Det där med solidaritet

Det där med solidaritet

Det är fredag eftermiddag och jag befinner mig i en klädaffär. Musiken pumpar ur högtalarna: hård och glad dansgolvsmusik. Den typen som ungdomarna kommer dansa till ikväll på nattklubbarnas dansgolv. Själv har jag helt andra saker planerade. Listan är lång. Jag ska börja borta i mitt eget bostadsområde, fortsätta över bron till centrum och sedan vidare till den östra delen av stan. Jag räknar med att kunna vara ute i ungefär tre timmar. Någonstans mellan 04.00 och 07.00 bör det vara som lugnast. Nattklubbarna stänger ju vid 02 i den här stan.

Jag tittar mig runt i affären. Den är full med folk. Jag hoppas att ingen ska känna igen mig. Några kvinnor i slöja trängs bland reaplaggen och känner på tygerna i kläderna. De pratar på ett språk jag inte förstår. Vid sminkavdelningen står några tonårstjejer och skrattar. De har alla långt rakt hår, mörkblå dunjackor och beiga jeans. Jag fortsätter lite längre in i butiken. Där, bland ytterkläderna, ser jag precis det jag letar efter. Priset är okej. 299:-. Det var därför jag valde H&M. Jag kommer inte använda jackan så mycket, jag gillar mest färgglada plagg annars och har mina favoritmärken som jag alltid kör med.

Jag tar den svarta kappan med huva från hängaren och går bort mot kassorna. Biträdet ägnar mig inte så mycket uppmärksamhet. Hon verkar mer intresserad av att småprata med sin kollega. Men det passar mig perfekt. Jag betalar och får jackan i en påse. Lättad lämnar jag butiken. Nu är allt förberett.

***

Klockan 03.30 ringer klockan. Jag får gnugga mig länge i ögonen innan jag klarar av att öppna dem. Jag har visst sovit ganska djupt. Jag sträcker ut mig mellan de mjuka lakanen en liten stund innan jag kravlar mig upp till sittande. Jag sätter fötterna i mina lammullstofflor och räcker mig efter den rosa sidenmorgonrocken. Jag sneglar mot min man som sover lika djupt som vanligt.

Efter en snabb kopp espresso och en skål med grekisk yoghurt känner jag mig redo att ge mig ut. Jag har tagit på mig mina svarta jeans och en vanlig lammullströja i cerise. Över den tar jag den svarta jackan från H&M som jag gömt undan längst in i hallgarderoben. De svarta skorna som jag brukar ha på golfbanan får duga bra. Jag har packat ner allt jag behöver i den svarta rullväskan som jag brukar använda på mina långa flygresor. Jag ser mig omkring i den nedsläckta lägenheten. Den höga takhöjden får det att kännas lite kusligt därinne. Designermöblerna står stelt på sina exakta positioner. Skenet från gatlyktorna utanför träffar kristallkronorna och skapar ett vackert mönster på väggen. Dags att gå.

Jag börjar med Coop, den är närmast. Ny och fräsch butik med en stor avdelning med ekologiska frukter och grönsaker. Vi brukar handla där ganska ofta, det var längesen vi slutade veckohandla på någon stormarknad. Det var väl mest en period när barnen var små. Numera handlar vi mest här på Coop och på delikatessbutikerna i stan som säljer ostar, kex, fina olivoljor och så. Jag vet precis vart jag ska utföra jobbet. Jag siktar in mig på den lilla ytan snett till vänster om ingången.

Det tar bara fem minuter. Inga missöden. Helt enligt plan. Jag kastar en sista blick på mitt mästerverk innan jag fortsätter in mot stan.

***

Alla vet vem jag är. Det tuffa kommunalrådet som inte är rädd för att göra det som krävs. Hon med ”skinn på näsan”. Som presenterar förslagen som alla tänker på men ingen vågar komma med. Hon vars motto är ”aldrig bakåt, bara framåt”. Mina vänner skojade med mig när jag fyllde 50 och sa att jag skulle få en tatuering med det budskapet i present. Jag blev förskräckt, tills de la fram guldhalsbandet där de hade låtit gravera in texten. Sen dess har jag burit det varje dag.

Mitt senaste utspel var det där med tiggarna. Det hade varit en lång förmiddag i kommunfullmäktige och jag var trött och hungrig när jag yttrade orden: Inga tiggare i vår stad. Jag sa att securitasvakter skulle anställas av kommunen med uppgift att sjasa bort tiggarna, dag för dag, tills de var borta för alltid. Många av partikamraterna hade applåderat. Även gänget från SD hade varit förtjusta.

Jag hade tröttnat på att se deras vädjande ansikten utanför butikerna. Som om inte vi andra också hade våra problem att tampas med. De kom säkert från ligor i vilket fall som helst. Det måste finnas ett sätt att få bort dem därifrån.

Men det var något som började gnaga i mig. Ju mer jag försökte undvika att titta på dem, desto högljuddare ropade de på mig. ”Hello”. ”Please”. ”Help”. Till slut började jag drömma mardrömmar om deras röster och skyltarna med de handskrivna texterna. Numera undvek jag nästan att åka och handla överhuvudtaget. Jag sa till min man att jag hellre skötte disken och dammsugningen. Han köpte det.

***

Ramona skyndar på stegen. Hon vill inte riskera att komma fram efter att butiken har öppnat. All tid är värdefull. Hon är så glad åt de nya öppettiderna, 07-23. Det ger hela 16 timmars arbetsdag, om man nu kan kalla det så. Hon har pälsat på sig extra mycket idag för det känns kyligt i luften. Hon hoppas att det inte ska dröja alltför länge innan hon får ihop pengar till lite frukost. Hon är riktigt hungrig.

När hon närmar sig affären ser hon något konstigt. Det står grejer där hon brukar sitta. Suck. Inte nu igen. Det har hänt ett par gånger att någon har lämnat ölburkar där och en gång var det fuktigt och luktade urin. Ju närmare hon kommer desto mer förbryllad blir hon. Det ser inte ut som skräp.

En tjock, mjuk sittdyna ligger på marken precis där Ramona brukar sitta. Under den ligger en kraftig matta. Bredvid på marken står en vit papperspåse och på den har någon skrivit ”Varsågod” med snirkliga bokstäver. Ramona blir nyfiken och öppnar påsen. Där finns en drickyoghurt, en banan, två inplastade mackor och en flaska apelsinjuice. Hon tittar sig omkring. Det syns inga människor så långt ögat kan nå. Snart kommer de första bilarna börja rulla in på parkeringen. Hon tar en tugga av den ena mackan. Den smakar underbart.

***

Jag är riktigt frusen när jag kommer hem igen. Sju butiker har jag hunnit med. Det var ungefär som jag trodde. Jag kastar av mig skorna, tar av mig den svarta dunjackan och funderar ett tag innan jag hänger den på en krok bland de andra jackorna i garderoben. Jag gnuggar händerna lite mot varandra medan jag rör mig genom hallen och fram till vardagsrummet där jag sjunker ner i en av Bruno Mattsson-fåtöljerna.

Kylan i kroppen ersätts sakta av mer och mer värme. Det känns nästan lite pirrigt, liksom förväntansfullt, i magtrakten. Jag är mer nöjd än vad jag trodde med det jag har gjort. Jag tänker att jag inte vet riktigt vad som är nästa steg, men att jag har börjat. Det kanske ligger något i det där med solidaritet, ändå.

© Sofie Tedenstad Svebring

Tredje pris i SkrivarSidans novelltävling 2016

Motivering: Visar på att solidaritet finns där du minst anar det. Välskriven prosa.