Offer

Offer

”Minns du hur du dog?” sa Sankte Per.

Det var fortfarande vitt runt omkring.Var hon kvar? Allt hade varit vitt. Tjock, mjuk, tyst, vit snö överallt. På träd, buskar, hustak, vägrenen. Vit rök från en skorsten. Vita molnslöjor på den ljusblå morgonhimlen, rosa skimmer i dem. Över vägen och ängarna en underbart vacker vit dimma. Det hade varit så tyst och så vackert, som om världen stod stilla och väntade på något nytt.

Hon såg ner på sina bara fötter. Fastän hon inte längre hade dunjackan utan bara ett tunt, vitt linne var det inte kallt. Hennes blå Ford syntes inte till. De stod i en trappuppgång. Det var bara hon och den vithårige mannen. Bakom hans rygg ledde en trappa upp och en annan ner. Hon försökte kika uppåt för att se om hon kände igen huset men såg bara ett alldagligt våningsplan och anade att en ny trappa tog vid därefter. Neråt såg det likadant ut. Han väntade på hennes svar utan att ha någon brådska.

Det var något hon hade hoppats på, vad var det? Snön. Den skulle dölja och täcka. Hon tittade ner på sina fötter igen och såg nu att de var fläckade av rött blod. Så märkligt. Hur kunde hon ha blod på fötterna, hon hade ju haft både strumpor och vinterstövlar på sig i bilen? Det var hon alldeles säker på för nu mindes hon tydligt hur hon tagit dem på sig i hallen. Först hade hon tagit på sig stövlarna och sedan gått tillbaka in i sovrummet. På sängen hade han legat, alldeles tyst. Hon hade gått fram till honom och känt hur tårarna steg i hennes ögon.

Hon försökte minnas vad som hänt tidigare. Såg sig omkring i trappan men den var lika tom som nyss. Den gamle mannen stod med huvudet lätt på sned, han verkade ha all tid i världen.

Den sista morgonen hade varit som alla andra morgnar. Ronny hade legat kvar i sängen när hennes fötter kände det kalla golvet. Hon var lika trött som han, varför kunde inte han gå upp? Antons skrik skar genom hennes huvud. När hon kom in på hans rum slutade han plötsligt skrika och tittade på henne. Hon log mot honom. Kände han igen henne? Jo, det gjorde han, det var hon säker på.  Hon lyfte upp sin son och gick ut i köket för att göra frukost. Föste undan Ronnys whiskyglas från igår och satte Anton i barnstolen.

Hennes kropp värkte av trötthet. Hon satte ett filter i bryggaren, lutade pannan mot skåpsdörren medan hon hällde i två mått kaffe. När hon tryckt på knappen tillät hon benen att sakta böja sig så att kroppen sjönk ner mot golvet. Hon satt lutad med ryggen mot spisen medan kaffedoften spred sig i köket. Genom fönstret tittade månen ner på henne från en tunn slöja av moln. Hon slöt ögonen för några sekunders vila. Anton satt vid bordet. Han sträckte sig efter det som stod på bordet. Allt ställde han upp på prydliga rader framför sig. Tom sockerskål, en sockerbit, saltkar, en sockerbit, pepparkar, en sockerbit, kaffekopp, en sockerbit. Det var vintermörker där ute och grannarna sov säkert, klockan var bara fyra.