Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård är en naken beskrivning av livet under behandling. Boken är så skarp att den blir rent fysiskt smärtsam för mig att läsa. Jag känner igen tankarna och tillvaron på den slutna avdelningen.

Trots att den är så tuff att läsa engagerar boken mig till den grad att jag plöjer den på några timmar. Jag måste få veta hur det går. Trots att det långt ifrån är en spänningsroman måste jag snabbt få veta hur det slutar för författaren.

Fabriken

Jag har varit där. I Fabriken, som Linda Boström Knausgård kallar den plats på sjukhuset där hon får elbehandlingar mot sin depression. Jag känner smaken av det snabbt verkande narkosmedlet i hennes berättelse. Men boken är viktig även för den som inte delar den erfarenheten i första hand. Den berättar på ett lättillgängligt sätt om svåra erfarenheter och en situation som många inte känner till. Om livet vid sidan av samhället, på låsta avdelningar dit få har tillträde. Jag önskar att många ville läsa den.

Behandlingarna och minnet

Boström Knausgård skriver om rädslan för att dö av behandlingen. ECT-behandlingarna kan hon inte neka att genomföra, eftersom hon är intagen med tvång, och de måste därför te sig desto mer skrämmande. Hon skriver om det som rent faktiskt är så vanligt att det är en del av effekten: minnesförlusten, som inte enbart omger behandlingarna. Hon är rädd att glömma sina barn och deras liv. Hon är rädd att glömma sin egen tidiga historia och det som faktiskt har format henne. Det besvärjer hon genom att skriva denna bok.

I ett avsnitt ut boken berättar Linda Boström Knausgård om sköterskan Maria, som minnestränar med henne (Oktoberbarn s. 57):

”Hon bad mig att skriva och sa att det var min väg ut, men det kom inga ord när jag satte mig ner på mitt rum med pappret hon gett mig. Maria tyckte inte om att jag tappat minnet, det kunde jag märka och hon gjorde som sagt vad hon kunde för att det skulle komma tillbaka. Barnen, sa hon. Tänk på barnen. Jag började alltid gråta när jag såg dem alla framför mig och det tyckte hon var ett mycket gott tecken. Undvik inte det svåraste, sa hon strängt. Om du är feg kommer du ingenstans. Och sluta tycka synd om dig själv.”

 

En sida av saken?

Författaren sörjer sin splittrade familj – hur maken, den välkände norske författaren Karl Ove Knausgård, lämnat henne och tagit de fyra barnen med sig. Jag blir intresserad av att läsa hans sida av saken, om den finns nertecknad. Ändå vet jag inte om han kan ändra mina sympatier. För hennes historia är i så stor utsträckning min egen. Därför måste jag vara lojal med henne.

Av Linda Boström Knausgård har jag tidigare läst uppväxtskildringen Välkommen till Amerika. På bokförlaget Modernista finns ytterligare ett par böcker, Grand Mal och Helioskatastrofen, som jag sätter upp på min läslista.

© Cathrin Monell

Mer i bokbloggen

 

Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård kan du köpa på Adlibris