Hoppa till innehåll

Skriva kåseri

    Skriva kåseri

    Skriva kåseri är ett skrivtips för alla som vill testa på att skriva underhållande. För det är kåseriets uppgift, att roa. Många av de som idag kallas krönikörer är egentligen kåsörer. Krönikor i tidningar och på webben är inte vad som menas med en krönika. Nej, det är korta texter som ska liva upp läsarnas vardag. Med andra ord, kåserier.

    Vad är ett kåseri?

    Ett kåseri är ett mellanting mellan en journalistisk artikel och en skönlitterär text. Ofta reflektera kåsören över vardagliga ting eller vrider och vänder på en frågeställning och drar det till sin spets. För att på slutet vända på allting ännu en gång. 

    En kåsörs uppgift är att ta ett stort ämne, ett allvarligt tema och skriva om det i en vardaglig och glad ton. 

    Titta på min video ”Krönika? Kåseri?”

    I videon reder jag ut vad som är vad.

    Så skriver du ett kåseri, lathund:

    Lampa i en pratbubbla
    1. Skriv ur din egen synvinkel.
    2. Språket bör vara enkelt och lättsamt.
    3. Ska det läsas högt, som många kåsörer gör i poddar och radio, använder du talspråk.
    4. Var försiktigt med slang och svordomar om det inte är det som handlar om.
    5. För att få fram den komiska effekten kan du gärna över- eller underdriva. Kåsörer är inga sanningssägare utan underhållare med stor fantasi.
    6. Glöm inte vändningarna. De bör vara minst två men kan vara flera beroende på kåseriets längd.

    SkrivarSidan behöver ditt stöd

    Vill du skänka en slant, mins 30 kr eller valfritt belopp, till SkrivarSidans underhåll gör du det genom att
    Swishar till 123 540 62 85
    Bankgironr 743-0804
    Via Paypal till irene@poeten.se
    Via Stripe kan du använda ditt kort, Apple Pay och Google Pay och skänka 30 kr: https://buy.stripe.com/eVa3eUdQc44L4JGbIP

    Skriva kåseri, övning:

    Skriv ett kåseri där du skriver ur ett annat perspektiv. Du är t.ex. ditt kylskåp, dina skor, din mobil, bussen till jobbet, bänken vid sjön, skolgården du lekte på osv. Högst 4 500 tecken inklusive mellanslag.

    Dela med dig

    Dela

    Dela gärna med dig av ditt övande i en kommentar. Är texten lång? Ta ut ett utdrag som du vill ha synpunkter på. Glöm inte att själv kommentera valfri text. Jag ger respons på kommentarer i mån av tid.

    Tips på kåsörer

    Barbro Alving (Käringen mot strömmenBang)
    Torsten Ehrenmark (Herr Ehrenmark)
    Cecilia Hagen
    Ingemar Unge
    Herman Lindqvist

    © Iréne S Räisänen

    Gör också övningarna

    Händer på tangentbord

    Skriv ett kåseri om värme, Skriv ett pandemikåseri, Skriv ett sommarkåseri, Skriv humoristiskt om jultomten, Skriv ett kåseri om julbaket, Skriv kåseri som din dator, Kontraster blir humor, Skriv ett skräckkåseri, Skriva humor är roligt, Skriv ett kåseri om misstag och krönikan En krönika är en krönika.

    Fler skrivtips
    Fler skrivövningar

    Iréne Svensson Räisänen

    Iréne Svensson Räisänen
    webbansvarig

    Administratör, författare och skapare av SkrivarSidan. Iréne har givit ut 5 diktsamlingarna, 3 skrivhandböcker, 1 novellsamling och deltar i 40-talet antologier. Dessutom har hon skrivit radiopjäser, i kulturtidskrifter och tidningar. Hon har författarbloggen poeten.se.


