig. Tonerna liksom ekar genom hela kyrkan, melankolisk och berörande på ett sätt som går rakt in. Ändå ligger du bara där. Orörlig. Du andas inte ens. Varför har du slutat? Du vet ju hur man gör. Du vet hur man drar in luft i lungorna och sedan andas ut. Och så en gång till. Och en gång till. SLUTA inbilla dig att du inte kan! Du kan inte lura någon annan än dig själv, så öppna dina ögon och se sanningen.

Tony och Benita sitter på raden längst fram. Om du öppnar ögonen så kan du se dem. Om du kliver upp ur den där fördömda kistan så kan du krama dem. Hålla dem intill dig och hela deras hjärtan. De behöver dig, förstår du inte det? Förstår du att du inte kan överge dem bara så där? De behöver sin pappa i fysisk form. Inte som minne.

Ser du min mamma? Ser du tårarna i hennes ögon, och hur de faller i rännilar längs hennes kinder? Kinder som du har kysst, som du har rört vid. Jag vill att du kliver upp och kysser dem igen, NU PÅ EN GÅNG! Hon behöver också dig. Hon har redan varit ensam som det är. Hon behöver ingen mer ensamhet. Så kom upp nu och krama henne. Håll om henne och smek hennes hår. Säg till henne att allt ska bli bra.