Skriv kåseri som din dator

Måndag. Så fort hon trycker på on- knappen vet jag att det är måndag. Jag är seg efter helgens vila. Hon känns själsligt trött av att vara tillbaka hos mig. Jag tror hon hatar mig. Ibland trycker hon så hårt på tangenterna för att få ihop orden på skärmen. Det har också hänt att hon har skrikit åt mig trots att jag bara gjort det hon sagt att jag ska. En gång grät hon och dödade mig genom att dra ut vartenda sladd när jag inte orkade mer. Det var den gången jag frös. Jag kunde inte få fram någonting. Jag tuggade och tuggade som en idisslande ko och hennes ansikte visade först förvirring, därefter en rynka mellan ögonen och sedan bröt helvetet lös. Hon försökte allt för att få mig att prestera men jag var helt enkelt slut efter flera timmars hårt arbete. Sida upp och sida ner med text som aldrig tog slut. Tråkig var den också. -Nej nej nej! Datorjävel!! Gör inte såhär mot mig!
Jag var fortfarande fryst, slut, och alltför utmattad för att kunna göra någonting alls. Hon grät, skrek och bet sig själv i handen. Hon for upp och skakade på tangentbordet, slog ovanpå skärmen, sparkade på skrivbordet. Jag tuggade på oförmögen att göra något annat.
Hon hade inte sparat sin evighetslånga text som man ska göra, det vet ju alla. Av någon vidunderlig anledning trodde hon att den gyllene regeln inte gällde henne. Nu var det mitt fel och jag fick utstå svordomar och rena påhopp i långa rader. Kommer ta det med facket vid nästa zoom-möte. Jag blev så rädd att jag frös ännu mer. Hon ringde någon. – Nej jag har inte provat att starta om, fräste hon innan hon slängde på luren igen. Hon morrade åt mig, ett väsande morr som kom långt nere från magen. Ögonen glödde och hon liknade djävulen själv. I panik slet hon ut sladdar, först tangentbordet sedan musen, skärmen och till sist min enda livlina. Jag slungades ut i ett svart hål. Äntligen vila! Jag flöt runt i ett ”ingenting” och lämnade allt bakom mig. Frid.
Efter vad som kändes som en evighet drog något tillbaka mig mot verkligheten. Kände energin när kontakten sattes i och jag hoppade tillbaka in i min kropp. Jag gav som vanligt ifrån mig ett pip när jag startade upp. Synen som mötte mig fick allt som tidigare hänt att tyna bort från mitt minne. Där satt hon, med håret på ända och stora tårar rullandes nerför sina kinder. Hon såg så sårbar ut i all sin uppgivenhet. Jag smälte och förlät alla hårda ord, gjorde mitt bästa för att återskapa hennes arbete och lyckades sånär som på en halv sida (den var uselt dålig) och presenterade resultatet. Hon slutade först andas och därefter kom ett skrik av lycka som till och med väckte skrivaren som oftast sover hårt. Hon dansade runt i rummet och gav mig en ömsint klapp på skärmen. Hon var lycklig, jag var stolt över vad jag åstadkommit. Jag visade mina bästa skärmsläckare och blinkade extra vackert. Den samhörighet jag kände i detta ögonblick är ett av mina allra finaste minnen. Hon satte sig framför mig, smekte tangenterna med flinka fingrar och skickade så in sitt kåseribidrag.