Vi möts på museet av Anne Youngson har jag  läst efter att gått med i Akademibokhandelns ”Låna & Läs” cirkel. Femtiofem nya böcker att njuta av. För mig, som ofta läser litteratur som har några år på nacken, eftersom  de blivit stående ett tag i min bokhylla, blir det trevligt att möta nya författare och böcker.

Mitt första val blev ”Vi möts på museet” av Anne Youngson. Det är hennes debutroman och hon den har hon lyckats utmärk med. Romanen är skriven i brevform och korrespondensen sker mellan en dansk man som arbetar på ett museum i Danmark, och en kvinna som lever på en bondgård i East Anglia.

Ser tillbaka på sitt liv

Bakgrunden är en dedikation till ett gäng studenter i boken ”Mossarnas folk” som professor Glob skrev efter upptäckten av Tollundamannen. Femtio år senare skriver en av studenterna, Tina Hopgood, ett brev till honom. Hon ser tillbaka på sitt liv, sin ungdom och de val hon gjorde när hon var ung. Som vanligt är i denna ålder börjar hon ifrågasätta den hon blivit. Professorn är död sedan många år, men i hans ställe svarar museiintendenten Anders Larsen på brevet.

En annorlunda vänskap

Det är början på ”a wonderful friendship” (jag tror de sa så i slutet av Casablanca) mellan de två. De börjar en korrespondens där de utbyter sina privataste tankar om livet och dess irrvägar. Med varje brev lär de känna varandra bättre. Ingen av dem har någon nära vän de kan utbyta samma slags tankar med.

”Jag måste ha stått där utan att röra mig, med hinken med hönsfoder i handen, i flera minuter för Edward kom ut och frågade vad som stod på.
”Ingenting”, sa jag. ”Jag tittar mig bara omkring.”
Han ställde sig bredvid mig och så tittade vi oss omkring en stund till. …
”Det är ingen dum idé att bara stå och titta ibland”; sa han.”

”Morgonen efter att jag hade fått ditt brev gick jag ut framför mitt hus och såg mig omkring. …Det här var en ny upplevelse för mig, att gå ut före frukosten, bara för att se vad som finns utanför.”

Den uppmuntran de ger varandra gör det möjligt för dem, var och en på sitt håll, att få en viss distans till sina liv, sina val och hur de anpassar sig till omgivningen. Att skriva ner sina tankar leder till att de blir mer medvetna om sina egna liv. Korrespondensen blir en livlina för dem, så när breven plötsligt slutar komma från Tina tappar Anders fotfästet.

” Jag tänker ofta på det tomma utrymme jag lämnar efter mig. Jag menar tomt på rörelse. Det är tomt på saker, men det är mitt eget val. ”

Livets irrvägar

”Vi möts på museet” är en otroligt, vackert skriven roman om två karaktärer och deras utveckling under dryga fyra månader. Deras tankar om livet är tankar vi själva funderar på när vi blir äldre och ser tillbaka på hur våra liv har gestaltat sig. Blev det som vi hade tänkt oss? Hade det blivit annorlunda om vi gjort andra val? Till det bättre? Sämre? Romanen håller en lugn, låg ton och beskriver perfekt det dilemma som är livet och vad vi vill göra av det.

Brevutväxlingen utspelar sig mot bakgrund av Tollundamannen, en mumifierad kropp från 300-talet som hittades på Jylland på 1950-talet. Vad kan vi utläsa om hans liv genom att undersöka den mycket välbevarade kroppen. Hur levde han sitt liv? Var han lycklig? Utbytet av brev mellan Tina och Anders täcker livets alla aspekter och deras nyfikenhet på hans liv blir ingången att ta en närmare titt på deras egna liv. Bokens budskap synes vara att det är aldrig försent att slå in på en annan väg.

Slutet

Ju längre in i boken jag kom, ju mer undrade jag över hur den skulle sluta. Det så viktigt för en sådan gripande berättelse, att slutet blir rätt och håller den balans som breven antyder. Hur lätt är det inte att halka in på ett banalt slut. Till min glädje håller Youngson stilen ända till slutet.

© Lisbeth Ekelöf

Fler inlägg i bokbloggen 

 

Vi möts på museet av Anne Youngson finns på Bokus.