    Lämna ett svar

    Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

    7 kommentarer till “Skriva kåseri”

    1. Ja,a idag har vi sett på dyrgripar till bilar, ca 3-400 000 kronor det var ingen ovanlig syn OM man kollade in lite större fordon och nya då naturligtvis, helt otroligt att folk har råd, men det har folk minsann, jag frågade säljaren hur affärerna gick, jodå det rullar på, svarade han 🙂
      Min hustru slog till och handlade, hon har ju så förtvivlat ont i sin högra axel, hon tjoar ibland högre än signalhornet tutar då hon ska flytta växelspaken på den manuell-växlade bilen, så var ju då jag iväg och köpte mig en gammal Nissan som är automat-växlad, hon provkörde den och sedan fick Hon köra den ena dotterns bil som också är en automat-växlad bil, och ,,,,,, ja,a då var det ju liksom kört, hon ville ha sig en automat igen som hon hade för några år sedan och idag dök en sådan upp, en bil som inte ens har gått 1500 mil och med joysticks-automat, jojo det blir grejer det du .

      Den går både på bensin och på el så kör Hon vettigt så kan hon halvera sin bensin-faktura varje månad, Skodan drar en hel del soppa den, det är ju en liten flodhästs-liknande bil det, stort luftmotstånd och lite klumpig men, men nu får vi se då ,,,,,,,

      Jag själv har ju min lilla Prostata-bil, min lilla Per, som bokstäverna visar på reg-skylten, det är ju då också som sagt en automat-växlad bil, den är nu 31 år gammal men har dock bara gått ca 6700 mil och då är den relativt nyservad med det mesta, bl,a ett nytt avgassystem samt filter och allt sådant som ingår i en rejäl service, kvitton på alla utbytta delar och oljor finns i handskfacket så det är ingen bluff, dess utom har den helt nya året-runt däck så den får tuffa o gå, jag ska se över den ordentligt framåt för-sommaren då det blivit lite varmare ute, det blir lite små-reparationer där jag sett att det finns knappnåls-stora små bruna prickar, de ska bearbetas så de försvinner helt, en vit bil är ju på det viset bra, för kommer det någon rost så syns det direkt.

      Jag gav ju ganska mycket för den, faktiskt hela 20 000 kronor men då slipper jag ju ifrån alla dessa knepigheter som folk annars älskar så förtvivlat, det kallas för ”Digitala system”, jag HATAR sådant, att sätta sig i en bil och inte ens begripa vad det är för lampor som blinkar eller vad det är för relä som klickar och låter, konstigheter som om man tagit plats i en cockpit, nej jag vill bara ha det allra nödvändigaste för att köra en bil, vet ni vad mera då ,,,,,,, jojomen under mattan i skuffen på min bil, där finns det ett riktigt reserv-däck, domkraft och verktyg för däck-byte om det skulle behövas, i Skodan där finns inget reserv-däck, nej för hundan, där finns någon typ av elektrisk pump-anordning och någon typ av lagningssats, men jisses en mörk kväll, en regnig höst-natt ,,,,,,, börja med att försöka förstå sig på den elektriska pumpen, och därefter sätta sig och försöka laga en punktering ,,,,,, ja,a jag säger då det, HUR har tillverkarna tänkt här ?

      OM jag skulle bli bil-byggare då skulle jag bygga en typ av bil för oss trög-tänkta pensionärer, vi finns faktiskt, vi som inte hänger med i den digitala bil-världen, vi som en gång Älskade våra Amazoner, våra gamla Kadetter, Ford Tanus 17M, våra gamla Saab v4, ja,a alla de där härliga gamla bilarna som man lagade efter väg-kanten med en skiftnyckel, en skruvmejsel och en hammare, en rulle ståltråd och sen var det klart, nu, nu för tiden då är det Bil-bärgning som gäller för öppnar man motorhuven på en av dagens bilar då ,,,,,, ja,a du då blir iallafall jag gråtfärdig !

