Uppdaterad 6 november 2022
Att kunna ta kritik på rätt sätt är inte lätt, tycker de allra flesta. Fast för egen del har jag inte haft särskilt stora problem med det. Jag minns inte hur jag reagerade när jag som barn skickade in mina texter och de inte blev publicerade. Vad jag minns är glädjen över att andra kunde läsa min dikt som publicerades i Kamratposten när jag var 8 år.
BLI LÄST ÄR DRIVKRAFTEN
Min drivkraft i skrivandet, redan då som barn, var att bli läst och är det fortfarande. Vad andra sen tycker om det de läst har däremot aldrig varit lika intressant. Kanske är det därför som jag aldrig fastnat i någons negativa tyckande om det jag skrivit. Jag har tvärtom tagit det som en sporre att skriva om så att det jag vill förmedla framgår tydligare.
SKRIVA FÖR BYRÅLÅDAN
Kamratposten, Lyckoslanten och Uppsala Nya Tidningen publicerade ibland mina dikter och berättelser fram till jag var tonåring. Då började jag istället att skriva för byrålådan. Jag skrev av mig för att orka leva och insåg då, förmodligen undermedvetet, att det inte var för andras ögon att se. När jag blev utslängd hemifrån, om det kan du läsa i min kommande självbiografiska roman, brände jag allt jag skrivit från det jag var barn och fram till den dagen.
Många jag haft som kursdeltagare har genom åren skrivit flitigt men inte vågat låta någon annan läsa. Jag har ofta varit den första som fått läsa något de skrivit. Något jag känt som ett ansvar och privilegium. Efter uppmuntran har många genom åren vågat ta steget från byrålådan till publicering på nätet, tidskrifter och böcker.
JAG ÄR INTE MIN TEXT
Från det jag var 38 år och började skicka runt mina texter för att sälja dem till tidningar och tidskrifter har jag aldrig haft svårt att skilja på det jag skriver och jaget. Att mina texter inte är jag. Det är en viktig insikt för att kunna ta mot konstruktiv kritik och därmed får hjälp att förbättra sin text.
Allt för många tar kritik som ett påhopp. De blir kränkta och slår ifrån sig. Det finns också de som tycker att det som rinner ur deras fingrar är så fantastiskt att de aldrig behöver redigera sin text. Om de har rätt är det fantastiskt, men min upplevelse är att det sällan har det. En text kan alltid bli bättre.
ATT KUNNA TA KRITIK PÅ RÄTT SÄTT ÄR INTE LÄTT
Som jag skrev i inledningen så är det inte lätt att kunna ta kritik på rätt sätt. Fast om du lär dig att gör det, för att du vill bli bättre på att skriva, kan det kanske vara enklare. Har du alltid som mål att din text ska bli så bra som den någonsin kan bli bör du låta andra som kan sin sak läsa och ge dig konstruktiv kritik.
Vad tror du själv? Berätta gärna i en kommentar.
© Iréne S Räisänen
Lär också Ta och ge kritik och Varför skriva anonymt?
Iréne Svensson Räisänen
webbansvarig
Drivit SkrivarSidan sedan 1999. Hon har gett ut 5 diktsamlingar, 3 skrivhandböcker och medverkar i 30-talet antologier. Har författarbloggen Poeten.se och Poetpodden. Iréne gör också hemsidor och bloggar till författare/poeter.
ATT KUNNA TA KRITIK PÅ RÄTT SÄTT ÄR EN KRÖNIKA.
Jag tror att när kritiken man får inte känns bra, så beror det ofta på att man inte klart har signalerat den nivå av kritik man vill ha. Man bör nog berätta i vilket stadium texten befinner sig, och vilket syfte man har med den.
Ja, det är t.ex. viktigt att göra klart för testläsare vilken typ av feedback man vill ha. I andra sammanhang som när jag ger synpunkter och föreslår förändringar i mina kursdeltagares texter försöker jag vara tydlig med varför och hur det gör texten bättre. Trots det får det vissa kursdeltagare att gå i försvarsställning. När en recensent läser min bok är jag utlämnad åt en enskild persons tyckande för så är spelreglerna.
Jag har under åren vant mig vid att andra läser och tycker. Tänker att jag får ta det goda med det onda när jag sticker ut hakan och publicerar på min blogg och på andra publika ställen. Jag vet att jag kan ta kritik nu för tiden. Ibland är det svårare, fast med distans till responsen inser jag ofta problemet med texten och jobbar om och det blir alltid bättre. Det kan hända att jag inte håller med. Då låter jag det bara vara. Utan att säga något till den som läst.
Håller med om att man får vara tydlig med vad man vill ha respons på. Om en testläsare har räknat hur många ”jag” som förekommer i en scen har jag ingen nytta av om jag har bett att hen ska fokusera på om dialogen fungerar.
Jag tänker samma sak som du Iréne, jag vill att andra ska läsa det jag skriver. Då får jag också acceptera att inte alla gillar det.