Skriv dialog om Advent

Rösten darrar av återhållen frustation. Bara väggklockans tickande hörs som sällskap
Fru Britta harklar strupen och låter orden flyga som raketer

— Varje år tänds adventspyntet på stora torget förtidigt, suckar hon.

Högljudda barnröster tjoar och kön till tomten ringlar runt kvarteret.

Med en smäll stänger hon balkongdörren som för att markera sitt ställningstagande. Och slippa se julstjärnor och adventsljusstakarnas sken.

Bakom igenfällda persienner kommer tårarna. Hon hatar att gråta och julen!

För ett år sedan var allting annorlunda då var lägenheten, en tvårummare mitt i Gamla Stan fylld till bredden och matsalsbordet dignade av all julmat. Tindrande barnbarnsögon och älskade Knut log ikapp. Knut, mannen hon levt hela livet med. Nåja, minst trettio år blev det innan guds hand tog honom till sig. På självaste första advent …

Läppen darrar av ilska. Fötterna vankar fram och tillbaka över parkettgolvet. Rädslan griper tag om henne. Sitter som en tagg i bröstet.

Mitt i steget hejdar hon sig. Ljudet av ringklockans plingande fångar hennes uppmärksamhet. Med bestämda steg går hon mot dörren. Kikar självfallet i dörrögat.

Röst stegrar till falsett ton

— Det kan inte vara möjligt, utropar hon högt till tomheten.

Försiktigt öppnar hon dörren. Utanför står de allesammans hennes dotter och barnbarnen.

—- Men, är ni hemma? Resan till Thailand då, frågar hon.

—- Vi bestämde oss för att stanna hemma, säger dottern och fortsätter.
Det viktigaste är familjen och att vara tillsammans. Och du ska inte sitta ensam över jul. Speciellt inte första julen utan Knut.

Lägenheten fylls av skratt. Ungarna kivas. Fru Britta ler överseende.
Utanför på gatorna lyser adventsljusen i alla skyltfönster. Alldeles förtidigt precis som alla tidigare år …

Vi möts på Götgatan, det är pisskallt och pissmörkt. Det ligger ett tunt lager av snö på trottoaren, det ser ut som att någon har silat florsocker över asfalten. Sydney har fått en rabattkupong på tomtelatte och jag går med på vart hon än vill ta mig. Det blir Espressohouse övervåning vid Medis.

– Blev du full igår?
– Det var inte därför jag spydde
– Vad var det då?
– Vad tror du

Jag stirrar ner i mitt tomma vattenglas. Hela hösten har varit som i ett mörkt töcken. Nu när december är här är det som att jag äntligen kan se i färg igen, men jag har tappat mitt fokus; det är som att jag ser världen i Bokeh. Min skärpa är borta, det är bara blurret kvar. Stora julkulsröda bollar finns i periferin, resten är mörkt.

– Äh tänk inte på honom, du är värd någon så mycket bättre.

En tvångsmässig standardreplik som alla vänner behöver säga en triljard gånger. Hon vet inte ens vad som hände, men är redan helt övertygad om att allt var hans fel. Kan någon bara berätta sanningen för mig, eller åtminstone be mig om den.

Igår var det julavslutning på dansen, vi fick pepparkakor och glögg som belöning efter alla applåder. Han var där, satt i publiken, nyrakad med ny skjorta. Han klappade i takt med min syster och mormor som satt fyra rader framför honom. Varje klapp skar i mig. Hon fortsätter.

– Visste du om att han skulle vara där?
– Nej men jag förstod det när jag såg hur glad Klara var innan genrepet.
– Fan alltså – av alla tjejer i hela världen så väljer han Klara
– Ja men det är väl klart.

Jag inser att det blev en kass ordvits men jag låtsas som att jag inte märker av det. Hon gör samma sak. Vi börjar om.

– Okej men märkte din mamma att du spydde när du kom hem?
– Ja, hon frågade mig imorse, men jag sa bara att jag drack för mycket av glöggen

Det fick mamma att leka moralpolis hela morgonen och läxa upp mig om det gamla vanliga. Allt allt som kan hända om man dricker för mycket och för ofta. Jag är bara glad att jag lyckades avleda samtalet.

Mobilen ringer, jag lägger den på bordet, vi svarar tillsammans på högtalaren. Det är han. Han undrar om jag vill ta en promenad i det fina vädret. Ja det vill jag. I det finfina vädret.