      Det är ju inte bara bilarna som nu mer fullständigt konstruerats av vetenskapsmän, ta bara detta med ljudboks-lyssning, vad får man veta av dagens förståsigpåare ,,,,, jo,o då ”ladda ned vetja, ladda ned från nätet gubbe lilla”, secket krånglande du, här laddas inte ned någonting, jag stoppar i en kassett i en gammal kassettbandspelare och då bandet ska vändas då går jag väl bara upp ur sängen och utför denna åtgärd, vad det gäller cd-skivorna så är det NÄSTAN skit med dessa också, de skulle ju vara sååå bra, men en enda liten repa och hela uppspelningen är förstörd, nej men kassettbanden de funkar de och skulle något av dem mot förmodan gå av då tejpar jag lätt ihop dessa och spelar in dom på en felfri dubbel kassettspelare, men en förstörd cd-skiva den duger enbart till att skjuta prick på med ett typ luftgevär .

      Nu så ,,,,, nu är tiden inne här för just en ljudboks-uppspelning, så Nattinatti allihop och lever vi i morgon bitti då ses vi här igen.

    2. Underhållande. Du behåller samma ton genom hela texten vilket är bra. Det finns en del skrivtekniska missar men dem fixar du lätt till i ett ordbehandlingsprogram. Tips: För att göra texten läsvänlig bör du varva korta och långa meningar. Dela gärna upp längre meningar i flera.

    3. Skrev ett kåseri efter ett besök på Columbus museum i Las Palmas. Tacksam för synpunkter.

      Kanarieöarna och Christopher Columbus.

