Kazuo Ishiguro skriver människovärde

Kazuo Ishiguro om människovärde i den dystopiska romanen Never Let Me Go från 2005. Jag köpte den i en hotellobby på Gran Canaria för omkring tio år sedan. Det året tog semesterläsningen slut trots att jag som vanligt hade packat en pocketbok per dag av resan.

Ja, jag bär alltid min väska själv – jag sliter den nästan ur händerna på taxichaufförer som försöker lyfta den. Jag skäms så mycket över dess vikt, som inte riktigt anas på utsidan.

Av någon anledning blev det sedan inte av att jag öppnade den, och när jag kom hem blev jag varnad för att läsa den av någon välmenande vän. Så den har vilat i bokhyllan länge.

Utmanande läsning

Jag gillar Book List Challenges på Facebook. Jag kommer särskilt ihåg testet som löd ”100 böcker som var för vidriga för att läsa ut”. Av dem jag hade påbörjat var det bara American Psycho jag inte hade läst ut. Jag hade klarat av att läsa ut mer än en fjärdedel av listan, vilket fick mig att känna mig som en rätt så hemsk person.

Jag har funderat på det i efterhand, och jag ser sällan bilder när jag läser, utan håller mig på en abstrakt nivå av ord. Jag vet förstås inte hur det är för andra, men det är ingen filmvisning i mitt huvud när jag läser.

Never Let Me Go

Jag tar äntligen itu med Never Let Me Go, för att fira Kazuo Ishiguros Nobelpris. Jag har redan läst om Nocturner: Fem berättelser om musik och skymning, en novellsamling som publicerades 2009. Det är en ganska lättsam samling med delvis samma persongalleri i alla fem novellerna, vilket känns som en väldigt trevlig idé när man läser den.

Handlingen i Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro

Never Let Me Go skildrar en grupp ungdomar på en internatskola någonstans i England. Berättaren, Kathy, är trettioett år i bokens nutid, och hon berättar om att hon som tonåring köpte kassettband – låter som 1980-tal. Frågan boken ställer mig är: om en människa inte har ett absolut värde, vad gör det i så fall oss alla till?

Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen, för Ishiguro portionerar ut den till oss i bitar, där Kathy långsamt upptäcker sanningen om både sin egen situation och världen utanför.

Barnen på internatet lever avsiktligt isolerade från omvärlden, i tron att de ska på något vis hjälpa mänskligheten, och att det därför är viktigt att de är hälsosamma. Vi får veta redan på första sidan att den vuxna Kathy är vårdgivare och tar hand om, och övervakar, donatorer. I bokens nutid har hon råkat på sina närmaste vänner från tiden på internatet.

Kazuo Ishiguro skriver om människovärde och Etiska frågor

Om tekniken inte sätter några begränsningar är det vi människor som måste sätta etiska regler för hur en mänsklig individ får utnyttjas av andra, och när livet ska anses börja och sluta.

Är det frågor som vi klarar av att hantera? Hur motiverar vi besluten, om det inte finns någon Gud som vi kan enas om? Hur hanterar vi att lagstiftningen ser olika ut i olika länder? Hur hantera förväntningar och krav på individen från samhället – vad ska anses vara ett liv som är värt att leva?

För egen del måste jag landa i att mänskligt liv har ett värde i sig självt. Gör man inte det, så är det svårt att motivera att vårda människor som kanske snart kommer att dö.

Den här boken berör mig illa, och jag skulle rekommendera känsliga personer att hellre läsa Nocturner. Om man orkar med en känslomässig utmaning så är Never Let Me Go ändå tänkvärd läsning, som gärna kan kombineras med Ian McEwans Amsterdam eller Domaren.

© Cathrin Monell

Läs också

Recensionen av Algblomning och Värmevåg, Anteckningar av Tua Forsström och Om tyranni och övervakning.

Fler inlägg i bokbloggen

Kazuo Ishiguro skriver människovärde i bokbloggen.