Bränn alla mina brev av Alex Schulman har väl inte undgått någon läsintresserad. En uppgörelse med en kulturikon som dominerat svenskt kulturliv under många decennier. Schulman utgår från sig själv och sitt temperament och frågar sig varifrån det kommer. Genom terapi, som utgår från en familjekarta, kan man få en bild av hur allt hänger samman. Han ritar upp sin mors och fars familjer. Terapeuten ber honom märka ut olika familjemedlemmars samband. Om relationen är god blir det ett rakt streck, om den är dålig ett sicksackstreck.

Disharmoni

”Jag backar ett par steg för att få bättre överblick. Jag tittar förundrat på virrvarret av namn, årtal och kludd. … ”Berätta vad du ser”, säger hon. ”På pappas sida finns bara raka streck”, säger jag. ”Från pappa och hans barn och hans syskon och föräldrar. Allt är harmoni.” Jag för pennan upp mot mammas sida av tavlan, och hennes släktingar. ”Men här borta…” Jag blickar ut över ett slagfält, ett virrvarr av taggiga relationer, överallt markeringar av bråk, uppbrott och uppgörelser. Ingen har skonats. ”Här borta är det kaos.””

Schulmans mamma är Lizette och hans morfar är Sven Stolpe. Här finner författaren ursprunget till sitt eget okontrollerade humör, och det blir startpunkten till hans sökande efter orsak och verkan. Till grund ligger ett okänt kärleksförhållande mellan Stolpes fru Karin och hans kollega litteraturvetaren Olof Lagercrantz. Detta förhållande kommer snart i ljuset, men är något som hållits dolt i familjen Stolpe. I Lagercrantz’ familj är det däremot ingen hemlighet. Alex Schulman får tillgång till Olof Lagercrantz’ dagbok och de brev som Karin och Olof skrev till varandra.

Att söka i sin egen historia

Schulman har genomfört detektivarbete, läst glömda dokument, följt i huvudpersonernas fotspår och har lyckats pussla ihop en skrämmande bild av Sven Stolpe. En man, som enligt boken, tyranniserade sin familj och omgivning och där makan Karin av rädsla för sin man levde ett liv i skuggan. Utan kärlek. Stolpe hade enorma krav på sig själv, familjen och omgivningen. ”Den ena sonen ville bli poet, och motarbetades kraftigt av sin far, alla i släkten var överens om att det berodde på att Sven Stolpe kände konkurrens. Den andra ville bli präst – den återkommande anekdoten, när Sven Stolpe fick reda på hans drömmar och strängt sa: ”min son, glöm inte att det bara finns en ärkebiskop.”. Han omgav sig inte med vänner som folk i allmänhet gör, han omgav sig med fiender. Och ärkefienden hette Olof Lagercrantz.

När Alex Schulman går igenom Stolpes produktion upptäcker han att ”samtliga romaner har samma tema. Sven Stolpes romanproduktion är ett pulserande, öppet sår. En besatthet i att gestalta kvinnor som bedrar sina trogna män. Grundsynen är alltid kristen, äktenskapet är heligt, trots kriser lämnar man inte äktenskapet. Men resten av livet blir aldrig lyckligt.”

När Alex Schulman väl fått reda på att Olof Lagercrantz är den som haft ett förhållande med Karin, söker han mer information. Har Lagercrantz skrivit något om Karin på samma vis som Stolpe inkluderat otrohetsaffären i sina romaner? ”Jag hittar henne omedelbart – och jag hittar henne överallt. Jag läser med stigande upphetsning, under eftermiddag och kväll. Rysning efter rysning i natten. Genom hela sitt liv besjunger han henne. Han börjar 1933 och sedan slutar han aldrig.” Fyrtio år senare beskriver Olof Lagercrantz mötet med Karin som ”det väsentligaste innehållet i mitt liv.”

Kärlekens tragiska drag

En tragisk skildring om kärlek, elakhet och viljan att kontrollera sin omgivning. Att inte låta någon annan bli lycklig. Att sätta sig själv i främsta rummet. Att inte släppa taget för att kanske själv bli lyckligare. En ny bok om Sven Stolpe kom ut några månader innan Lizette Schulman dog. Alex pratade med henne om boken och hennes eftermäle var: ”Pappas främsta karaktärsdrag var ilskan”, sa mamma. ”Han ville leva och verka som kristen. Men sanningen var att han inte drevs av någon tro eller någon ideologi. Han drevs av vrede.”

Bränn alla mina brev

Även om man kanske inte vet så mycket om Sven Stolpe så känner säkert de flesta människor – i alla fall i min generation – till honom. Att läsa boken om hans gärning, för det är väl så man kan kalla det, är skrämmande läsning. Tragisk kärlek och tragiska livsöden som inte någon skönlitterär historia kan slå (även om boken är delvis skönlitterär). Schulmans detektivarbete är spännande läsning och han tar oss mellan 1932, 1988 och nutid och följer upp de tidiga händelserna med egna minnen av sin mormor och morfar. Han ser på sitt eget liv, och sitt förhållande till sin familj, och frågar sig: ”Kan rädslan vara nedärvd?”

En läsvärd historia och en inblick i människans förmåga att älska och hata, och överleva trots allt. Där kärleken hade kunnat segra, men fick ge vika.

© Lisbeth Ekelöf

Fler inlägg i bokbloggen 

 

Bränn alla mina brev HITTAR DU PÅ BOKUS.