      När vi stigit av bussen vid hållplatsen El Teatro i Las Palmas, gått tillbaka några meter på Avenida Rafael Cabrera och svängt till höger in på Calle Lentini så känner vi havets andedräkt i nacken. Vi vänder oss inte om. Vi vet att havet är dolt. Man kan inte se det på grund av den stora vall som finns. Ovanpå vallen går huvudvägen in till centrum. Till höger om oss reser sig vackra gamla stenhus. Hustrun är begeistrad över allt vackert runt om oss när vi letar oss framåt mot huset Casa de Colón. ”Las Palmas har fler vackra byggnader än jag trodde, så många monument och den stora yachthamnen”, säger hon. Jag hör henne liksom på avstånd, långt borta. Jag befinner mig i en annan tid. Jag försöker sätta mig in i Columbus situation när han 1492 blev tvungen att söka hamn här. Han kom seglande för att söka sjövägen till Indien. Själv var han ombord på sitt skepp Santa Maria och med sig hade han skeppen Pinta och Niña. Nu var han tvungen att reparera rodret på Pinta. Problemen med rodret hade uppstått några dagar efter avfärden från Palos de la Frontera i Spanien. Columbus måste ha gått här med tunga steg. Han misstänkte på goda grunder sabotage. Vi korsar Carreta del Centro och kommer in på Calle Mendizábal, som leder oss in bland de gamla husen med sina smala gator. Här måste Columbus ha gått. Vi svänger därefter in på Calle Pelota. Hustrun njuter av de vackra stenhusen, som är målade i starka färger med gamla portar och
      tunga beslag. Hennes blickar är riktade uppåt och åt sidorna medan jag är min värld och vi är nära flera gånger att stöta ihop med utställda kafébord och får mumla: ”Escúsame” till kafégäster, som måste undra hur vi går. Jag låter mig dock inte störas av detta utan funderar
      vidare över hur Columbus tänkte. Vilken missräkning att behöva stanna för reparation innan sjöresan ens riktigt kommit igång. Han hade bara tänkt göra ett stopp i La Gomera för proviantering. Sedan skulle han segla ut på Oceanen och passadvindarna skulle stadigt fylla seglen dag och natt.
      Vi har nu med kartans hjälp navigerat oss fram till Calle Armas där vi går till vänster och kommer fram till Columbus Square och ser huset där Columbus bodde under sitt stopp här i Las Palmas. Casa de Colón. Här bodde du alltså, säger jag för mig själv. Idag ett stort vackert
      gul- och sandfärgat hus med fina utsmyckningar och fyra patior. Huset har växt till ett museum, som omfattar i stort sett ett kvarter.
      Vem hjälpte dig med allt, tänker jag. Naturligtvis var du en känd person redan innan din sjöresa och säkerligen hade du med dig alla handlingar och fullmakter, som krävdes på den tiden. Vederbörligen försedda med alla sigill, som bekräftade dokumentens äkthet. Dessutom fick du många titlar. Du adlades av Isabella I av Kastilien och Ferdinand II av Aragonien. Bland annat utnämndes du ju till vicekonung över de länder du skulle upptäcka och till Amiral över Oceanhavet. Ditt befälstecken vajade i riggen på Santa Maria.
      Vi går in genom den vackra porten och kommer direkt in till en biljettkassa där man betalar entré. Vi tar två foldrar med information om Columbus och museets samlingar. Museet är stort och innehåller förutom Columbus seglingar också målningar, artefakter av olika slag
      samt Kanarieöarnas historia. Vi är de enda besökarna så här tidigt på dagen. Hustrun föreslår att vi börjar på den översta våningen och går nedåt, medan jag absolut vill börja med den kopia av kajutan på Niña, ett av Columbus skepp, som finns på museet.
      Skeppet Santa Maria gick på grund och blev vrak under första resan, därför vet man inte riktigt hur inredningen såg ut men båttypen är känd och själva inredningen är förmodligen
      mycket lik Niñas. Vi pratar fram och tillbaka och kommer överens om att ses i biljettkassan om en stund. Hon tar trapporna och går uppåt medan jag går till rummet där kopian av kajutan finns. Det är som
      att gå ombord på skeppet. Jag sätter mig på en stol för att läsa igenom foldern om Columbus och känna in atmosfären. Jag läser om hans seglingar och här sitter jag bokstavligen i kajutan
