Lågan i natten

Lågan i natten

Ruth Astrid Betina Larsson har bett om att få ha ljuset tänt. Egentligen är det tänkt att det ska tändas först efteråt men syster Ingrid luktar ändå konstant av cigarettrök. Och gamla fröken Larsson tycker inte att det passar med belysning just vid denna unika tidpunkt som aldrig kommer tillbaka i livet.

Syster Ingrid med ömma fötter ger Ruth en sista blick innan hon låter dörren tyst gå igen. Gumman i sängen ligger med slutna ögon men ansiktet är ännu inte helt avslappnat. Dröjer nog inte länge nu i alla fall och jag får väl lov att byta ut den vita symbolen efteråt. Om jag är kvar här då förstås, tänker Ingrid förstrött. Det går ju bara inte. Att ha samma stearinljus tänt för en död kropp som för en levande. Bäst att skriva in det i rapporten och hoppas på det bästa. Klart att det finns angelägnare saker att göra på natten på ett underbemannat äldreboende. Än att springa och byta ljus för en bortgången gammal gumma.

”Ruthan” är ett gammalt inventarium på boendet men hon är inte äldst. Sven-Olof är precis tio år äldre. Födelsedagstårtan tog snabbt slut, utom sista biten. Sista tårtbiten från 97: års kalaset står ihopsjunken i Sven-Olofs minimala stålfärgade kylskåp. På nedersta hyllan fyller tårtbiten en enda funktion. Att ge en godtagbar anledning till att kylskåpet är igång men om den gryniga gräddbiten är kvar på onsdag när Ingrid kommer tillbaka från sin ledighet. Då åker den ut, tänker Ingrid och låser upp sin cykel. Vid klicket i låset minns hon att hon glömt notera i rapportboken om det brinnande ljuset. Asch, hon är ändå snart borta, gamla Ruthan. Och efter dödens inträde tänds det enligt tradition ett ljus. Men det spelar väl ändå ingen roll. Före eller efter.

Ruth Astrid Betina Larsson sneglade till när dörren gled igen efter den rakryggade rökdoftande undersköterskan. Hon är bra ändå, tänker Ruth. Men de kommer inte träffas mer i detta livet. Ingrid gick av sitt pass för fyrtiofem minuter sedan och är förmodligen redan halvvägs hemma om inget oväntat inträffat.

Ruth Astrid Betina Larsson tror inte på slumpen. Hon tror på handlingskraft. Och på ödet! Det var ödet som förde henne hit. Och det var ödet som förde henne samman med Henrik, men det var hennes handlingskraft som gjorde att de blev tillsammans. Och Henriks handlingskraft gjorde henne med barn. Själv låg hon ungefär som nu. Stilla med slutna ögon. Driftighet är bra. Tre söner och en dotter. Fast Lillgumman är förstås Karin mamma till. Tillvaron blev inte förgiftad för det. Det var ödet som förde Karin förbi Henriks livsväg. Själv låg hon, Ruth, stilla och väntade. För han, Henrik, kom ju hem till slut.

Ruth är hemma här nu. Hon vet precis hur det ser ut där utanför hennes dörr. De senaste nio åren har hon vandrat korridoren fram och tillbaka. Det gäller att hålla sitt liv i trim. Ironiskt nog har det gröna golvet som hon tyckt så mycket om bytts ut mot en parkettliknande golvmatta. Lättare att hålla rent. Mer hygienisk med andra ord. Ruth kommer aldrig att gå fram och tillbaka på den nya mattan. Hon ligger stilla med slutna ögon och ett leende spelar runt mun. Hon vet vad de säger där ute i personalrummet. Att hon, Ruth, även kallad Ruthan, väntar på döden. Ruth vet att det är fel. Det är döden som väntar på henne. Döden och Henrik. Båda väntar på att hon ska komma. Men inte riktigt än. Först ska de sista av kvällsstyrkan famla sig fram genom mörkret till sina cyklar och försvinna bort i det höstkalla gruset.