45 – Morbus Addison av Linda Skugge är en bok om svår sjukdom. Morbus Addison är latin för Addisons sjukdom, som är en sällsynt autoimmun sjukdom som kräver behandling med kortison var tredje timme. Linda Skugge skriver om sjukdomen, illamåendet, tröttheten. Om rädslan för att inte kunna försörja sig. Att inte orka dra in så mycket i det egna bolaget att det går att försörja familjen.

Beskrivning av tröttheten

Jag känner igen mig när Linda Skugge i 45 – Morbus Addison berättar om hur mycket det kostar på att gå och handla. Hur man blir alldeles slut av det som för andra människor är en bagatell. Något som man själv inte tänkte på innan sjukdomen drabbade.

”När varken kroppen eller hjärnan orkar göra allt man vill. Hur accepterar man att man inte längre orkar göra vad man vill?” skriver hon.

Och det är ett citat som skulle kunna handla om mitt eget liv. Och det är också så jag tar till mig boken trots att jag inte har en dödlig sjukdom som Linda Skugge. Men hjärnblödningen jag hade för åtta år sedan påverkar mig hela tiden.

Boken handlar om skapande

45 – Morbus Addison av Linda Skugge handlar också om skrivande. Vad man får offra för sitt skapandes skull. Kostnaden för Skugge som tonåring när hon började skriva, i form av hat och hån. De artiklar som hon skrev då, för tjugofem år sedan, och som fortfarande skapar hat. Hon säger att hon märker när en skolklass har läst dem, då fylls hennes inkorg. Hon diskuterar också vad andra skrivande kvinnor fått offra, som till exempel Susanne Brøgger och Simone de Beauvoir. Det är också fullt av berättelser om sjuka musiker och författare, som till exempel Kurt Cobain, som hade svåra problem med magen, och Hilary Mantel, som skrivit om sin erfarenhet av endometrios.

Bokens intressanta uppbyggnad

45 – Morbus Addison av Linda Skugge är uppbyggd som en ordlista, med hänvisningar och korsreferenser. Berättelsen varvas med citat om sjukdom och om skapande. Jag tycker att strukturen är intelligent och ger mycket till läsaren. Själva berättandet blir en del av berättelsen eftersom de korta avsnitten belyser tröttheten hos både författaren och läsaren. Det visar också på hur besatt den sjuka blir av sin sjukdom och av sina symptom.

Att inte bli trodd

Och gång på gång återkommer Linda Skugge till de läkare som sagt att hon är ”hundra procent frisk” när hon i själva verket var dödssjuk. Skugge förmedlar sin känsla av både vrede och sorg när hon inte kan övertyga om sin sjukdom, när hon inte kan få behandling eller ens få lämna prover.

”Det tar tid att bearbeta att ingen i vården lyssnade på mig när jag själv kände att jag höll på att dö” skriver hon.

Att inte bli lyssnad på eller trodd i vården är en erfarenhet som värker och oroar. Man undrar varför man inte är värd att bli trodd, eller vad hos mig som person som gör att jag inte är trovärdig.

Ändrad uppfattning

Jag är i Linda Skugges ålder men har aldrig tidigare läst hennes böcker. Min föreställning har varit att hennes böcker varit alltför arga för mig. Jag är otroligt imponerad av 45 -Morbus Addison. Det är en helgjuten, genomarbetad och väl genomförd bok om sjukdom och skrivande. Att skapa något sådant i den situation som Linda Skugge berättar om är helt enkelt en bragd. Jag rekommenderar verkligen 45 – Morbus Addison och kommer att titta efter andra böcker av Linda Skugge.

© Cathrin Monell

Mer i bokbloggen

 

Länk till 45 – Morbus Addison på Bokus och Adlibris