      på ett av hans fartyg. Jag ser de kraftiga spanten torna upp sig efter skrovsidorna mot vilka bordläggningen är fästad. På styrbords sida, kloss an mot bordläggningen finns en koj. Det var i den som du sov och vilade dig, tänker jag. Hur många timmar måste du inte ha legat i den och lyssnat till fartygets ljud för att bland allt välbekant knirkande och knakande i skrov och rigg upptäcka ett främmande ljud, som kunde tyda på att allt inte stod rätt till. Som erfaren sjöman satt denna förmåga i ryggraden. Du lyssnade naturligtvis automatiskt. Bredvid kojen mot akterspegeln finns ett navigationsbord med en stol och ovanför bordet finns trähållare fastsatta där du förvarade de ihoprullade sjökorten. Lite högre upp på akterspegeln finns två
      ventiler, som släpper in ljus. De är försedda med luckor som kunde stängas om glasen gick sönder av någon brytande våg. Jag sjunker alltmer in i mina tankar och funderingar kring hur livet kunde vara ombord på Santa Maria år 1492. Texten jag läser i foldern blir suddig och jag känner att jag glider iväg. På något sätt finner jag mig plötsligt stående inne i kajutan ombord på Santa Maria. Den är nu
      höljd i dunkel och man kan se dammet virvla runt i ljusstrålarna, som kommer in genom ventilerna. I övrigt är det svårt att urskilja allt som finns i kajutan. Jag kan dock se Columbus koj och navigationsbordet med en stol. Solstrålarna nuddar sjökortsrullarna på sin färd ned
      mot navigationsbordet. Det är tyst förutom det knirkande ljud som hörs från trävirket när skeppet sakta häver sig i sjögången.
      Skeppet rör sig inte framåt. Det ligger för ankar. Manskapet måste vara iland. ”Nå, vad tycker du om mitt skepp?”, hör jag en lågmäld mansröst säga på spanska bakom mig. Rösten talar sakta och tydligt så jag förstår vad han säger. Jag känner att någon står bakom mig. På något
      vis känner jag också samtidigt en uppmaning att inte vända mig om. Jag letar efter orden. Vad skall jag säga? ”Don Cristóbal Colón?”, säger jag med en frågande och tveksam röst. ”Jag blev tvungen att gå in i den här hamnen på Kanarieöarna för reparation. Ett fel på Pintas roder var anledningen. Annars skulle vi seglat direkt till La Gomera för extra proviantering”, säger rösten lugnt. Nu snurrar det i mitt huvud. Jag, som har så många funderingar runt särskilt den första seglingen då allt var okänt. Oceanen kallades ju för det Mörka Havet.”Varför ville Ni ge Er iväg Señor Almirante?”, säger jag på stapplande skolspanska och
      använder av respekt hans amiralstitel. Jag hör en liten suck och så säger han: ”Marco Polo hade visat landvägen till Cathay (Kina) och alla de rikedomar som fanns där. Han hade berättat om Kublai Kahn, den främste av furstarna. Jag ville hitta sjövägen till Indien.”
      Jag noterar att det är lite oklart, åtminstone för mig, om Columbus menar det vi idag kallar Kina eller om han menar både Indien och Kina. Sidenvägen gick å andra sidan genom norra Indien. De venezianska köpmännen hade tröttnat på de långa transporttiderna för varorna som
      gick längs Sidenvägen. Varorna hade också blivit allt dyrare på grund av alla tullar som måste betalas på den långa vägen. Stora vinster låg alltså i att hitta en direktlinje utan mellanhänder. Jag hinner inte reflektera mer innan Columbus fortsätter: ”Glöm inte att jag är sjöman. Jag kunde tyda vindarnas språk. Jag lockades också av ofantliga guldrikedomar, makt, landområden, erövringar. Rykten hade under många år florerat i hamnstäderna i Spanien, Portugal och i Genua om främmande länder med stora rikedomar på andra sidan det Mörka
      havet. Man hörde tisslet och tasslet i kryddbodarna nere i hamnarna, inne på krogarna där sjömännen satt och bland stuvargubbarna, som lossade skeppens laster.” Columbus gör en liten paus, som för att ta sats. Så fortsätter han med en låg bestämd röst där han betonar varje ord: ”I tio år drömde jag om denna upptäckt. Jag trodde bokstavligen att jag skulle upptäcka en värld där allt var av guld, siden och underbara kryddor. Jag ville erövra länder. Min makt och ställning skulle vara ohotad. Men jag ville också uppfylla Senecas Philosophus profetia. Jag såg mig själv som den som var utsedd att lossa Oceanens band och öppna den väldiga jorden då nya världar uppdagas och Thule ej längre skulle vara ytterst av länder.” Columbus tystnar
