Följer jag mina egna skrivråd?

”Följer jag mina egna skrivråd?” är en krönika. Frågan kom i ett mejl, mitt i en vanlig kursvecka. En deltagare hade fått tillbaka sin novell med mina kommentarer. Hon hade strukit, flyttat om och läst texten högt, precis som jag föreslagit. Sist i mejlet stod en rad till: ”Gör du själv så?”

Jag satt kvar med frågan längre än jag hade tänkt. Svaret borde vara enkelt. Ja, förstås. Det är ju mina råd. Men händerna låg stilla på tangentbordet.

Vissa råd följer jag alltid

Det finns råd jag aldrig bryter mot. Att låta texten vila är ett av dem. En text som skrevs i går ser annorlunda ut i dag. Orden har svalnat. Jag ser upprepningarna, de lösa trådarna och meningen som låter bra men inte säger något. Det finns haikus jag skrivit som jag var säker på vid midnatt. Nästa morgon var de bara vackra ord i rad.

Andra skrivråd bryter jag nästan alltid mot

Sedan finns det råd jag bryter mot hela tiden. Skriv varje dag. Jag har gett det rådet många gånger, och jag följer det inte. Vissa dagar rättar jag bara kursbrev, skriver mejl och inköpslistor. Andra dagar sitter jag i sex timmar utan att märka att kaffet har kallnat. Ändå ger jag rådet vidare, för jag vet vad det gör för den som börjar. Vanan bär oss skrivande människor genom de dagar när lusten inte gör det. Kanske handlar rådet egentligen inte om varje dag. Det handlar om att inte vänta på den rätta dagen.

Vissa råd har jag ändrat mig om

Ett råd har jag ändrat mig om. Visa, berätta inte. Jag skrev det som om det gällde alltid. I dag skulle jag formulera det försiktigare. Ibland är det bästa en text kan göra att säga saken rakt ut. ”Hon var rädd” kan bära mer än en hel sida med darrande händer, om meningen står på rätt plats. Det tog mig många år att våga skriva så.

Råd jag borde följa

Och så finns rådet jag vet att jag borde följa men slarvar med. Läs texten högt. Jag säger det till varje kursdeltagare. Själv läser jag mina dikter högt, varje gång. Prosan får oftare än jag vill erkänna klara sig med tyst läsning. Det märks. Det är i prosan jag hittar meningarna som snubblar.

Nybörjare behöver regler

Så, följer jag mina egna skrivråd? Ibland. Men jag tror inte att det är det viktigaste svaret.

En nybörjare behöver regeln. Den ger något att stå på när allt annat känns osäkert. Den som har skrivit länge behöver förstå varför regeln finns. Då vet man också när man kan kliva av den. Det är som med haikuns 5-7-5. Först räknar man stavelser på fingrarna. Sedan lär man sig höra när en rad är färdig, även om den har en stavelse för mycket.

Men jag vill inte göra det för enkelt för mig själv. Alla undantag är inte erfarenhet. En del är bara bekvämlighet som har klätt sig i erfarenhetens kläder. Jag vet vilka av mina undantag som hör hemma var. Jag gillar inte alltid svaret.

Följer jag mina egna skrivråd? Vad jag svarade kursdeltagaren.

Till slut svarade jag deltagaren. Jag skrev att jag följer vissa råd alltid, andra ibland och ett par nästan aldrig. Jag skrev att hon skulle fortsätta läsa högt.

Sedan läste jag mitt eget mejl högt innan jag skickade det. Två meningar snubblade.

Vilka råd följer du och vilka struntar du i?

Skriv gärna en kommentar till ”Följer jag mina egna skrivråd?”

© Iréne Svensson Räisänen

Läs också

Efter ”Följer jag mina egna skrivråd?” fortsätt med krönikorna Lär dig reglerna för att bryta dem, Lägga ner och gå vidare, Författarrösten som försvann och Att våga börja skriva.

Fler krönikor 

Följer jag mina egna skrivråd? är en krönika.