Skriv en höstkrönika är en skrivövning där du får testa på att skriva underhållande och samtidigt ta ett stort grepp över något som varat under en längre tid. En krönika är enligt Wikipedia: ”
… en litterär historisk framställning av yttre händelser i bestämd tidsföljd.
Wikipedia
Idag brukar ofta krönikor enbart vara underhållande och är väl egentligen mer kåserier. Du ska inte skriva så utan tänka på hösten ur ditt tidsperspektiv. Hur har den varit? Vad har förändrats? Hur är din inställning till hösten? Var inte rädd för att vara personlig men se upp så du inte bli privat.
Skriv en höstkrönika, övning:
Skriv ett kåseri om hösten, max 6 500 tecken inklusive mellanslag..
Dela med dig
Dela gärna med dig av ditt övande i en kommentar. Blir det lång räcker det med ett utdrag.
© Iréne S Räisänen
Läs också Skriv en krönika, titta på videon Krönika eller kåseri? och gör övningarna Skriv en krönika om demokrati och Skriv en novell om hösten.
Iréne Svensson Räisänen
webbansvarig
Drivit SkrivarSidan sedan 1999. Hon har gett ut 5 diktsamlingar, 3 skrivhandböcker och medverkar i 30-talet antologier. Har författarbloggen Poeten.se och Poetpodden. Iréne gör också hemsidor och bloggar till författare/poeter.
Höst-hopp!
En självcentrerad betraktelse sprungen ur snart två års inåttittande och en signal om att livet äger man inte evigt, inte hälsan heller. Ibland behöver vi leva många år i en spinnande och snurrande tillvaro, innan vi hittar oss själva. För mig tog det ända till pensioneringen och ett par lite jobbiga år för att hinna ikapp mig själv.
De sista två åren har varit mycket funderingar och promeneringar, ja grubblerier över alla år som nu ligger bakom. Vissa saker slår till med full kraft, mamma och pappa för evigt borta. En syster som döden tog tidigt och som jag aldrig fick lära känna. Men har en syster till, ett hjärta som jag älskar och litar blint på. En bror som finns där också. Tre barn och fem barnbarn har livet gett, alla älskade (jag som vid femton års ålder bestämde mig för att inte skaffa man och barn någonsin).
Lite av en dysterkvist har jag nog alltid varit, trots ett lite dumt flin i snoken för det mesta. Jag har nu kravlat upp ur hålet och omfamnar vad jag faktiskt har. En kamrat i tillvaron sedan nära fyrtio år, en plats på jorden där jag redan som barn sprungit, lekt och fått vara fri. Alltid djur runt mig. Musiken och naturen. Har jobbat sedan unga år och haft ett brinnande intresse för föreningsliv. Föreningslivet i vårt land är unikt och utan alla dessa fantastiska människor skulle samhället stå sig slätt. Jag har också fått födas och växa upp i kanske det bästa landet i världen och i en tid när vårt land utvecklats och gett kvinnor och flickor ett stort mått av frihet och egenvärde, ännu är vi inte i mål. Nu hoppas jag förstås på att få många bra år ännu, men det är allt vi kan – att hoppas?
Ukd
Tack för att du delat med dig, Ulla-Karin! 🙂