      och i dunklet bakom mig hör jag hans andhämtning. Han andas tungt. Han nämner filosofen Seneca och citerar denne fritt. Seneca föddes i Córdoba år 4 f. Kr. men växte upp och levde i Rom. Jag är tyst och väntar och efter en stund säger Columbus med en mer avslappnad röst: ”Jag förberedde mig i flera år för denna uppgift.”
      ”Men hur skulle seglingen gå till? Ni eller kanske Er samtid uppfattade ju att jorden var platt. Var Ptolemaios bortglömd? Han visade ju att jorden måste vara rund.”, fortsätter jag och vinnlägger mig om att inte låta provocerande utan snarare nyfiken. ”Jag och många med mig visste att jorden måste vara rund. Jag hade studerat alla böcker som
      kommit i min väg. Jag hade kunskaper i geometri och astronomi”, svarar Columbus bestämt.”Men sjökort?”, säger jag lamt.
      ”På den tiden avbildade man den kända världen på det sätt man trodde att den såg ut och då ritade man in Oceanen, som en ring som gick runt hela den kända världen. Mitt sjökort utgick från Spanien och Kanarieöarna. Jag hade ett sjökort ritat av Toscanelli där han markerat land på andra sidan Oceanen. Det var en gissning. Ingen visste. Därefter fick jag lägga ut kurs och distans och själv rita in de länder jag träffade på.” När Columbus nämner Oceanen då menar
      han Atlanten. Det var det hav man kände till, tänker jag innan jag säger:
      ”Hur kom det sig att Er samtid inte ville förstå att jorden var rund?”
      ”Många kunde inte förstå att det även fanns en antipod, dvs att om en person stod rakt upp med fötterna på jorden då skulle ju en annan person stå upp och ned på andra sidan klotet. Hur skulle det gå till?”, svarar rösten bakom mig och fortsätter lugnt: ”Jag hade seglat till den
      ögrupp, som idag benämns Azorerna. Det var långt. Vad fanns bortom Azorerna? Tomt hav eller vad? Det var skrämmande. Sjömän ville inte segla längre bort.” ”Så fick Ni då till slut hjälp av Kungen och Drottningen av Spanien att utrusta tre skepp för
      resan. Hur fick ni ihop besättningar till tre skepp, Señor Almirante?”, säger jag. Det här är något jag funderat många gånger över med tanke på hur man uppfattade jorden. ”Det var mycket svårt. Sjömän kände skräck inför resan. Det ansågs som en självmordsresa.
      Du måste förstå. Ingen visste vad som väntade. Till slut hjälpte Martin Alonso Pinzón till. Han skaffade fram skeppen Niña och Pinta och besättningar till dessa. Han lovade besättningarna guld och rikedomar. Själv förde han befäl över Pinta medan brodern Vincente förde befäl över Niña.” Jag tycker mig höra en viss trötthet i Columbus röst men den är fortfarande fast och tydlig. ”Så seglade ni ut den 3 augusti år 1492 från Palos de la Frontera, Señor Almirante”, säger jag tyst.
      ”Strax innan soluppgången befallde jag alle man på däck där de fick ta nattvarden och efter det seglade vi ut ur hamnen med alla segel hissade. De målade röda korsen på våra segel lyste starkt i den uppåtgående solen. Vi satte kurs söderut mot Kanarieöarna. Det var ett stort ögonblick. Jag kände att jag hade en historisk uppgift att fylla”, svarade Columbus nu med lite darr på rösten. ”En historisk uppgift, en historisk uppgift”, upprepar han om igen.
      ”Sedan hände något, när Ni seglat några dagar”, säger jag med lite mer iver i rösten efter att jag letat efter de rätta spanska orden.
      ”Pintas roder gick sönder. Ett sabotage för att försöka bryta resan”, säger Columbus direkt med en hård klang i rösten. ”Sabotaget utfördes passande nog så Pinta skulle kunna gå in till Kanarieöarna. De trodde att Pinta skulle lämnas kvar på Kanarieöarna”, fortsätter han.
      ”Och då kom Ni hit till huset, Casa de Colón i nuvarande Las Palmas”, flikar jag in snabbt. ”Ja, vi fick stanna här i tre dagar. Guvernören upplät sitt hus för mig och såg till att jag fick den hjälp jag behövde för att reparera rodret på Pinta”. Columbus röst är åter lugn och mjuk.
      ”Efter att Ni lämnat nuvarande Las Palmas och fyllt på förråden i La Gomera så var det dags att segla ut på Oceanen mot det okända”, säger jag och fortsätter: ”Señor Almirante. Jag har ofta tänkt på Ert ledarskap. Hur fick Ni besättningen med Er?” Columbus är tyst en liten stund, sedan säger han: ”Torsdagen den 6 september seglade vi ut från La Gomera. Vi drabbades av stiltje och låg kvar mellan öarna La Gomera och Teneriffa ända till lördagsnatten den 8 september då det
