Skriv en juninovell

Kåken slutade andas när Sonja dog. Därför vräkte jag de övriga hyresgästerna och rev den. Visst blev det skriverier i tidningarna. Men det hade varit skriverier länge om huset. Läckage och fuktproblem. Kåken förresten. Vi som bott i Kåken var barnfamiljer utan pappor. Det var en mellanlandning i en kåk i Värmland, för mammor som provade på det nya med att skilja sig. Ingen stannade mer än ett år förutom jag och mor, som var hyresvärd.

Junidagen (1960-någonting) jag fyllde femton flyttade Olle in. Jag tog honom till nåder. Jag lärde honom tjuvröka bakom rosenbuskarna. Han lärde mig tälja. Han gick med på allt jag hittade på. Den enda gången jag såg honom obekväm var när jag sa att vi skulle spionera på Inga Karlssons sovrum. Olle gick därifrån utan ett ord.

Senare kom Sonja, Olles syster. Hon var 19 år och gravid. Historierna var många. Sonjas man hade lämnat henne. Sonja hade aldrig ens varit gift. Olle blev plågad av de andra barnen för ryktenas skull. Jag andades ut när Olle slutade komma ut på gården.

Så en dag, när mor var bortrest, stod Sonja i dörröppningen till vår lägenhet.
”Jag skulle läsa arkitektur på Chalmers” var det första hon sa och satte sig i köket. ”Det hade varit något, va?” Hon fortsatte:
”Det här är inga drömmar, det hade kunnat bli verklighet, om inte den här,” hon gestikulerade mot magen, ”hade hänt. Jag säger det här för att du ska fatta att om du straffar Olle för att han har ett våp till syrra så stämmer inte det. Jag är inte dum och även om jag skulle vara det så är det inte Olles fel. Tänk på det jag sagt. Olle blir glad om du knackar på hos dem.”

Jag knackade inte på. Så en kväll, när syrenen doftade, stod det en man utanför Sonjas fönster och skrek. Det hade hänt förut vid Kåken men det här var det värsta hittills. Polisen kom snabbt. Dagen därpå slutade barnen ge sig på Olle. Det blev lugnt, tills två dagar senare. Sonja sågs hålla upp porten för mannen. Sedan vet ingen riktigt vad som hände. Ambulansen kom en kvart senare. Mannen dog på plats och Olle avled på sjukhuset. Sonja blev inte skadad.

Jag flyttade så snart jag kunde. Mor och Sonja stannade kvar. Kåken var en mellanlandning i flera år framåt, men när mor dog började fler att stanna kvar längre perioder och det var färre som kom. Men som jag sa, jag hade ingen anledning till att hålla Kåken öppen när Sonja dött. Det var hon och mor som var Kåken. Så Kåken fick ett värdigt avslut. Men syrenen och rosorna står kvar.