Señor Peregrino av Cecilia Samartin

Señor Peregrino av Cecilia Samartin. Det handlar om Jamilet som växer upp i en fattig by i Mexico. Hon har ett födelsemärke som täcker en stor del av kroppen och som skrämmer byborna till att stöta ut henne. Hennes mamma väljer att inte låta Jamilet gå i skolan eftersom hon åker på stryk redan första dagen på väg dit.

När Jamilet är 17 år dör hennes mamma och hon beslutar sig för att lämna byn och ta sig över gränsen och vidare till Los Angeles. Hennes moster bor där sedan 10 år tillbaka. Hon börjar arbeta på Braewood Hospital som skötare till señor Peregrino. Han är en egensinnig patient med väldigt precisa önskemål. Dessutom får han en hållhake på Jamilet som leder till att hon får lyssna på hans berättelse om när han vandrade till Santiago de Compostela.

Det är en riktigt bra bok. Smårolig och mänsklig. Snudd på övernaturlig, men bara snudd på. Eller det beror på vad man som läsare tror på. Om man tror på att det finns mer än det som syns och kan tas på. Det gör jag!

På grund av att Jamilet levde som utstött har hon ett rikt fantasiliv. Det gör också att hon är väldigt romantisk och naiv. Jag känner igen mig i hennes konstanta medvetenhet om födelsemärket för det är så jag känner mig när det gäller min övervikt. Vad är egentligen skönhet? Är det vedertagna regler som gäller eller är det betraktaren som bestämmer?

Från baksidestexten: ”Den handlar om att aldrig mista tron på kärleken och att våga leva på den sköra linjen mellan hopp och förtvivlan.” Jaha, är det det den handlar om. Jag har skrivit bokrecensioner för SkrivarSidan under ett års tid, och jag tycker att jag börjar bli bättre på det och det börjar bli riktigt roligt, men jag kommer aldrig att kunna uttrycka mig som ovan. ”…våga leva på den sköra linjen…” Jag vet inte om det är något att sträva efter för jag tycker att det är luddigt och krystat och ett av många försök att leta efter djup och dolda budskap som kanske inte finns. Är det verkligen det Cecilia Samartin försöker säga med sin bok? Kan det inte vara så enkelt som att hon bara vill berätta?

© Ewa Sundbäck

www.ewasundback.se