Avkomman Hederspris novelltävling 2019

Avkomman, en novell av Kristina Danielsson

Hon föll på knä framför kuvösen. Fingrarna strök hon längst det varma glaset. Innan hon drog ett djupt andetag och fokusera den tårögda blicken mot botten. Där inne såg hon något svagt rosa, något som sakta rörde sig i den vätskefyllda geléblåsan, hon kände sig yr. 

Plötsligt pep det till i maskinen och hon väcktes ur sina funderingar. En mekanisk röst förkunnande att det med den energi som fostret fick tillgång till idag, skulle det ta runt 180 dagar innan processen var färdig. Rösten avslutade med att påpeka att om mer energi tillsattes skulle det hela kunna gå fortare. Hon ryste till, men visste inte om det var av välmående. 

De hade pratat om att skaffa barn så länge hon kunde minnas. Men att de redan hade kommit upp i den energitillverkning som krävdes, hade hon aldrig kunnat tro. Ägg och spermier hade de båda fått lämna när de började jobba på verket, men då hade det inte varit säkert att de skulle få positioner med möjlighet till ett barn i framtiden. Nu var processen redan igång och det var inget som han hade meddelat henne om. 

Hans ansikte var fuktigt av svett när han kom hem och de gav varandra en kram. Håret luktade kol och kemikalier. Hon kände sig trygg men samtidigt osäker i hans famn. »Nivåerna var höga nere på verket när jag gick, de kommer nog stänga de övre våningarna till helgen så vi får ledigt och kan åka till kusten. « 

Hon tittade frågade på honom och nickade mot kuvösen. Han mötte hennes blick.
»Det var en överraskning, jag tänkte överraska dig, som en present.«
»En present?«
Han nickade osäkert. De tittade på varandra som om de båda funderade på vilken reaktion som var den naturliga. 

Men ingen av dem visste. De var få personer i dess närhet som hade erfarenhet av barn. De blev allt vanligare att människor i dalen inte nådde de energinivåer som krävdes för ett godkännande om att få gå vidare i barnprocessen. Nu när de konstgjorda livmödrarna var det enda som kunde skydda fostren från föroreningar. 

Dagen efter vaknade hon tidigt och gick genast till kuvösen. Den mekaniska rösten berättade att allt stod rätt till med fostret. Men hon undrade om det stod rätt till med dem, var det rätt av dem att skaffa barn? På verket var barn det man förväntades att spara sin extra energi till och det som fick en att återvända. Förutom de giftfria bostäderna som verket sanerade till sin anställda och utflykterna till kusten. 

Hon längtade till ledigheten, då skulle hon få komma bort några dagar. Få skingra tankarna och andas av den rena luften som blåste in från havet. Då skulle hon känna sig bekväm med den nya situationen. Känna att det var rätt för dem. Dagarna på verket flöt på fast luften blev sämre. Kvällarna spenderade hon sneglandes och strykandes runt kuvösen. Hon studerade hur livet, gelébubblan och dess innanmäte sakta växte. 

Sedan kom dagen då de skulle resa mot kusten. De packade ner kuvösen och behållaren med näring i transportvagnen. Den gick smidigt att föra framför dem, likt de vagnar som brukades för de nyfödda eller de vagnar som stadens enslingar körde runt med i hopp om att finna mat och tillhörigheter att transportera till sina tillfälliga läger. 

Avkomman fortsätter på nästa sida