      kom en vind från nordost. Vi satte då en västlig kurs. Den höga bergstoppen på Teneriffa kunde vi se ytterligare en tid. Att toppen var synlig skapade ett visst lugn bland besättningen. Sedan försvann den och vi var ensamma. All horisontlinje bestod av hav. Den stora skräcken bland besättningen var att komma för långt bort, därför redovisade jag kortare distanser än de verkligt seglade i loggboken. Jag meddelade besättningen varje dag den utseglade distansen,
      som mättes i legua”. Jag känner igen måttet. En legua motsvarar ca 2,2 nautiska mil. Hur långt en legua är i nautiska mil kan dock variera från land till land. Det är ett mycket gammalt mått. ”Ni förde bestick och tillämpade ”död räkning” men kompassen hade kommit, eller hur?”, skjuter jag in. ”Ja, vi hade kompass. Det var en ny och pålitlig uppfinning men efter ett tag så började den visa fel. Den visade fel väderstreck. Detta var ett krisläge av stora mått. Rorgängarna blev frustrerade och trodde att de kommit in i en ny värld med andra naturlagar och att skeppet skulle gå under.”
      ”Hur redde Ni upp det, Señor Almirante?”, frågar jag.
      ”När det inte längre fanns någon missvisning kom jag med en teori att Polstjärnan hade orsakat ett magnetiskt fel genom sin rotation vilket besättningen godtog. De hade ju inga kunskaper om detta”, säger Columbus och skrattar till. ”En morgon kom vi in i vad som såg ut
      som flytande ängar. Allt var täckt av gräs. Besättningen var skräckslagen för sjöväxter då det betydde att det kunde finnas klippor och grund. Risken var överhängande för att vi skulle kunna bli bokstavligen stående på ett grund mitt ute i havet”, fortsatte han. Det måste vara det som vi kallar för Sargassohavet idag, tänker jag och tillägger: ”Kom ni igenom växterna?”
      ”Alla skepp gled lätt igenom vilket skapade lugn hos sjömännen”.
      ”Var det inte risk för myteri bland besättningen”, säger jag nyfiket. ”Hur klarade Ni av det?”
      ”Det hände flera gånger, särskilt efter att vi passerat genom den del av havet som var täckt med gräs. Jag påminde manskapet flera gånger om trohetseden till Kungen och Drottningen av Spanien. Jag inpräntade också att vår färd var Guds vilja. Religionen var mycket
      betydelsefull. Vid något tillfälle ville kaptenen på Pinta att jag skulle hänga ett halvdussin av sjömännen. De hade nämligen tänkt sig att kasta mig i havet när jag stod där uppe på akterkastellet och tittade upp mot stjärnorna. Detta hot lugnade besättningen. Det fanns också
      föreställningar om havsvidunder, som kunde dra ner hela skepp i havets djup. Det var en ständig kamp mot all möjlig vidskepelse. Jag tror också att mina kunskaper om stjärnorna imponerade på besättningen men egentligen hade jag inga kunskaper i astronomisk
      navigation. De uppfattade det som om jag navigerade efter stjärnorna”, säger Columbus och det finns något lätt överseende i rösten med de okunniga sjömännen.
      ”Till slut siktade Ni land”, säger jag.
      ”Ja, det hade varit svårt att hindra ett myteri så mycket länge till men jag hade tur. Det började dyka upp drivved, som var formad av människohänder och många fåglar vilket gjorde att all
      erfarenhet tydde på att land fanns framför oss. Hoppet steg hos besättningen och alla stirrade efter att en landremsa skulle dyka upp. Vi hade tidigare sett sådana med det var hägringar.
      När utkiken först ropade land trodde alla att det var en hägring men efter en stund så ljöd ett kanonskott från Pinta vilket var bekräftelsen. Vi närmade oss sakta ön och ankrade upp.”
      Columbus röst låter mycket glad och tillfreds och fortsätter: ”Besättningarna var översvallande tacksamma för att jag fört skeppen på säkert sätt till denna plats.”
      Vi står båda tysta en stund. Jag har under samtalet inte hört skeppets knirkande ljud eller känt dess sakta rörelse i sjöhävningen. Nu både hör och känner jag ljud och rörelse. Jag har svårt att ta in vad jag är med om men så säger jag:”Hur lång tid tog sjöresan, Señor Almirante?
      ”Seglingen tog 33 dygn fram till den ö som jag gav namnet San Salvador. Jag och kaptenerna Martin och Vincente Pinzón gick i skeppsbåtarna och landsteg med Kastiliens kungliga
      standar och baner, som hade ett grönt kors. Invånarna kom ned till stranden för att möta oss. Det var en oerhört stor dag för mig och alla som följde mig”, Columbus röst är högtidlig men
      samlad. ”Jag hade tänkt…”, Columbus tystnar tvärt i en mening. Efter en kort stund så sägerhan med en neutral röst: ”Nu måste jag lämna Santa Maria. Jag har blivit kallad åt ett annat håll.”
      Jag får väldigt bråttom att försöka formulera någon fråga till. Det var ju så mycket som hände sedan. Dessutom blev det ju hela tre resor till. Snabbt får jag ur mig: ” Señor Almirante, när Ni ser tillbaka på Era samtliga fyra sjöresor och allt som hände både Er och de människor Ni
      kom i kontakt med i Nya Världen. Vad är Ert omdöme?”
      ”Jag blev min egen fånge. Fångad i mina idéer om stora upptäckter, guld, rikedomar, min själviskhet och girighet. Jag lade till och med beslag på den stora belöning som skulle tillfallit besättningsmannen Rodrigo de Triana, som var den som först upptäckte land. På grund av
      min girighet kunde jag inte heller se det lidande som följde i mina spår varhelst jag drog fram. Allting handlade om mig själv och inte heller gav jag upp tanken på att jag skulle kommit till en annan plats än Indien. Om jag gett upp mina tankar hade ju allt jag gjort varit misslyckat. Inte ens när jag såg den halvnakna ursprungsbefolkningen istället för människor i sidenkläder ville jag inse sanningen. När jag kom hem efter första resan mottogs jag som en hjälte. Det fanns ingen plats för ett misslyckande eller en annan verklighet i min tankevärld.”
      Plötsligt så känner jag att motståndet att vända sig om är borta. Jag snurrar runt på en gång och ser ryggtavlan på Columbus. Han är klädd i tidstypiska kläder och är resligare än vad jag trodde. Han är på väg bort från mig och när han försvinner in i mörkret så ropar jag: ”Señor
      Almirante. Tack!” Jag får inget svar.
      Jag vaknar till av att någon ruskar i mig. Jag tittar yrvaket upp. Det är hustrun. ”Här sitter du och sover på din stol. Jag har letat efter dig. Det gick ju knappt att väcka dig”, säger hon och fortsätter: ”Det här är ett väldigt intressant museum. Nu har du ju missat allting. Vad synd. Vi har ju en busstid att passa”. Jag är helt omtumlad och yr i huvudet efter vad jag varit med om och blir sittande på stolen ett tag. Hustrun tycker jag verkar helt omtöcknad och undrar hur djupt jag sovit egentligen. Hon får stötta mig när jag på lite ostadiga ben reser mig
      upp. När vi går mot utgången säger hon trösterikt: ”Vi kanske hinner med ett besök till här innan vi åker hem så får även du se hur Columbus hade det. Du, som är så intresserad.”
      Jag öppnar den tunga dörren ut mot gatan. Solskenet slår emot oss och trafikbullret når svagt in här på den trånga gatan. Röster hörs längre bort. Några barn skrattar högt. Vi är åter i vår egen tid. När jag stängt den tunga porten bakom oss och vi börjar gå nedför gatan säger jag med matt röst: ”Ja, vi får se om vi får tid till det. Det hade varit spännande att se hur Columbus hade det.”
      Conny Westerlund

      1. Spännande. Korta ner ordentligt så du får upp tempot så kan texten bli tillräckligt underhållande för att vara ett kåseri. Korta meningar och stycken ökar spänningen.

        Att låta en av sina personer, karaktärer vakna upp och allt var den dröm är numera så ofta förekommande att det kan anses vara en kliché. Fast här så tycker jag det passar in.

        Över lag känns texten för lång för att vara ett kåseri. Känns som det är inledningen på en roman.

        1. Hej och tack för att du tog dig tid att svara och komma med synpunkter. Du har ju naturligtvis fullständigt rätt i att det är för långt och för långa meningar. Jag kände på mig när jag skrev att det var för långt men jag ville fylla på med information om Columbus och kunde inte förmå mig till att korta ned det. Jag har ändå försökt att skriva korta meningar, haha. Jag får fundera vidare på fortsättningen om den som du säger skall vara inledningen till en roman. Har ett annat skrivprojekt på gång också som jag arbetat med en tid och kommit en bra bit på väg med, en politisk deckare där klimatfrågorna står i fokus kan man kanske kalla det. Tack för din hjälp!
          Hälsningar
          Conny

    SkrivarSidan
    ×